Krönika: Om att välja identitet
Milan har på några veckor sålt två spelare som kunde ha varit klubbens framtid. I Kakà fanns en blivande lagkapten. I Gourcuff fanns en blivande storstjärna och offensiv kreatör. Och nu gäller det att välja identitet.
Att Milan är en storklubb med fantastiska meriter, en lång och välkänd historia och med ett antal av världens genom tiderna största fotbollsspelare förknippade med sig som klubb är ingen hemlighet. Milan har en gammal identitet präglad av historia, meriter och berättelser som gör de flesta klubbar avundsjuka, men nu handlar det om att skapa sig en modernare identitet för framtiden.
Det går inte att enbart leva på gamla meriter, det är också något som är välkänt. Meriter kommer alltid att finnas kvar, de finns i folks minnen och de står nedskrivna i historieböcker som aldrig ska kasseras. Men de innebär inte att vi supportrar kan luta oss tillbaka och vara nöjda med att det var så bra förr. Inte så länge som det inte känns riktigt bra i dagsläget.
Som min Svenska Fans-kollega Nawras Naji påpekade i sin senaste artikel är ingen spelare någonsin större än klubben. Milan har sålt stora spelare förut och inte gått under för det. Juventus gjorde likadant som Milan gör nu när de sålde Zidane till Real Madrid bara för att sedan vinna ligan två säsonger i rad. En försäljning av en storstjärna av Kakàs kaliber behöver inte bara innebära något negativt, utan kan också föra med sig en rad positiva saker. Som att transferbudgeten ökar markant, något som borgar för ett förstärkt lag på sikt. Men då krävs också en vilja från ledningen att verkligen satsa och ge oss supportrar vad vi förtjänar.
Milan är en för stor, anrik klubb för att nöja sig med mer än titelambitioner och en reell chans till seger i ligan och Champions League. Men utan ett par rejäla förstärkningar av truppen ser jag inget större hopp gällande titlar kommande säsong. De pengarna som försäljningarna av Kakà och Gourcuff har inbringat måste förvaltas på bästa sätt för att det ska se ljust ut inför nästa säsong.
Milans ledning har ett viktigt val framför sig. I mina ögon klart viktigare än vad EU-valet var för Berlusconi. Vill man att Milan ska återta sin plats som en av Europas absolut starkaste, bästa och mest framgångsrika klubbar i Europa? Eller tänker man nöja sig med att delta i Champions League, nå en åttondelsfinal och mumla något om att ”vi vann ju faktiskt klubblags-VM för ett par år sedan”? Frågar du Berlusconi är förstås svaret det förstnämnda. Men det är inte förrän han och hans undersåtar bevisar den ambitionen genom kloka, etablerade spelarköp och en satsning värd namnet för att ge Leonardo bästa tänkbara material att jobba med som jag känner mig väl tillmods. Det är dags för mindre snack och mer verkstad, något som i allt för hög utsträckning har saknats i Milanleden de senaste åren. Berlusconi är en mästare på att snacka och hans retoriska förmåga är på en nivå över de flestas. Det lär ju knappast ha varit hans fantastiska utseende och kropp som lockade den där 18-åringen i hans fälla nyligen, till exempel. Kanske pengarna förvisso, det går ju att konstatera att den gode Silvio har såväl en fet plånbok som ett välsmort munläder. Men nu räcker det inte bara med ett välfyllt kassaskåp och en bred käft. Nu handlar det om att agera och göra fog för alla de självgoda ord som ständigt strömmar ur munnen på honom.
. . . . .
Kakà kunde ha blivit en ledare i raden efter stora ikoner som Baresi och Maldini men Milan valde att sälja honom. I och med det beslutet valde man också att sälja en del av klubbens identitet. Även om Kakà aldrig var, eller skulle bli, större än klubben själv så var han redo för att bli nästa fanbärare för de rödsvartrandiga. Han stod på gränsen till kaptensbindeln och många såg i honom en framtida Milanikon som skulle lyfta de tunga bucklorna och symbolisera det vackra, estetiska men samtidigt effektiva och framgångsrika Milan.
På samma sätt kunde Gourcuff ha blivit den som hade gått i Kakàs fotspår. Som hade tagit mer och mer ansvar för den rödsvarta offensiven ju längre tiden hade gått och som hade blivit ett affischnamn som hade fått vara ansiktet utåt för det nya, fräscha och hungriga Milan.
Allt det här kunde ha blivit om det inte varit för två försäljningar som har fått Milansupportrarna att börja tvivla på framtidsvisionerna. Nu står vi här helt plötsligt utan klara riktlinjer (åtminstone känner inte vi supportrar till dem än) och utan att veta riktigt vad vi ska våga hoppas på.
. . . . .
Så i vad finns Milans identitet just nu? Delvis i den blivande lagkaptenen Ambrosini. Utan att det kan ha undgått någon här så är Ambrosini min absoluta favoritspelare, men jag vill trots det inte att han ska symbolisera Milans identitet. Åtminstone inte på egen hand. Ett hårt kämpande Rossoneri med spelartyper som Ambrosini och Flamini må vara en bit på vägen mot titlarna, men det här lagbygget behöver också kryddas med kreativ briljans och offensiva härförare som är kapabla att erövra såväl den inhemska som den europeiska fotbollen igen.
De härförarna finns möjligtvis i Ronaldinho och Pato just nu men mer än så krävs.
För att återuppbygga den status som anrika AC Milan ska ha krävs det att ledningen själv också verkligen inser att gamla meriter inte räcker längre.
Milans framtida identitet står på spel.
Och det är upp till klubbledningen att välja vilken identitet klubben ska ha.
