En krönika i rödsvart
Tack Collina! och andra utrop från veckan som gick.
”Jag vill tacka livet” sjöng en gammal finlandssvensk sångerska en gång på det glada 80-talet. Jag vill idag inte tacka livet för allt det har gett mig, utan istället Collina som kanske såg till att det vände för oss, äntligen.
Missförstå mig rätt (som man av någon anledning brukar säga), jag vill inte verka ironisk eller sarkastisk mot vår käre flinskallige rättskipare. Straffen kan diskuteras till oändlighet. Collina och Corradi, säger att det var straff. Alla med rödsvart blod i ådrorna säger emot. Som vanligt när det handlar om annat än rena överfall i straffområdet. Visst brukar dessa också diskuteras men det lämnar vi till en annan gång.
Vad var det som var så bra med den i mina ögon diskutabla straffen som Collina dömde? Jo, Milan-spelarna började springa. Uppenbarligen så saknar de flesta Milan-spelarna kunskaper i svenska eller så sket de helt sonika i att läsa min krönika förra veckan (kan känna mig lite stött om så är fallet) eftersom den senaste tidens lunkande fortsatte i första halvlek mot Lazio.
2-0-underläget fick dem att tänka efter. 2-0 fick dem att inse att det är dags att börja springa trots allt. 2-0 fick fram desperationen som behövs för att man ska tända till. 2-0 blev vändningen i matchen, kanske för en bra tid framåt också.
Andra halvlek var en fröjd att se på. I halvtid var jag säker på förlust. Efter 90 minuter grämde jag mig för att vi inte vann. Det säger det mesta om andra halvlek.
Vi sprang i andra halvlek. Alla sprang. Pippo sprang, Costacurta sprang, Shevchenko sprang, Rivaldo sprang, Brocchi sprang och tyckte kunna ana mig till ett och annat löpsteg även hos Seedorf.
Trots att Lazio i andra halvlek försökte använda sig av samma taktik som alla smålag spelat med på San Siro (dvs. 8-1-1 alt. 9-1-0) så skapade Milan chans efter chans efter chans. Tempot var ursinnigt och ett tag hann jag knappt med att anteckna alla målchanser. Blocket var mer likt en tallrik spaghetti än en matchrapport efter matchen.
Den mentala spärr som hindrar oss från att spela så jämt hoppas jag släpper snart. Med Maldini i backlinjen så blir inte riskerna så stora heller. Laursen i sig är ju ett spänningsmoment varje gång han får bollen.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Ambrosinis blick efter att ha blivit lätt armbågad av Mihajlovic måste ha gett respekt t o m hos den annars så coole Collina.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Kan man egentligen missförstå någon annat än på ett sätt?
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Laursen var lätt nervös – igen. Inofficiellt klubbrekord i bakåtpassningar till målvakt, det trots att han bara spelade 45 minuter.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
En eller två anfallare? Många säger att Ancelotti gjorde fel som satsade på en ensam Shevchenko på topp igår. Tror inte det var problemet. Fortfarande var farten skillnaden på första och andra halvlek. Jag tror inte det var Laursens och Inzaghis förtjänst att alla började springa och jobba för varandra heller.
Vi slog Deportivo på bortaplan med 4-0 med en anfallare och Rui och Riva bakom. Tror inte heller det var en engångsföreteelse. Saken är den att Ancelotti bör titta lite på motståndet när han väljer uppställning (vilket han i och för sig gör ganska noga). Vad jag menar är att mot lag som ställer upp 10 man i eget straffområde bör man nog satsa på två anfallare för att skapa oreda i boxen.
Jag ska inte tro att jag vet något egentligen, men om man får ha en åsikt så är det min.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Någon som vet om Arne Hegerfors i själva verket följde matchen Parma – Juventus på text-tv och inte på TV som alla andra (ja för på Ennio Tardini var han definitivt inte)? Hans kommenterande var bland det torraste man skådat i mannaminne. Stup i kvarten så blandade han dessutom ihop lagen…
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Läktarnötarna från Serie A, Ivan Tomic och Christian Manfredini, gjorde båda mål i spanska ligan i helgen. Manfredini blev segerskytt mot självaste Real. La Liga regerar…yeah, right…
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Topp 3 – Vintermercatons bästa värvningar
1. Carlos Marinelli - Middlesbrough -> Torino
Den lille kvickfotade och tekniske argentinaren spåddes en lysande framtid i England och i Middlesbrough. Till en början fick han chansen ganska ofta och gjorde inte bort sig. Sen bestämde sig Boro för att satsa på gamla spelare som kostade mycket pengar men inte visade mycket kunskaper på planen. Torino kan ha gjort årets kap när man hämtade in Marinelli som redan nu sett till att ge det annars gråtrista Torino lite färg.
2. Olivier Dacourt – Leeds -> Roma
När han spelade i Lens var han en spelare som många storklubbar var ute efter. Dacourt valde Leeds där han ansåg sig få plats och framförallt speltid. Rätt som det var hamnade han i frysboxen. Inte ens Leeds uppenbara problem fick dem att tina upp Dacourt. Roma som haft en motsvarande säsong som Leeds valde att ge fransmannen en andra chans. Som det verkar nu är han villig att ta den och han har redan lyckats liva upp höstens tröga Roma-spel.
3. Giuseppe Cardone – Piacenza -> Parma
I Milan var han bara en utfyllnadsspelare som sällan (läs: aldrig) fick några stora rubriker. I Piacenza har han växt ut till en ansvarstagande och hårt arbetande försvarare. Parma satsade ungt inför säsongen. Efter halva säsongen så märkte man att det saknades rutin. Det får man nu i och med Cardones inträde. Någon omedelbar effekt har inte märkts, men får han bara spela in sig så kommer han att sprida lugn och skapa ordning.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Ha det bra så ses vi om en vecka igen!
marko_u@hotmail.com
