Matchanalys: Milan – Atalanta
” I andra halvlek gör Ancelotti genidraget som jag redan utlyste för ett par veckor sedan. Han satte ner Rui Costa på Pirlos plats.”
Ett självmål efter 45 sekunder brukar oftast vara en signal på att denna dag kommer saker och ting inte att gå som planerat. Cirka 30 minuter och ytterligare två baklängesmål senare var man färdig att emigrera till Sydpolen för att slippa skammen att ha blivit förnedrad på hemmaplan.
Maken till lojt förvarsspel var det länge sedan jag såg. Det såg ut ungefär som om Maldini & Co. trodde att de var så bra att det inte behövde kämpa längre. FEL FEL FEL. All fram gång hittills är resultatet av hårt jobb. Till en början så såg vi inte en tillstymmelse av hårt jobb, inte ens av Gattuso.
Från förra veckans fantastiska 3-0 inledning mot Torino så var det nu ombytta roller för Milan-spelarna. Vi kan ju vara glada över att fansen inte stormade planen som Torinos supportrar. Vi spelade ärligt talat inte mycket bättre än Torino gjorde för en vecka sedan.
Vad som dock skiljer årets upplaga av Milan från de senaste årens upplagor är att man inte blir paralyserade. Inte ens efter 0-3 efter 30 minuter på hemmaplan mot en nedflyttningskandidat.
Sista 60 minuterna får vi se ett mycket bra Milan. Nåja, ska inte ta till allt för stora superlativ, fick ju trots allt bara en poäng med oss hemma mot Atalanta. Innan matchen hade det varit en besvikelse. Upphämtningen från 0-3 förlåter lite av det tappade poängen, men inte det faktum att vi var tvungna att hamna i det underläget från första början.
I andra halvlek gör Ancelotti genidraget som jag redan utlyste för ett par veckor sedan. Han satte ner Rui Costa på Pirlos plats. Vips så flöt anfallsspelet på mycket bra trots att Atalanta hade byggt en mänsklig sköld framför sitt mål.
Okej, jag kan ju hålla med om att anfallsspelet inte alltid var så fantasifullt och vackert, men som vi kan se av resultatet så räcker det med att envist trumma på mot ett defensivt lag så kommer utdelningen till slut. Sen är det ju ofta en fördel om man undviker att hamna i tre måls underläge i början av matchen.
Utgångsuppställningen med Rui Costa i någon slags tillbakadragen vänstermittfältsroll och Seedorf som högerytter (yeah, som om han skulle orka springa på kanten mer än fem minuter) var inte helt lyckad. Även om Rui och Riva inte sprang i vägen för varandra så var det ändå inte helt friktionsfritt spel. Framförallt visste Serginho inte riktigt var han skulle ta vägen.
I andra halvlek så såg det mycket bättre ut med Rui på Pirlos plats. Hans teknik och blick för spelet passar perfekt när man ska luckra upp motståndarnas försvar och när Rui får spela rättvänd då är han en förbannat duktig spelare.
En annan viktig aspekt för vår upphämtning var att spela Maldini som vänsterback i andra halvlek. Kaladze var märkbart ur form (senaste tidens hårda matchande som slutligen tar ut sin rätt på Kakha kanske?).
Ska man summera denna match så får Milan knappt godkännt. Underbar prestation att hämta in 0-3 (och kosta på sig att missa en straff), men samtidigt som jag sade ovan så ska man inte hamna i 0-3 underläge mot ett lag som Atalanta på hemmaplan.
Chievo hemma nästa vecka. En likadan inledning på den matchen som idag och vi kan fetglömma allt som heter poäng.
marko_u@hotmail.com
