En bitter förlust - Ett tidigt uppvaknande? - Berättelse från San Siro
De bor i en och samma stad. De stöter på varandra dagligen. På jobbet, i skolan och i vissa fall i hemmet. De kan till och med bli kära i varandra och leva ihop för resten av sina liv. I Milano lever Milan- och Intersupportrar tätt inpå varandra. Men bitterheten mellan dem när det vankas derby går inte att undgå någon.
Det var så när som på folktomt inne i stan på eftermiddagen i lördags. Konstigt, kan tänkas, eftersom det på kvällen skulle spelas en match som undantagslöst skapar heta känslor mellan Milanoborna. En match som dragit in rekordintäkter. Men augusti är som känt italienarnas semestermånad och vid slutet av denna månad befinner sig hälften av invånarna i trafikkö på väg hem från semesterorter till sina respektive städer. De flesta affärer och barer har semesterstängt och värmen, även den i norr, kan kännas olidlig.
Vi begav oss till San Siro vid fyratiden och möttes av ett hav av blåa, röda och svarta färger redan utanför tunnelbanan. Stämningen var emellertid lugn vid denna tid, med glada skratt och trevliga miner från vart och vartannat håll, som bekräftade detsamma. Lite innan sex vandrade vi mot Curva Sud för att ta del av milansupportrarnas sång och av den härliga atmosfär som de kan erbjuda, eftersom vi där med säkerhet inte skulle stöta på några interfans. Hela området var ju helt täckt av fans från båda lagen, beblandade med varandra. Klockan sex öppnades portarna och vi begav vi oss mot vår sektor.
Det var såklart som alltid lika underbart att få höra Milans klubbsång och se våra spelare komma utspringande på plan för att värma upp. San Siro fylldes upp och strax innan matchstart var arenan helt fultsatt. Att kommentera resten känns överflödigt. För vi vet alla hur det gick sedan. Illa. Riktigt illa.
Ett faktum är säkert. Interspelarna var inte rädda. Mourinho var inte rädd. Varken innan eller under matchen kunde man urskönja någon som helst form av tvivel från Inters håll, medan osäkerheten från Milans sida var så uppenbar att jag som supporter nästan bara ville ge upp direkt. Redan innan matchen förvånades jag över hur denna osäkerhet speglades i nästintill alla våra spelare. Att se Leonardo gå fram och tillbaka som en tok vid utbytarbänkarna gjorde inte saken bättre. Jag förstår att man blir nervös inför en sådan här stor match. Det är mänskligt. Han är dessutom ny och har fått den allra svåraste uppgiften att träna och dirigera ett lag som inte är hundraprocentigt. Men detta är Serie A. Vi är AC Milan och vi måste kämpa och ge allt vad vi kan. Men, vi måste först och främst tro på oss själva, oavsett hur svår situation vi än har att möta. Det är i alla fall det man bör förvänta sig av ett lag som vunnit allra flest titlar i världen.
Det var med andra ord en ”vi får se hur det går”-känsla Milan hade att erbjuda i lördags, kontra Inters ”vi ska vinna detta, vi vet att vi kommer vinna detta”. Det var så de flesta spelarna i Inter svarade journalisterna på frågan hur matchen kommer att sluta. Sedan kan man givetvis fundera på om man verkligen bör uttala sig på detta vis då ingen med 100 procent säkerhet vet hur en match slutar. Men enligt mig handlar det hela om inställning. En inställning som kan liknas vid och jämföras med flera olika sammanhang. Låt säga att man knappt pluggat inför en stor och viktig tenta. Det enda man har att förlita sig på är den information hjärnan lagrat vid ett antal föreläsningstillfällen. Trots att mycket pekar på att man inte kommer att få bra resultat på provet gör man ändå sitt bästa, med inställningen på att man kan klara det. På att man ska klara det. Man kanske inte får högsta betyg men chansen till att få godkänt är logiskt nog mycket större än om man ger upp och lämnar salen. Jag såg ett lag som började bra men som gav upp alldeles, alldeles för tidigt.
På ett sätt är jag glad, hur befängt det än må låta. Det här kan innebära ett tidigt uppvaknande. En fingervisning om att vi inte kan fortsätta så här. Många milansupportrar menar att det bästa vore om Berlusconi sålde klubben. Det går nog inte en enda match utan att man får läsa Curva Suds kritiska ord mot presidenten på en av deras flera banderoller. Personligen tror jag inte att Berlusconi kommer sälja klubben. Han får kritik mot sig dagligen från alla möjliga håll och har själv sagt öppet i media att han inte tar åt sig av något.
Den härliga stämningen på San Siro var redan vid 17:e minuten som bortblåst. Trumpna miner överallt, bråk och tjafs mellan supportrar. Inter vann. Och de vann rättvist. Ett komplett lag med starka spelare i varje position. Men detta var omgång nummer två. Dags att gå vidare, dags att se framåt. Vi har en lång säsong framför oss!
