Pippo: San Siro är min nöjespark
Med tanke på helgens stormöte mot Juventus på San Siro är det lägligt med en hyllning till mannen som spelat för båda klubbarna.
Filippo Inzaghi kom till Milan från fienden Juventus under sommaren 2001 och på rekordtid spelade han in sig i Milanfansens hjärtan. Tre CL-finaler, två VM-finaler, två Europeiska Supercup-finaler, en scudetto och 116 mål har varit bidragande orsaker till det. Åtta år sedan ankomsten har Pippo under våren 2009, för tredje året i rad, gått från att vara uträknad och avdankad till att bli ligans hetaste anfallare.
Den här säsongen är han dessutom den effektivaste målskytten i Serie A. Han har bäst minutsnitt av alla, med ett mål var 87: e minut. Han har gjort 13 mål 22 matcher (bara 1134 minuter spelade), plus tre mål på sex matcher i Uefacupen. Detta att jämföra med skytteligaledaren Zlatan Ibrahimovic som gjort mål var 144:e minut i Serie A.
Totalt har Pippo gjort arton hattrick i karriären, tio i Serie A (sex med Milan). Med tio är han den som gjort flest hattrick i Serie A under de senaste 25 åren. Tvåa ligger Signori på nio, delade treor ligger Crespo, Van Basten, Baggio och Batistuta på åtta och fyra ligger Balbo på sju.
Det finns en sak med Pippo som jag tänkt på länge och det är hans fotarbete – likt en krabba som sidsteppar med klorna uppe när den känner sig hotad, sidsteppar och studsar Pippo inne i straffområdet när han känner att en målchans är på gång. Titta på offsidemålet mot Torino för några veckor sedan, titta hur han steppar in framför backen. Koordinationen håller världsklass!
Pippo är 35 år, han fyller 36 i augusti. Han är gammal. Det sägs att det är hans entusiasm som är hemligheten bakom framgångarna. Han är lika taggad som en 12-åring. Tävlingsmänniskan Pippo har berättat om tennismatcherna mot brorsan som håller på i flera timmar och en del kanske blir förvånade, men Pippo har flera gånger också berättat om hur han inte kan vara utan bollen på semestern och att han därför alltid spelar strandfotboll.
Själv har jag bara lite svårt att tänka mig Pippo spela strandfotboll. Utan inlägg, står han där vid målet och gör tap-ins med foten eller gör han slängnickar i sandnivå? Hur mycket stör han övriga på stranden när han jublar över ett mål?
Ett Pippo-moment som jag minns är när Milan efter Calciopoli plötsligt tvingades kvala till CL. Uefa beslutade sent att Milan skulle få chansen att kvala och då var det bråttom att samla ihop spelarna som befann sig på semester. Många av Milanspelarna – Pippo inkluderad – hade blivit världsmästare och bara fått någon veckas semester när Galliani ringde och bad dem komma tillbaka till Milanello. Pippo var på plats först av alla, tre timmar efter Gallianis samtal. Redo att bara några veckor senare göra mål i båda kvalmatcherna mot Röda Stjärnan.
Det är just den där professionella inställningen som gör att han fortfarande håller högsta klass. Pippo andas fotboll. Samtidigt är det lätt att förstå varifrån inställningen kommer ifrån. Jag minns en intervju med Pippos pappa inför CL-finalen 2007. Pappa Inzaghi deklarerade att han inte skulle besöka några turistattraktioner i Aten inför finalen för att han behövde fokusera på finalen. Intervjun gjordes två dagar innan matchen.
Pippos fantastiska inställning visar sig också i hans syn på San Siro. Pippo: ”Jag föryngras tio år på San Siro tack vare Milanfansen. San Siro är en fantastisk arena att spela på och Milantröjan föryngrar mig. Jag är inte arg för att jag inte fick spela ut matchen mot Torino (anm. då han gjorde hattrick på 60 minuter och blev sedan utbytt strax efter). San Siro är för mig som Luna Park (anm. Milanos nöjespark). Faktumet att Ancelotti bytte ut mig gjorde att jag fick jag en hyllning av fansen. Jag ser det som att om du går med dina barn till Luna Park, och efter en timmes njutning säger till barnen att ”nu går vi hem”. Då blir barnen sura för att de vill njuta mer. Men det är pappan som bestämmer. San Siro är mitt Luna Park, jag skulle vara där hela dagen om jag kunde. Efter 90 minuter skulle jag äta en panino och gå ut på planen och spela igen.”
I samma intervju berättade han sedan att han anpassar sitt spel efter lagkamraterna i Milan. Med Pirlo löper han mycket i djupled, med Kaká är det väggspel och med Becks kommer inläggen. När det gäller konkurrensen tittar han inte på de andra spelarna. Enligt Pippo konkurrera han bara med sig själv – tränar han tillräckligt bra blir tränaren tvungen att ta ut honom.
Mitt favorit Pippo-moment är hans andra mål mot Lyon i CL-kvartsfinalen år 2005. Den hypersnabbe Kaká ligger före Pippo till bollen, men på något sätt är det ändå italienaren som dunkar in den. Det skulle kunna vara trickfilmat. Se målet här.
Pippo hade en formtopp under våren 2006. Han var glödhet men tyvärr blev han sjuk precis innan den andra och avgörande semifinalen mot Barcelona. Milan fick 0-0 – efter att Shevchenkos mål felaktigt blivit bortdömt – och blev därmed utslagna med 1-0 sammanlagt. Lyckligtvis för Pippos del blev han i alla fall uttagen till VM-slutspelet 2006.
I hans enda inhopp i turneringen, i den viktiga gruppspelsmatchen mot Tjeckien, kom han i ett friläge mot världens vid tillfället bästa målvakt, Petr Cech. Pippo hade en lagkamrat med sig i friläget från halva plan. Åtta av tio tar i det läget det säkra alternativet och spelar sig förbi målvakten. Men inte Pippo. Han dribblade Cech, rullade in bollen och jublade sedan som att VM-guldet redan var klart i gruppspelet.
Det finns spelare som vinner Guldbollar hit och FIFA-pris dit, men när det väl kommer till finaler finns det bara en spelare jag absolut vill ha på planen – skiter i – och det är Pippo. Hans fem mål på tre finaler under 2007 är ett bevis på det. Kanske var det därför vi förlorade CL-finalen 2005 – Pippo var ju skadad…för inte skulle väl Pippo ha missat Shevas läge i förlängningen?
Under våren 2007 var Pippo återigen i fantastisk form och det var som bekant han som avgjorde CL-finalen mot Livepool med sina två mål. Han blev också vald till matchens lirare. Tyvärr räckte den formidabla formtoppen under våren 2008 varken till en CL-plats för Milan eller till en plats i EM-truppen för Pippo. Den sista anfallsplatsen tog Borriello, trots hans formdipp i slutet av säsongen.
Vårens formtopp – med 12 mål sedan februari – har med största sannolikhet säkrat en plats i CL nästa säsong för Milan och vem vet, kanske tar Pippo en plats i Confederations Cup i sommar. Med tanke på formen, vem förtjänar egentligen det mer än Pippo? Lippi känner Pippo, han vet vad han får.
En ny formtopp i Serie A/CL under våren 2010 kanske t o m tar Pippo till VM 2010. Är det någon som kan göra det så är det Pippo.
***
Det pratas ofta om att Milan har svårt att göra mål på nick (vilket stämmer), men faktum är att Pippo har gjort 66 av sina 306 mål i karriären på nick. Snubben har touch. Titta bara på nickmålet mot Torino – vilken känsla i nicken! Han rör inte huvudet, han bara styr in den.
Källor: La Gazzetta dello Sport och acmilan.com
