Dags att sluta hoppas
Det var ju egentligen klart för länge sedan, vi har bara levt på lånad tid, men det är över nu.
Så länge man kan trixa med siffror och få fram att det faktiskt finns en teoretisk chans att vinna ligatiteln, ja då lever man i enfalden om att det faktiskt kan gå vägen. Verkligheten i dagsläget är att vi är nio poäng efter Juventus med fem omgångar kvar (och 15 poäng att spela om).
Rent teoretiskt så är detta fullt möjligt att ta ha hem. Men att försöka skapa en någorlunda vettig verklighetsbild av denna teori är svårt, om inte omöjligt. Att Juventus skulle tappa 10 poäng på de sista fem omgångarna, det existerar inte i ens de vildaste Milan-fansens drömmar. Dessutom så ligger ju ett annat lag före oss i serien också.
Ännu en traumatisk upplevelse är genomliden, 90 minuters lidande. 90 minuter som egentligen borde ha varit ganska behagliga med tanke på vad det var för förutsättningar inför matchen.
Istället så blir det en mardröm som får denna påsk att genomgående gå i svart istället för i gult. Äggen smakar skit och påskgodiset är bara sliskigt med slinker ändå ner pga. att man intalar sig att det kanske är smärtlindrande att tröstäta.
Varför? Den eviga frågan med tusen och åter tusen svar. När man i princip parkerar på motståndarnas planhalva i nittio minuter, när man får spela med en man mer i 20 minuter, när man har 16 hörnor, när man skjuter 31 skott under matchens gång…talar inte all logik för att man ska göra mål då? Och att man ska vinna matchen?
Nej. Då träder fotbollens förbannade ologik in i matchen och ser till så att landsortslaget - som ett fåtal gånger lyckas rensa ut bollen ur eget straffområde så att den hamnar hos lagkamrater som kan kontra - går och vinner matchen. Ett sketet skott innanför Didas stolpar, 2 stycken utanför målramarna. Att skottet som gick på (och i mål) dessutom kom efter ett ytterst misstänkt offsideläge var ju bara grädde på moset. Lägg till noll hörnor så har vi Empolis offensiva facit från matchen. Just ja, tre poäng till tabellen skall icke glömmas bort att de fick med sig heller.
Jag vill helst undvika att besudla min mun med ord som ”tur” och ”marginaler”, men det är ju inte för inte(r) man börjar undra vad som krävs för att man ska få in bollen. Jag har otaliga gånger sett lag som spelat som krattor och inte lyckats skapa någonting vinna matcher i alla fall. Men jag kan inte dra mig till minnes att, ett lag som dominerat så många matcher så kraftig, fått med sig så få poäng under en säsong.
Okej om vi spelade som skit, och vecka ut och vecka in gick ut på planen och skämde ut oss med taskigt passningsspel och dålig inställning. Då skulle jag acceptera poängförluster, man får vad man förtjänar brukar det ju heta.
Jag såg Manchester United göra sex mål på Newcastle på bortaplan förra veckan. Det var inte för att de hade ett massivt spelövertag och skapade 40-50 målchanser. Det var inte för att man tryckte ner hela Newcastles lag i straffområdet och forcerade in bollen med våld. Det var för att man tog tillvara på de chanser man fick.
Och det är här vi kommer till den ömma punkten i vårt spel: ineffektiviteten.
Inte ens av de mest välbetalda spelarna kan man kräva att de lyckas med varje tackling, att varje passning ska vara millimeterprecis eller att varje skott ska gå i mål. Däremot kan man kräva att man ska kunna genomföra dessa moment med så pass hög procent att man inte behöver skämmas för sig.
Det finns då en del som klickat betydligt i vårt spel: avsluten. Matchen mot Empoli var den matchen då ineffektiviteten kulminerade. Egentligen så har det ingen betydelse om vi möter Real Madrid eller Como på hemmaplan eftersom vi skapar ungefär lika många vassa målchanser. Men på något sätt så lyckas vi alltid skjuta på målvakterna och utanför målramen när smålagen kommer på besök.
Vårt spel har varit ungefär desamma under hela säsongen. Anledningen till att vi lyckades göra fyra mål på Riazor mot Deportivo, fyra mål borta mot Atalanta och sex hemma mot Torino var inte pga. att vi spelade så himla fantastiskt mycket bättre än idag, men vi tog tillvara på de chanser vi fick.
Nu är detta inget fenomen som dykt upp efter jul, men det har bara blivit värre. Såväl i matchen mot Atalanta borta, som matchen mot Deportivo hade vi kunnat komma upp i 8 mål utan problem om vi inte varit så förbannat slarviga med avsluten. Just nu kan vi dock inte göra mål alls och det har kostat oss ligatiteln. Om en halv vecka kan det ha kostat oss hela vår säsong.
Finns det någon förklaring till detta? Kanske…kanske inte. Det finns nog tyvärr ingen knapp på Milanello som man kan trycka på för att få saker och ting att vända. Det är inte heller helt ovanligt att Milan-fans (i alla fall de som inte hänger på San Siro varje vecka) nuförtiden vill ha Ancelottis huvud serverat på fat.
Att byta ut tränaren (igen) vet jag inte vilka problem vi skulle få lösta, särskilt med tanke på hur klent utbudet av eventuella ersättare är. Att sälja halva truppen och försöka spela in fem-sex nya spelare vet jag inte heller vilken nytta det skulle göra. Men har man ingen inblick i laget i sig så är det ju ett par klart hyfsade argument att ta till.
Nu hänger ju inte jag på Milanello överdrivet ofta (läs: aldrig) för att kunna bedöma träningarna, men samtidigt vill jag inte påstå att vi skulle ha blivit ett skitlag efter att ha sett vad spelarna presterade i höstas.
Just nu så behöver vi desperat den där knappen på Milanello som kan ställa allt till rätta i alla fall. För ju längre denna måltorka håller i sig, ju desperatare blir avsluten och ju större procent av alla skott missas.
Kanske finns det andra faktorer som spelar in i detta fall, men ineffektiviteten framför mål är den mest markanta. Jag vill ju på intet sätt sopa några poängförsluter under mattan och glatt sätta mig och vänta på nästa match, bara för att vi inte kan göra några mål. För det är ett gigantiskt problem vi har att lösa.
Vi har ett försvarsspel som är av högsta världsklass, vi skapar chanser…men vi gör inte mål. Det är väl inte helt omöjligt att en ny tränare och nya spelare skulle få fart på målskyttet, men samtidigt så tar man risken att rasera såväl försvars- som uppbyggnadsspelet.
Hoppet är det sista som överger en sägs det…låt oss därför hoppas att hela ketchupflaskan rinner ut nu under de sista skälvande matcherna av säsongen. Och ni som tror på mirakel kan ju dessutom hoppas på att Juventus trots allt ska tappa de där tio poängen som de måste för att vi ens ska ha chans att vinna Scudetton.
marko_u@hotmail.com
