En komplicerad uppgift för Leo
Leonardo har tvingats inleda sin tränarkarriär under långt ifrån idealiska förhållanden. Han tar över en toppklubb som försöker spara pengar och samtidigt ersätta Maldini och Kaká. Köpet av Huntelaar ser ut att vara en bra värvning. Men frågorna kvarstår: blir han Milans sista värvning? Hur långt räcker den här truppen?
Med tanke de oroliga tiderna post Maldini och Kaká, följt av en massakerturné i USA och Tyskland, kombinerat med en alltför svag trupp, var det hög tid för ett nytt besök av Berlusconi på Milanello förra veckan. Förhoppningen var att Milanledningen skulle ta tag i sin mercato och ge Leonardo de alternativ han behöver för att lyckas.
Berlusconi landade med sin helikopter innan han gick in och hälsade på spelarna och den övriga personalen. Framtiden diskuterades sedan med Galliani och Leonardo. Pirlo – som själv erkänt att Galliani redan några dagar innan hade sagt till honom att han skulle stanna – meddelades ännu en gång att han blir kvar i klubben. I slutändan var det bäst och billigast så. Troligtvis fanns det bättre alternativ (Fàbregas) i ett långsiktigt perspektiv, men il presidente är inte sugen på att satsa alltför mycket kapital under dessa hårda tider. När det gäller anfallet hade Milan redan gjort klart med tre alternativ – Huntelaar, Luis Fabiano och Pizarro. Det var bara att bestämma vem de skulle välja. Beslutet föll på holländaren.
Efter G3-mötet gick Berlusconi ut och hade en presskonferens. Bredvid sig hade han Galliani och Leonardo, men i slutändan blev det en sju minuter lång monolog från il presidente där han berättade att klubben tror mycket på Leonardo, att Pirlo stannar, att en ny anfallare är klar. Sedan gick han ut och satte sig i sin helikopter igen. Shoss bye, tack och hej, hörs snart igen.
Med tanke på den nuvarande ekonomiska situationen, samt de få realistiska alternativen – Luis Fabiano, Pizarro och Trezeguet – var Huntelaar det bästa valet för Milans del. Galliani och Perez sägs ha haft ett möte på Mallorca redan den 4 juli och då ska de ha kommit överens om prissumman för Huntelaar. Sedan dess verkar det som att Milan väntat i hopp om att Wolfsburg ska gå med på att sälja Dzeko. Tyvärr ändrade aldrig tyskarna sin uppfattning, samtidigt som Stuttgart erbjöd €18 miljoner för Huntelaar. Milan var därmed tvungna att agera. Därav köpet av Huntelaar.
Milan behövde en relativt billig targetspelare i rätt ålder. Med tanke på Huntelaars position (centertank), ålder (26) och pris (€15 miljoner) var han det bästa alternativet. Dessutom är han EU-medborgare vilket öppnar upp för andra värvningar.
Jag har tidigare varit ganska skeptisk till honom då mina holländska goldmembervänner alltid sagt att The Hunter egentligen är ganska talanglös, ”han är bara där när det blir mål”. Det kanske låter negativt men vi Milanisti känner ju till en annan spelare som kan beskrivas på exakt samma sätt, en spelare som också ”bara är där” – Filippo Inzaghi är en superhjälte i dag.
The Hunter gjorde 136 mål på 173 matcher i den holländska ligan, totalt i ligaspel har han ett målsnitt på 0,71 mål/match och i landslaget (A-landslaget och U21) har han 0,70. Så snubben kan göra mål.
Frågan kvarstår dock om endast han räcker? Under Milans tio försäsongsmatcher har laget bara lyckats göra 9 mål, samtidigt som man släppt in 17. Förra säsongen gjorde Milan flest mål av alla i Serie A (tillsammans med Inter). Men nu har laget tappat Kaká, samtidigt som Borriello och Pato inte är i närheten av toppformen. Personligen känns det som att Milan behöver en till kreativ/offensiv mittfältare för att konkurrera med Seedorf. Dinho har visserligen imponerat stundtals (inte i Trofeo TIM), men även han behöver fortfarande hitta sig själv.
Att ersätta Kaká i trequartistarollen kommer att ta tid. Medspelarna måste nu anpassa sig till Dinhos – jämfört med Kaká – lite slöare spelstil. Jag ser dock stora möjligheter för våra andra anfallare att få bättre passningar med Dinho som trequartista. Hans spelförståelse är inte att leka med och Huntelaar kommer att nicka in ett och annat inlägg från Dinho under säsongen.
Den enda anfallaren som varit i form – och som gjort mål överhuvudtaget – är Inzaghi. Han har imponerat, även om han gått skadad i några veckor nu. Det blir Pippo vi får förlita oss till i början av säsongen tills de andra anfallarna kommer igång.
Ironiskt nog känns det också som att laget har saknat Seedorf under de senaste matcherna. Snubben som i princip alla har vänt sig emot under de senaste säsongerna, visade upp ett imponerande spel mot LA Galaxy, America och Chelsea. Tyvärr – jag säger fortfarande tyvärr för att hade inte Seedorf funnits hade Gourcuff spelat i Milan i dag – lär Seedorf bli oerhört viktig på Milans annars okreativa mittfält den här säsongen. Clyde och Dinho spelar bra ihop och det kommer att bli intressant att se om holländaren kan fortsätta att spela lika inspirerat som han gjorde i USA.
Den största bristen i dagens Milan är ytterbackarna. Antonini och Oddo visade igår varför de aldrig mer bör få dra på sig Milantröjan igen. Antonini borde utnyttja sina kontakter med Beckham för att försöka styra något lag i MLS, medan Oddo – med tanke på looken – bör satsa på annat..
Leo deklarerade redan på sin första presskonferens som Milantränare att hela hans spelsystem kommer att bygga på offensiva och snabba ytterbackar. Nästan tre månader senare står han fortfarande där utan sina viktigaste komponenter. Frågan är om Galliani lagt en Brutus eller om han bara aktivt valt att göra Leo till scapegoat för den stundande mellansäsongen. Klart är i alla fall att han satt bredvid Leo under den där presskonferensen och att han hörde exakt vad brassen sa.
När Milan spelat som bäst med 4-3-1-2-uppställningen har man haft offensiva ytterbackar. 2003/04 var Cafu och t o m Pancaro fantastiska. Milan har i dag Zambrotta som är en bättre taktiskt smart/halvoffensiv italiano-ytterback än vad Pancaro någonsin var. Men vi har ingen Cafu! Vi har ingen superoffensiv ytterback som ständigt oroar på sin kant och som drar ut motståndarna och därmed skapar ytor i mitten för våra kreativa spelare. Leo måste ha en bättre ytterback för att lyckas. Frågan är dock när, varifrån och hur den här ytterbacken ska joina?
Om man bara dömer utifrån försäsongsmatcherna känns det konstigt nog som att Milan gått åt motsatt håll när det gäller vad man kanske hade förväntat sig. Med Nesta, Thiago Silva och Onyewu i laget hoppades vi alla på att få en stabilare defensiv. Å andra sidan fungerade defensiven bra förra säsongen med tanke på att endast Inter släppte in färre mål än Milan (tre mål). Men med tanke på att vi hittills under försäsongen släppt in 17 mål på 10 matcher så känns det inte bra.
Samtidigt säger inte det hela sanningen. Laget är under konstruktion och det behövs en ny ledare efter Maldini. Thiago Silva har imponerat, samtidigt som Nesta börjar hitta formen igen. Tillsammans med Onyewu har vi fått betydligt stabilare mittbackar. Dessutom kommer offensiven så småningom att dra nytta av att vi även fått spelskickligare mittbackar i uppspelsfasen. Sandros och Thiago Silvas uppspel, deras pondus, kommer säkerligen att göra Milan bättre.
Förra säsongen hade Milan inga större problem med defensiven mot de mindre lagen – det var i stormatcherna som Maldini och Favalli (ja, dom två bildade faktiskt vårt ordinarie mittbackspar förra säsongen med Senderos som förste reserv) inte längre hängde med. Jag tänker främst på Juve borta, Romamatcherna och Werder Bremen hemma etc. Nu känns det redan på förhand betydligt tryggare med Nesta och Thiago Silva. Förhoppningsvis kommer dom att ge laget trygghet i stormatcherna, både i defensiven och i offensiven.
Hittills har Milan spelat endast en match med ”rätt” uppställning (dock utan Abbiati) och det var mot Chelsea. Då spelade Milan med Zambrotta, Nesta och Silva i backlinjen (plus Oddo), en defensiv mittfältare i Flamini och två kreativa i Pirlo och Seedorf. Dinho var trequartista tillsammans med en center i Borriello och en seconda punta i Pato. Som jag redan nämnt behövs fortfarande en offensiv ytterback som kan ersätta Oddo, men i övrigt är det där den rätta mixen av spelartyper för Milan.
Det finns tillräckligt mycket defensiv stabilitet i Nesta, Silva och Flamini, och balans med Zambrotta, tillräckligt mycket kreativitet med Pirlo, Seedorf och Dinho, tillräckligt mycket styrka med Borriello och tillräckligt mycket fart med Pato.
Mot Chelsea spelade Milan också som bäst, just mot det bästa laget man spelat mot hittills. Chelsea låg dessutom betydligt längre fram i förberedelserna än Milan. Matchen slutade 1-2, men Milan hade två ribbträffar och man dominerade spelet under långa stunder. Den matchen gav mig hopp om att Milan trots allt kan säga sitt under den här säsongen.
Rent resultatmässigt har den här försäsongen varit rent katastrofal – nästan lika dålig som förra årets försäsong. Men återigen gäller det att inte glömma bort förutsättningarna. Milan sanerar sin ekonomi. Klubben har redan jobbat in €100 miljoner, och med årets CL-spel kommer kassan – i värsta fall – att fyllas med ytterliggare €30 miljoner i extraintäkter jämfört med förra säsongen. För att sanera gäller det att täppa till hålen, och säljer klubben Dida, Oddo och Kaladze skulle man kunna tjäna ytterligare €22 miljoner i minskade bruttolönekostnader per säsong.
Förutom de rent ekonomiska förutsättningarna – som gjort att klubben egentligen endast köpt Huntelaar – finns det även andra förutsättningar som påverkat Milans försäsong. Den första är lagets försäsongsturné i USA och Tyskland, som visserligen också har med ekonomin att göra. Nesta, Pirlo och Gattuso har kritiserat turnén och det är inte konstigt med tanke på att Milan spelade sex matcher på tolv dagar.
Samtidigt förlorade man massvis med värdefull träningstid dels för Leonardo att sätta sin prägel på sitt lag, och dels för alla spelare (Nesta, Borriello och Gattuso t ex) som inte kunnat träna på flera månader dessförinnan. Dessutom har alla förluster satt ytterliggare press på laget och framför allt Leonardo. En press som Leonardo verkligen inte förtjänar med tanke på hans förutsättningar. Förutom det riskerar alla förluster att sänka entusiasmen och självförtroendet i laget.
Som om det inte vore nog kan de långsiktiga effekterna bli att Confederations Cup-spelare som Pirlo, Gattuso, Zambrotta, Onyewu och Pato drar på sig skador senare under säsongen då de inte ens hann börja träna innan de började spela matcher igen. Deras försäsongsträning är inte tillräcklig, och det är också synd med tanke på att truppen inte är speciellt bred – skador på de här spelarna kan bli förödande.
***
Det gäller att ha tålamod. Skruva ned förväntningarna en aning. Milan är i bästa fall en outsider den här säsongen. När konkurrenterna har satsat, har vi sparat (vi har åtminstone sparat bra!). Dessutom kommer det att dröja ett tag innan Leo lyckas komma igång med sitt spelsätt. Förhoppningsvis kommer hans lag inte igång för sent. Jag tror att Gattuso kommer att få rätt när han säger att Milanspelarna måste ställa in sig på att kriga den här säsongen och att laget kan överraska som man gjorde år 2007. Även Pirlo var inne på samma spår när han förklarade att han stannade i Milan därför att han tror att han kan vinna något redan den här säsongen.
Galliani och Berlusconi har verkligen inte gett vännen Leo några bra förutsättningar. Först övertalade de honom att ta över tränarrollen, sedan sålde de Gourcuff och Kaká, och skickade iväg Leo och hans lag på en massakerförsäsongsturné, innan de tillslut inte lyckats köpa in en ytterback – trots att det är det Leo behöver allra mest. En ung och orutinerad tränare behöver stöd, inte bara med ord, utan desto viktigare, med handlingar. Leo jämförs ofta med Guardiola, men skillnaden är att katalanen fick ärva ett nästintill komplett världslag plus att han fick komplettera sitt lag med världens bästa högerback. Leo har inte fått samma förutsättningar. T o m Ferrara har fått betydligt bättre förutsättningar.
Men jag tror fortfarande på Leo. Ge honom bara tid.
Forza Milan!
