Milan per favore – en krönika om rödsvart förväntan
” Kära kusiner! Välkomna till fest på lördag! Men håll i hatten, för det lär bli åka av!”
Derby, smaka på det ordet. Derby. Håller man på ett av Milano-lagen så kan man inte låta bli att reagera på ordet. Derby. Fem bokstäver som står för så mycket, så mycket mer än bara en fotbollsmatch under 90 minuter. Staden delas i två, och arbetskamrater, familjemedlemmar och nära vänner blir under ett par timmar bittra fiender när slaget som staden ska avgöras.
Det är lönlöst att spekulera i hur stort detta derby är jämfört med andra derbyn, för de inblandade så är det egna derbyt alltid störst, bäst och för att inte tala om vackrast. San Siro förvandlas till ett inferno. Curva Sud och Curva Nord har planerat i månader för att skapa det mest grandiosa tifot i mannaminne, och hur man ska kunna håna sina antagonister på bästa sätt.
Förväntningarna stiger för var dag som går. Samtidigt som ångesten kryper sig inpå och tvingar sig in i hela kroppen. Det är den match man ser fram emot mest under hela säsongen, och kanske den man fruktar mest. Helt enkelt för att vi har mest att vinna, och för att vi har mest att förlora.
Derby. Man får något mordiskt i blicken när någon uttalar det ordet. Adrenalinet stiger och sinnetillståndet pendlar någonstans mellan halvgalen och psykotisk när domaren ska blåsa igång matchen. Mitt vanligtvis lugna jag ersätts av en fullfjädrad mentalpatient färdig för hispan. Derbyt väcker känslor, inget snack om saken.
Derby förresten? I dagens multinationella spelartrupper, hur många är det egentligen som ser detta som en mycket speciell match? Crespo, Rivaldo, Cannavaro, Rui Costa...är detta något extra för dem? Kapten Zanetti borde vid det här laget ha rotat sig så pass mycket att han vet vad detta handlar om. Maldini och Billy vet det definitivt. Möjligtvis Gattuso, men å andra sidan skulle han offra sitt liv i en betydelselös match i Coppa Italia borta mot Albinoleffe en snöig decemberafton, för Milans skull.
Trots att vi går mot kallare tider så har temperaturen höjts ordentligt i Milano. Det ryktas om att man utan problem hade kunnat sälja 120 000 biljetter till derbyt. Tryck var ordet. Jag känner till Milan-fans som köade 8 timmar utanför biljettkontoret – och blev utan biljetter. Sa ja att intresset var på topp?
Förväntningarna stiger fortfarande. Jag kräver inte en vinst, för det är ju helt upp till domarna nuförtiden. I alla fall om man frågar Sensi, Capello, eller vilket Parma- eller Roma-fan som helst. Det enda jag kräver (och förväntar mig) att vi bjuder upp till kamp. Även om vi får hoppas att det inte är den sista matchen som våra rödsvarta hjältar spelar, så ska de uppträda såsom det vore det. Det är derby! Det måste alla våra 11 krigare fethaja, annars kommer det gå åt pipan.
När sen il derby della madonnina är slut så är även kampen slut. Det behövs inga uppgörelser på gator och torg, matchen har redan avgjorts. En vinner, en förlorar. Eller som det brukar vara ganska ofta, det slutar oavgjort. Staden vaknar upp igen på söndag, och nästan allt är sig likt. I värsta fall får man sig se bli mobbad av den andra sidan fram till nästa derby. Och skulle det (Gud förbjude) gå illa på lördag, jag då har vi i alla fall några vackra minnen från tidigare år att tänka tillbaka på. 6-0, 4-2, Weah, Comandini, Serginho, Shevchenko…
Okej, jag har kanske lite fler förväntningar, det måste jag erkänna. Betydligt högre förväntningar än vad jag vill uttala mig om här. Klockan 22.25 (ungefär) på lördag, då vet vi om de slog in…
Kära kusiner! Välkomna till fest på lördag! Men håll i hatten, för det lär bli åka av!
FORZA MILAN!!!
2 dagar kvar…
marko_u@hotmail.com
