En krönika i rödsvart
”Tager du, Marko, detta AC Milan, att älska i nöd och lust” och annan kärlek från veckan som gick.
Det var nån gång på hösten 1988, jag minns inget exakt datum. Men det var då vi stiftade bekantskap för första gången. Jag blev introducerad av en kille vid namn Marco, honom kände jag sedan sommaren samma år.
Det dröjde inte länge innan jag blev otroligt fäst, och snart så inleddes vårt livslånga äktenskap, jag kan inte tänka mig något annat. Det var ingen stor fest, utan bara en liten formell tillställning för att få det hela undanstökat, ungefär.
Sen dess har vi upplevt många otroliga stunder, jag minns särskilt en majkväll 1994 i Aten som var alldeles underbar. Vi har varit överallt i världen snart, och många fler ställen ska vi besöka.
Ja, min käresta heter alltså AC Milan. Om ni inte hade räknat ut det redan.
^ ^ ^
Veckans hörnläggare: Serginho
^ ^ ^
I mångt och mycket så är kärleken till ett fotbollslag inte alls olikt ett förhållande eller äktenskap. Det säger sig självt att man ska kunna tycka om sin käresta även i motgång. Annars är det inte ett äktenskap som håller.
Det är lätt att älska sitt lag när det går bra, och det är oftast då laget har flest supportrar. Det är ju i slutändan upp till var och en vilket lag man håller på, men vill man bli tagen på allvar så bör man bestämma sig vilket lag man håller på. Som jämförelse så kan man ju ta en person som hittar en ny partner på krogen varje helg och svär vid att hon/han är det underbaraste som kommit i dennes väg hittills i livet. Det kanske bara är jag, men sådana personer tappar i trovärdighet ganska snabbt.
Att älska sitt lag i motgång är bland det svåraste som finns. Samtidigt är det kanske just de ögonblicken som för de riktiga supportrarna så att de kommer närmare. Då skiljs agnarna från wannabe-vetet…eller något liknande. Så är det i ett förhållande också. Det finns dagar då det inte fungerar alls, men i slutändan så kanske man kan stärka sin samvaro istället för att bryta upp helt.
^ ^ ^
Veckans åker: Stadio Carlo Castellini
^ ^ ^
De fans jag beundrar mest är de som inte överger sitt lag oavsett hur lågt de må sjunka i seriesystemet, eller oavsett hur små utsikter man har för att någonsin vinna någonting.
Exempel: Fiorentina/Florentia Viola. Efter flera års spel i finrummet (Serie A, Champions League, mm) så kom en dag plötsligt chocken, Serie C2. Kontrasterna är så stora så att de går inte ens att beskriva. Jag kan tänka mig att det finns en och annan supporter som i ett sådant här läge ger upp.
Alla de som fortsätter att gå på matcherna och på annats sätt jobba för laget. De har jag enorm respekt för. Likväl som jag respekterar dem som i ett förhållande drabbas när partnern kanske blir allvarligt sjuk. Istället för att bara ta sitt pick och pack och dra, så stannar man och kämpar för att denne ska bli frisk.
Visst kan man kritisera sitt lag, och ha synpunkter, för det görs misstag hela tiden oavsett hur professionell klubben är. Men när kritiken blir beständig, när man skyller förluster på tränarens val av slips till kavajen, ja då bör man titta på sig själv i spegeln och fråga sig om man egentligen kan uppskatta någonting som klubben gör.
Det finns dock en viktig skillnad mellan att förbinda sig med ett fotbollslag jämfört med en mänsklig partner. Ett fotbollslag kan hur många som helst förbinda sig med, månggift är underbart, inte olagligt. Ju fler (riktiga) fans, ju större fest.
Så tänk på följande ord och kom ihåg dem när du upplever motgångens stund med ditt lag:
Tager du ditt lag för att älska i nöd och lust?
Läs fortsättningen här
