En reflektion över säsongen: Tack Berlusconi och Kaká ::: Del 2
I veckan släppte il presidente en av de hittills starkaste signalerna om sitt personliga missnöje med Ancelotti. Frågan är nu om Milans framtida omvandling kommer att ske med eller utan Ancelotti?
Det snackas ofta om att Ancelotti är en riktig arbetare. En som accepterar ledningens order utan att klaga. Han har verkligen inte fått spendera mycket pengar under sina sju, snart åtta, år i klubben och de gånger klubben faktiskt har spenderat har Ancelotti haft en biroll i beslutsfattandet.
Ancelotti byggde upp stommen i dagens Milan med Pirlo, Ambrosini, Gattuso, Seedorf, Nesta, Kaladze, Inzaghi och Kaká, plus veteranerna Maldini och Dida. Han gjorde det på ett imponerat sätt och framgångarna har varit många. Problemet är att det nu har gått snart åtta år och det är – och har varit det i snart två år – dags att börja gardera sig för framtiden genom att börja bygga nytt. Det gäller att våga föryngra. Det går inte längre att bara komplettera stommen. Delar av stommen måste nu bytas ut.
Maldini slutar, Dida har redan byts ut mot semiveteranen Abbiati, och Pippo räknas knappast som en man för startelvan för en hel säsong – Pato har egentligen (Pippo är Pippo) redan ersatt honom. Pirlo är yngst i stommen och han kommer att kunna spela fler år till, likaså Gattuso då han är Gattuso. Det behövs dock yngre komplement som kan få tid på sig att växa in i rollen bakom dessa två. Både Pirlo och Gattuso är trots allt över 30 och förutom Flamini behövs minst en till yngre ersättare för att en framtida generationsväxling ska kunna ske smidigt.
I stommen återstår då Ambrosini, Kaladze, Nesta och Seedorf – som alla ligger på fel sida av 32. Ambro är en känslig fråga, han är snart 32 år och han har varit i klubben i 14 år. Han bör vara kvar, dock inte en lika framstående roll. Han är lojal och accepterar bänken och hans rutin kommer att behövas. Nesta blir en viktig spelare om han blir fullt frisk – det behövs dock minst en till yngre mittback förutom Thiago Silva. Kaladze däremot får det svårt att ta en startplats nästa säsong oavsett om Nesta blir frisk eller inte. Den här säsongen var han stundtals katastrofal.
Till sist kommer vi till Ancelottis största svaghet – Seedorf. Dillemmat ligger i att man egentligen inte vill sälja Seedorf då alla vet hur viktig han är i CL. Mot Bremen blev han skadad och Milan tappade en 2-0-ledning. Det berodde givetvis inte endast på att Seedorf utgick men faktum är att Seedorfs irriterande sega lunkande med bollen i Serie A, faktiskt är effektivt i spelet ute i Europa. Han håller bollen inom laget. Det är ingen slump att Milan saknade Seedorf i den andra matchen mot Arsenal förra säsongen. När Seedorf taggar till är han fortfarande bra. Tyvärr lyckas han inte tagga till i Serie A längre.
Problemet med Seedorf är att han har för mycket makt. Han har så mycket inflytande över Ancelotti att vi i maj år 2009 tvingas se spelare som Pato, Dinho och även Shevchenko, sitta och värma bänken trots att Seedorf är spelaren med sämst genomsnittsbetyg, den som spelat mest av alla mittfältare och anfallare, och den som dessutom ofta blir utbuad av publiken.
Där Ancelotti värdesätter Seedorfs defensiva hemjobb och ifrågasätter Dinhos, ser vi andra betydligt större potential i Dinhos offensiva spel än Seedorfs. Där Ancelotti kritiserar Gourcuff för hans slöhet och egoism i jämförelse med Seedorf, hyllar vi Gourcuff för hans rörlighet och kritiserar Seedorf för hans slöhet. Där Ancelotti hyllar Seedorfs personlighet, undrar vi varför samma man tar så onödigt lång tid på sig för att gå av planen genom att gå och göra ”Jag är nr 1”-tecknet när han blir utbytt och utbuad med sju minuter kvar och laget jagar ett segermål mot Juve.
Missförstå mig inte – Seedorf är stor, han har gjort mycket för Milan. Men år 2009 kan inte laget vara beroende av honom längre, speciellt inte på bekostnad av spelare som Pato, Gourcuff och Dinho. Holländaren är 33 år. Hur länge är det tänkt att han ska få underprestera? San Siro tröttnade på hans spel i Serie A redan förra säsongen. Frågan är om, och i så fall när, Ancelotti gör det?
***
Fördomarna mot Ancelotti innan han kom till Milan var att han spelar för defensivt och tråkigt. Under de senaste åtta åren har fördomarna stundtals visat sig stämma, men då och då har Berlusconi tagit fram piskan och satt press på Ancelotti:
”Milan kan inte mer spela utan två anfallare, jag ska skriva ett brev till tränaren och klubben. Det är en order, annars avsäger sig tränaren rollen att träna Milan”
”Ancelotti har en professionell förvanskning som försvarare, och med en anfallare är inte Milan planens ägare. Jag har sagt till honom att om han inte byter uppställning så skickar jag hem honom”
”Vi kan inte hantera slutet av matcherna. När Milan leder ska man inte låta motståndaren se bollen. I Lecce tappade vi bollen sex gånger på nio minuter. Så där gör man inte.”
Ancelotti har alltid haft en del problem att anpassa sig till Berlusconis filosofi om att Milan måste äga spelet, spela med två anfallare och vinna. Kombinationen har varit svår att lösa för tränaren som i grunden är en defensiv mittfältare. Stundtals har han lyckats men ofta har han fått kompromissa, vilket som sagt har irriterat Berlusconi.
Problemet bottnar egentligen i det klassiska dilemmat inom fotbollen – framgångar och/eller fint spel. Dessa två går att kombinera, men det är väldigt svårt. Milan, under Berlusconis era, har egentligen mixat dessa två bäst av alla. Klubben spelar inte lika offensivt som Barca, men samtidigt har man lyckats vinna mer än katalanerna. Milans taktiska intelligens, kombinerat med offensivt spel, har gett arton internationella titlar (bl a sju CL-titlar och ett antal finaler), medan Barca ligger på tre CL-titlar och betydligt färre antalet finaler.
Berlusconi gillar Ancelotti – jag tror att han trivs med en tränare utan stora krav. Men det finns en frustration som växt fram under snart åtta år som då och då dämpats av alla framgångar. Den frustrationen grundar sig i sin tur på en mismatch mellan Ancelottis något defensiva filosofi och Silvios offensiva filosofi.
Berlusconi har varit där med piskan, men Ancelotti har genom åren insisterat på att köra sitt eget race. Han har gjort oss stolta med många minnesvärda matcher. Men trots det ställer jag mig frågan: om Barca kan spela med Henry, Eto’o, Messi i anfallet och Iniesta, Xavi och Yaya Touré på mittfältet, samt en så offensiv back som Dani Alves, kan Milan då inte spela med Dinho, Pato och Kaká i anfallet, Pirlo, Gourcuff och Gattuso på mittfältet?
Det ligger i Milans natur att spela offensivt och det känns som att det är fullt möjligt att spela med den ovan nämnda uppställningen. Problemet ligger i Ancelottis filosofi. Han vågar inte. Vår president försöker hålla Milan fast vid sina rötter och det kommer jag alltid att applådera – hur ”pinsamma” hans uttalanden ibland än kan verka. Det är därför rubriken lyder: tack Berlusconi.
I veckan påstås Berlusconi ha sagt: ”Det är Ancelottis fel att vi inte vann Scudetton”. Det känns som att Berlusconis uttalande beror på de ovan nämnda frustrationerna och att de är en del av en plan att göra sig av med Ancelotti. Nyheten skakade om Milan. Galliani och Ancelotti ville inte kommentera. Ingen vet riktigt om uttalandena är sanna eller inte men det mesta tyder på att de var meningen att chockera. De kom hur som helst vid en oerhört kritisk tidpunkt, i o m att de kom precis när Ancelotti såg ut att få stanna. Kanske var det dödsstöten?
Personligen skyller jag inte allt på Ancelotti, men det främsta problemet i mina ögon är hans ovilja att börja bygga nytt. När han kom till Milan byggde han nytt – han petade Albertini för Pirlos skull, Ambrosini för Seedorfs skull, han petade Rui Costa och Rivaldo för Kakás skull och han petade Costacurta. Albertini och Costacurta hade mycket inflytande och Ancelotti insåg att han var tvungen att peta dem för att få fram nya ledare i laget.
Nu är det dags att göra samma sak. Men istället dissar Ancelotti Gourcuff, han låter Pato och Dinho bänkas till förmån för Seedorf, han låter Mattioni sitta på läktaren och ofta bänkar han Flamini. Om inte Ancelotti kan bryta hierarkin i laget och därmed börja bygga nytt, måste han lämna klubben.
När framgångarna inte längre kompenserar för Ancelottis något tråkiga inställning blev det för mycket för Berlusconi. Dessutom har hans favorit, Dinho, inte fått spela mycket och i o m att Milan inte har mycket pengar kan det ses som att Ancelotti inte utnyttjar klubbens kapital, vilket givetvis irriterar mannen som står för kapitalet – Berlusconi. Ancelottis konstiga inställning mot Gourcuff är heller inte något positivt då Milan riskerar att förlora en ung spelare värd €25 miljoner för €15 miljoner. Berlusconi ser ut att ha sagt sitt – frågan är om Ancelottis vän, Galliani, lyckas övertala sin chef?
***
Rubriken säger också något om ett tack till Kaká. Anledningen till det är att brassen i veckan återigen gick ut i pressen och sa att han vill att Milan satsar ungt, för att få samma mix i laget man hade när han själv anslöt under 2003. Det är positivt att Kaká gör det då det förhoppningsvis får ledningen att inse att det är dags att föryngra ännu mer.
Dessutom hyllade Kaká Gourcuff (som för övrigt återigen gjorde ett avgörande mål för Bordeaux i onsdags) och det är också väldigt positivt då Gourcuff förhoppningsvis känner att han är omtyckt i Milan.
Källor: La Gazzetta dello Sport och Aujourd’hui Sport
