En reflektion över säsongen: Misslyckandet ::: Del 1
Milan satsade på lo scudetto – det ser ut att sluta med en andraplats. När, var och hur gick det fel?
Säsongen 2006/07 utförde Ancelotti ett mindre mirakel då han förde ett sargat Milan till världstoppen. Inför säsongen hade Milan släppt toppspelare som Rui Costa, Stam och Shevchenko. Ersättarna – Gourcuff, Bonera och Oliveira – var relativt unga, oerfarna och delvis odugliga. Men trots det tog sig Milan till en CL-final, och väl i finalen fixade Pippo resten.
Inför 2007/08 var Milan i behov av att accelerera den generationsväxling som redan hade startat i o m att spelare som Rui Costa, Stam och Shevchenko hade lämnat året innan. Gourcuff och Bonera hade inte fått spela tillräckligt mycket under 2006/07 och Oliveira floppade totalt. De flesta var överens om att framtiden låg i att börja byta ut äldre spelare som Cafu, Favalli, Brocchi, Serginho, Pippo och delvis Seedorf, och satsa på att utveckla yngre spelare som Gourcuff och nyförvärvet Pato.
Men Milan och Ancelotti körde på i samma spår som förut och under säsongen blev det uppenbart att spelare som Dida, Cafu, Brocchi, Emerson, Serginho, Gilardino, Seedorf och även Oddo inte höll en tillräckligt jämn nivå längre. Serie A säsongen blev en katastrof för Milans del. Klubben slutade till slut femma och endast segrarna i den europeiska supercupen och klubblags-VM räddade Ancelotti.
Inför den här säsongen var det många som hoppades på en revolution. Resultatet blev en halv revolution. En hel del kvalitet sköts in i truppen i form av Ronaldinho, Borriello, Flamini, Zambrotta, Abbiati och Shevchenko (plus Senderos). Det är som synes en hel del spelare. Bra spelare dessutom.
Men jag kallar det en halv revolution därför att, även om Borriello, Flamini och Senderos är rätt unga, och Ronaldinho, Zambrotta och Abbiati inte alltför gamla, så tillkom inte tillräckligt många unga spelare i relation till vad Milan var i behov av. Dessutom lånade klubben ut en av sina två supertalanger – Gourcuff. Nödvändig spelarkvalitet tillkom, men inte tillräckligt mycket ungt blod, dels för Milans bästa och dels för att kalla det en riktig revolution.
Säsongen började katastrofalt då Milan förlorade i princip varenda träningsmatch. The fuckin botten nåddes då ett – visserligen – skadedrabbat Milan förlorade med 5-0 mot Chelsea i augusti. Det blev inte mycket bättre av att Milan inledde Serie A-säsongen med två raka förluster mot Bologna och Genoa. Ancelotti var ifrågasatt och Galliani ska ha cred för att han behöll tålamodet och insåg att alla skador gjorde att Ancelotti inte hade fått chansen att spela ihop sitt lag.
I mitten av september började dock pusselbitarna att falla på plats – Borriello och Kaká blev kvitt sina skador, Dinho och Pato kom tillbaka från OS och Gattuso var i storform. Milan började klättra i tabellen och efter segern mot Napoli var man ensamma i toppen av Serie A och Ancelotti hyllades återigen. Även om spelet inte var det vi Milanisti är vana vid, så kändes det bra att tillhöra toppen igen.
Men sedan kom matcherna mot Lecce och Torino i november. Båda gångerna tappade Milan ledningen i slutminuterna och Ancelottis klassiska brister blev återigen tydliga för alla. En alltför defensiv inställning straffade sig två gånger om och resultatet blev att Inter ryckte iväg i toppen av tabellen. Ancelottis klassiska ”Jag tar ut en anfallare och sätter in en defensiv mittfältare när vi leder med ett mål”- fick välförtjänt smisk av både motståndarlagen och Berlusconi som kritiserade sitt lag för att de inte hade följt hans krav på att ”I slutminuterna ska Milan hålla bollen inom laget så att motståndaren inte kan göra mål.”
Pirlo var visserligen tillbaka efter två månaders skadefrånvaro, men oturligt nog uppkom nya skador. Både Kaká och Gattuso missade förlustmatcherna mot Palermo och Juve, och Borriellos säsong tog slut i början av november. Dessutom hade Nesta misslyckats med sin comeback i oktober och Kaladze åkte på flera olika skador, samtidigt som Senderos knappt hade hunnit spela på grund av olika skador.
Situationen var inte lätt för Ancelotti – med tanke på alla skador – men samtidigt var det också delvis hans eget fel att Milan dels tappade poäng och dels att missnöjet med honom ökade både bland fansen och i ledningen. Han hade ibland en onödigt defensiv inställning, han fick inte igång det fina spelet, han hade inte lyckats få in nyförvärven Flamini, Shevchenko och Senderos och i januari petade han även publikfavoriten Dinho delvis till förmån för den f d publikfavoriten, men numera busvisslingsmåltavlan nr 1, Clarence Clarence Seedorf Seedorf.
I januari tillkom Beckham och han var en frisk injektion med tanke på att Milans dittills formstarkaste spelare, Gattuso, slet av korsbandet i december. I januari kryssade Milan både mot Roma och mot Genoa, efter att ha tappat ledningen i båda matcherna. I februari hände samma sak två gånger i rad mot Werder Bremen, plus att man bara fick 1-1 hemma mot Reggina.
Skadorna på Kaká och Dinho i februari kom precis när Milan hade chansen att göra något av säsongen. Kaká missade både derbyt och Bremen. Inför den avgörande matchen mot Bremen hade Milan fem spelare skadade, plus att Seedorf fick utgå vid ställningen 2-0 till Milan med 37 minuter kvar av matchen. Milan åkte ut mot det blivande finallaget från Tyskland och säsongen var i princip över redan i slutet av februari.
Milans formtopp i mars, april och maj kom en aning för sent, även om man faktiskt hade haft chansen att åtminstone hota Inter ifall man hade vunnit mot Napoli och Juventus.
***
Sammanfattningsvis är säsongen ett misslyckande då Milan hade som mål att vinna Serie A och Uefacupen. Man hade kapaciteten att göra det, men en rad faktorer gjorde att klubben egentligen inte ens var riktigt nära att nå ända fram. Den främsta förklaringen är givetvis alla skador. Det är inte främst antalet skador – som visserligen är en otroligt hög siffra – utan vilka spelare som blivit skadade och hur länge de varit borta.
Milans trupp var redan sårbar i backlinjen och valet att köpa in primaveraspelaren Viudez istället för att slutföra förhandlingarna med Thiago Silva i augusti, samt valet att låna ut Oddo, blev kostsamma misstag för Milan. Faktum är att ledningen visste att Nesta hade diskbråck, att Kaladze är skadedrabbad, att Maldini är 40 år, Favalli 37 år och att Senderos dels inte är tillräckligt bra och dels ny i klubben. De här faktorerna borde ha fått dem att inse att det var en onödigt stor risk att inte gardera sig med en till bra back i somras.
Konsekvenserna har blivit att Maldini spelat mest av alla mittbackar, Favalli näst mest, Nesta har inte spelat alls och Kaladze, Senderos och Bonera har alla tre missat drygt sex månader (var) av säsongen. Visserligen är det bara Inter som släppt in färre mål än Milan i Serie A, men i toppmatcherna (Inter, Roma, Juve och även Werder Bremen t ex) har Milans defensiv sviktat. I sådana matcher hade Nesta ingivit ett helt annat lugn.
Ett annat stort problem har varit avsaknaden av en stor targetanfallare. Klubben satsade på Dinho istället för Adebayor därför att man redan hade Borriello. Ett smart val, med tanke på att Borriello var betydligt billigare, delvis uppfostrad i Milan och redan etablerad i Serie A. Problemet är att Borriello bara hann spela sju matcher den här säsongen. En targetanfallare erbjuder en till dimension i spelet och i en hel del matcher hade Milan behövt Borriello – speciellt på bortaplan – då han hade kunnat hålla i bollen och därmed hjälpt laget att flytta upp.
Hade Favalli åkt på ett diskbråck istället för Nesta, Ambrosini en korsbandskada istället för Gattuso, Shevchenko fem lårskador istället för Borriello, Cardacio alla de skador som Kaká har haft – ja, vem vet var Milan hade legat i tabellen i dag. På det sättet är det verkligen otur för Milans del att just Nesta, Gattuso, Borriello och Kaká har missat så mycket av säsongen. De är alla nyckelspelare. Gattuso missade samtliga förluster under hösten innan han blev skadad, likaså Kaká (förutom Genoa borta). Milan har tagit 0,85 poäng i snitt per match (sju matcher) utan Kaká och lite drygt 2,3 med honom (32 matcher). Det säger en hel del.
Den här säsongen ska dock inte slängas bort – tvärtom, Milan har inlett sin omvandling till att bli ett fungerande lag även i Serie A. Med tre omgångar kvar har man flest mål gjorda och näst minst insläppta. Dessutom har Flamini kommit igång, Zambrotta och Abbiati har skött sig bra och Pato är snart en superstjärna. Om klubben slutar tvåa den här säsongen är det ett fall framåt jämfört med åren innan.
Nästa säsong väntar nya utmaningar, framförallt klubbens favoritturnering Champions League.
I del 2 behandlas Milans framtid.
Källor: acmilan.com och La Gazzetta dello Sport
