Arrivederci Zorro
Zvone Boban fick en värdigt avslutning på sin karriär idag när stjärnor från förr och nu hade samlats i Zagreb för att delta i de två matcher som spelades till hans ära.
Efter nio framgångsrika säsonger i Milan bestämde sig Zvonimir Boban förra hösten att lägga skorna på hyllan. Bakom sig hade han då några misslyckade månader i Celta Vigo och motivationen fanns inte där längre för att fortsätta.
Boban kommer minns jag främst som en irrationell tekniker som kunde göra magiska saker med bollen de dagar han var på spelhumör. Fick till en början stå i skuggan av många andra storheter som huserade i Milan i början av 90-talet men han etablerade sig snart i startelvan. Spelade nog en större roll än vad många minns. Ofta hamnade andra spelare i rubrikerna som Savicevic, Weah och Leonardo. Men ”Zorro” låg bakom många framgångar som vi hade på 90-talet och även 1999 när vi bärgade vår senaste titel.
Matcherna som spelades idag är ett bevis på att han har uträttat någonting stort under sin karriär. Flertalet ligatitlar i Italien och vinst i Champions League, och dessutom ett VM-brons med Kroatien 1998 kan han stoltsera med i sin prishylla.
Ett stort tack till en stor idrottsman som man efter 9 säsonger inte glömmer hur som helst i Milano.
Den första matchen som spelades idag var mellan gamla Dinamo Zagreb spelare och en Milan-kombination från 90-talet. De rödsvarta ställde upp med Rossi; Tassotti, Billy, Baresi, Maldini; Rijkaard, Albertini, Desailly, Lentini; Savicevic, Massaro. Ingen oäven 11. Marco van Bastens medverkan blev inte mer än att han gjorde en symbolisk avspark för matchen och gick sedan och satte sig på bänken.
Milan tog ledningen i matchen redan efter 4 minuter när Gigi Lentini dunkade upp lädret i krysset. Trots att matchen höll ett ganska beskedligt tempo så märktes det att många av Zagreb-spelarna hade lite fler år på nacken än Milans dito. Massaro briljerade med en cykelspark som dock var ganska tam.
I halvtid (matcherna spelades 2 x 20 min) så bytte Boban från Dinamo-laget till Milan. Även Galli och Carbone kom in i Milan. Massaro ramlade lätt i Dinamos straffområde och domaren gav leende en straffspark till Milan och en ypperlig chans för kvällens huvudperson att skriva in sig i målprotokollet. Zorro verkade närmast generad över att få slå straffen men förvaltade den ändå väl när han gjorde en Totti-chip mitt i målet.
Firma Massaro-Boban skulle leda till ett tredje Milan mål så småningom. En lyra in i straffområdet dämpas av Daniele och Boban kan dunka på med fullkraft på halvvolley. Bollen tar i ribban, studsar i bakhuvudet på den olyckligen Dinamo-keepern och in i mål. Milan skapade flera chanser till men ofta så slarvade man bort den sista passningen eller så gjorde man det för svårt för sig. I slutminuten kom Dinamo fram och ett passivt Milan-försvar mer eller mindre lät Arslanovic reducera till publikens stora jubel. Rossi gjorde sitt bästa men bollen studsade in i mål i alla fall.
Matchens resultat i sig var ju helt ointressant men det var många nostalgiska moment man mindes tillbaka till när man såg alla storheter samlade till en rödsvart skara igen.
Den andra matchen spelades mellan Kroatiens VM lag från 1998 (med bl.a. Dario Simic) och ett all-star lag med Bobans vänner. Ett antal nuvarande och forna Milan-spelare var med i världslaget. Bl.a. Leonardo, Papin, Rui Costa och George Weah. Inte heller denna match nådde några gigantiska höjder med sitt tempo. Världslaget tog ledningen när Rui Costa serverade Papin i straffområdet och den före detta franska skyttekungen kunde stöta in 1-0.
Boban togs av planen en bit in i andra halvlek och diverse hyllningar tog vid. När det var avklarat byttes han ut till förmån för tennisspelaren (!) Goran Ivanisevic. Goran ödslade ingen tid på planen utan kvitterade nästan omgående när han fått komma in, försvaret var i det givmildaste laget men jag tror det var en otrolig känsla för honom att få göra målet inför ett närmast fullsatt Dynamo-stadion.
På slutet sprang sedan Leonardo igenom och fastställde slutresultatet 2-1 i världslaget.
Vad som med Milan-ögon var mest glädjande med denna match var naturligtvis Fernando Redondos comeback. Redondo spelade hela matchen (drygt 40 min) och var ganska försiktig i sitt agerande. Han gick inte in i några närkamper och spelade ofta väldigt enkelt när han fick bollen. Men det viktigaste var att han överhuvudtaget var tillbaka på planen. Även Thomas Helveg verkar ha kurerat sig då han spelade från start för världslaget.
Rivaldo var också med, men i likhet med van Basten tog han bara hand om avsparken innan han joggade ut till avbytarbänken. Shevchenko var också på plats men han var inte ens ombytt men kom ändå ut på planen och kramade om Zorro innan match.