Reseberättelse: En helg i Milano del 1
Jesper Klingnell var på plats när Maldini spelade sin sista match på San Siro och berättar här i två delar om sin Milanovistelse.
Lördag morgon. Klockan ringde tidigt. Redan 04.40 steg jag upp ur sängen för att bege mig av till Sveriges största flygplats, Arlanda. Planet gick 08.10 svensk tid. Under största delen av resan sov jag men när piloten ropade ut att det var cirka 15 minuter till landning kastade jag en snabb blick ut genom fönstret. Och vad ser man? En "låda" bredvid en enorm galoppbana. San Siro såklart!
Efter att ha tagit bagaget från rullbandet bar det snabbt av till hotellet för incheckning och dumpning av resväskorna. Eftersom i stort sett hela dagen återstod fanns det bara ett ställe att besöka. San Siro. En lång stunds vandring på museet avslutades med en rundvandring även inne på arenan. Att det ena hemmalagets omklädningsrum förfogar över fåtöljer medan det andra endast har en träbänk bidrar säkerligen till att ett av lagens spelare brukar vara mer motiverade att vinna titlar än det andra...
När besöket var slut bar det vidare till shoppen vägg i vägg. Efter att ha vandrat runt därinne i en kvart plockades nästa års matchtröja fram. Kan konstatera att den vita kragen var betydligt snyggare i verkligheten än på bilder. Lite retro och faktiskt väldigt snyggt!
Dag ett avslutades med en middagspizza på Piazza Duomo.
Så var då den stora dagen var kommen. Dagen då Paolo Maldini skulle göra sin sista match i på San Siro. Vädret var strålande, 25-30 grader redan klockan tio och inte ett moln på himlen. Men det var som bekant inte förens klockan tre som matchen skulle spelas. Så efter en briljant frukost bestående av såväl fralla som parmaskinka, salami, färskpressad juice och croasanger var det dags för lite uppladdning på Piazza Duomo. På den berömda Piazzan var det fullt av folk med Milantröjor. Dagen till ära var de flesta ryggarna beprydda med Il Capitanos namn och nummer men en hel del Ronaldinho skymtades också. Efter en spaghetti Carbonara på Piazza Duomo och klassiskt turistsiskt fotograferande av den lilla Madonnan bar det av. Mot San Siro!
Under tågresan märkte man att det var match på gång. Tuben fylldes till max men trängseln var inget problem alls, snarare tvärtom då den ingav känslan av att ”snart smäller det!”. Efter en rundvandring runt hela arenan där jag införskaffade en fejk-Patotröja och en Grazie Capitano-tröja hade jag kommit in i en perfekt stämning för att gå in genom biljettkontrollen.
Efter att ha visat biljetten första gången mottogs ”presenterna” från Milan. För er som inte hört det delades det ut gratis halsdukar, halsdukar beprydda med texten ”Paolo Maldini”, samtliga hans titlar i siluett samt ett ansikte (gissa vems…) på ena kanten och texten ”tre solo per te” på andra kanten. Samtliga besökare fick också ett stickersalbum från Panini med bilder på Maldini, en bild från varje säsong.
En och en halv timme före avspark var det relativt tomt på läktarna men det var skönt att hitta sin plats och insupa stämningen lite till. Cirka 40 minuter innan avspark äntrade Nelson Dida planen och efter ytterligare två-tre minuter kom förste utespelaren in, Paolo Maldini. Ett enormt jubel bröt ut och från Curva Sud ekade ”Paolo Maldini Paolo alé!” Efter diverse spelarinnon, där Kakás, Patos och Pippos hördes klart tydligast kom Maldinis dito en gång till.
Efter att ”We will rock you” spelats färdigt kom en låt jag efter diverse youtube-surfande trodde mig känna igen. Hade aldrig hört originalet förut men när man hörde Curvan sjunga med i upptakten till och i refrängen ”e chi non salta è un gobbo juventino, lalalalalalaaaa” rådde det inga tvivel om att jag hört rätt. Spelarna gick av och efter en stunds tystnad möttes Inno Milan av ett öronbedövande jubel och en fantastisk sång.
Sedan kom den sedvanliga spelarpresentationen, där man började med Dida, för att sedan presentera någon till (kommer inte ihåg vem) och som nummer tre presenterades, nr3. Om man tyckte att jublet vid Inno Milan var öronbedövande var det ingenting jämfört med jublet som Maldini möttes av. Curva Sud skrek. Långsidorna blev dansande, skrikande och klappande ståplats och Romaklacken, som dittills buat, stod upp och applåderade. Mäktigt var ordet.
När sedan spelarna gick in höll alla upp sina vita, tilldelade halsdukar till ett helvitt TIFO. Det kom visserligen inget ”extra” TIFO från Curva Sud men det blev ändå en vacker, helvit inramning. Curvan drog igång ”Paolo Maldini Paolo alé” igen och hjälptes än mer än tidigare av oss sittplatsare och tillsammans skapade vi ett fullständigt magiskt ögonblick.
Efter det nästa fantastiska ögonblick, det då de båda Kaptenerna, hjältarna, ikonerna skakat hand för sista gången i karriären ställde spelarna upp för avspark. Och ännu en gång bröt arenan upp i ett fantastiskt ”Paolo Maldini, Paolo alé”. Matchen satte igång och första gången Maldini fick bollen reste sig hela publiken upp och applåderade. Man satte sig ned men applåderna återkom under hela matchen, varje gång Paolo fick bollen.
Så kom då Romas frispark. Såhär löd snacket innan frisparken:
Brorsan: ”Riise med vänstern. Högt över och långt åt vänster. Upp på Curva Sud”
Jag: ”Det är lågoddsaren. Högoddsaren är sträckt vrist, klockrent upp i nättaket till höger om Dida och otagbart”
PANG!
Jag: ”Det blev högoddsaren”
Efter målet brast Romaklacken ut i en ”Forza Grande Roma”. Jag som satt på långsidan, precis bredvid den norra Curvan, och således också nära Romaklacken, hörde sången tydligt och eftersom jag, trots mina Milansympatier, älskar den ramsan var det en mäktig känsla att höra den. Har sällan upplevt en så mäktig sång.
Det första som skedde efter att domaren blåst av första halvlek var ett rätt så massivt buande. Curva Sud och jag var dock överrens om att en utbuning inte var helt befogad utan brast ännu en gång ut i ”Paolo Maldini, Paolo alé!”.
