Analys: Milans säsongsinledning 2009/10
Efter sju spelade omgångar i Serie A och två spelade omgångar i CL, är det dags för en reflektion över Milans situation.
Med nio hittills inspelade poäng och endast fyra gjorda mål ligger Milan på tolfteplats i Serie A efter sju spelade omgångar. Inte sedan Capello 97/98 har klubben gjort en sämre start – då hade man åtta poäng efter sju omgångar. Med Terim 00/01 spelade Milan in nio poäng på sju omgångar, men då hade man också lyckats göra tolv mål samt vunnit derbyt.
Förväntningarna inför den här säsongen var inte speciellt höga. De flesta hade väntat sig en tuff start – Berlusconi & Galliani skickade Leonardo på Mission Impossible när de först sålde Gourcuff och Kaká, innan de sedan tvingade iväg laget på en massakerförsäsongsturné, och till sist inte köpte in vare sig Džeko eller de ytterbackar som brassen så gärna ville ha. De rödsvarta var därför som bäst en outsider i Serie A och CL.
LEOS FÖRÄNDRINGAR På planen känns det inte som att årets Milan har förändrats speciellt mycket jämfört med förra året. Leonardos första presskonferens som Milantränare i slutet av maj lovade gott, men il mercato gick som den gick och brassens förändringar har inte riktigt visat sig än.
Gazzettan gjorde för ett tag sedan en sammanställning av Leos tio största förändringar: Milan tränar numera alltid med boll; oftast på morgonen; man reser hem direkt efter bortamatcherna; stora personalförändringar i Milans sjukgymnastteam har gjorts; Leo gör många turn overs; två analytiker på läktaren har tillkommit för att hjälpa till med den taktiska biten; Milans tränare ger inga intervjuer, bara presskonferenser; startelvan avslöjas först två timmar innan match för att hålla koncentrationen uppe bland samtliga; inför varje match ringer Leo Berlusconi; och till sist: brassen är alltid elegant klädd på bänken.
FÖR SAKTA Rent konkret på planen var min förhoppning att Leonardos Milan skulle vara rörligare och aggressivare än Ancelottis Milan. Dessutom trodde jag att laget skulle klara sig ganska bra offensivt utan Kaká. Men redan under försäsongen fick vi en indikation på problemen med målskyttet – laget gjorde bara nio mål på tio försäsongsmatcher. Två månader senare har man bara lyckats göra fyra mål i Serie A och två mål i CL. Anfallsspelet fungerar uppenbarligen inte.
Leo vill att Milan ska spela med fart, med få tillslag, att spelarna ska ta många löpningar (framförallt ytterbackarna) och att laget ska vara aggressivt i press. Tyvärr har vi bara sett det mot Chelsea och Siena hittills. Liksom under Ancelottis tid har laget stundtals dominerat bollinnehavet i matcherna, men årets Milan har haft ännu större problem med målskyttet.
Det går alldeles för sakta, framförallt på mittfältet där Leo väljer att begå exakt samma misstag som Ancelotti, när han insisterar på att spela med Gattuso och Ambrosini samtidigt. Det fungerar inte i Serie A – om man vill spela så som Milan försöker spela, d v s genom att försöka rulla sig förbi motståndarna. De båda mittfältsveteranerna har alldeles för bristfällig teknik, vilket gör att bolltempot sjunker varje gång de har bollen. Och ibland när de inte har bollen gömmer de sig, vilket gör att kreativa spelare som Pirlo inte har några passningsalternativ.
I grunden kan man jämföra Milans spelidé med Barcas, och då kan man kanske fråga sig hur katalanerna kan spela med två defensiva mittfältare i form av Keita och Touré? För det första är båda två spelskickligare än Gattuso och Ambrosini. Dessutom har Barca Dani Alves, världens bästa anfallstrio samt Xavi i laget. I Barca vill alla ha bollen, medan Milan har spelare som gömmer sig i passningsskuggor… Det är några av skillnaderna mellan lagen.
I dagens läge känns det som Milan spelar med en spelidé man inte riktigt har material till. Det är en mismatch mellan spelarmaterialet och spelidén. När klubben sist vann lo scudetto (03/04) – säsongen då lagets spelidé senast verkligen fungerade i tillknäppta Serie A – spelade man inte med två defensiva mittfältare, utan man hade Seedorf på mitten. Dessutom hade man offensivare ytterbackar samt Sheva och Kaká i högform. Spelet gick snabbare och man hade fler kreativa spelare. Dagens Milan har helt enkelt inte materialet för att spela på samma sätt som då.
INGEN KONTINUITET Man kan dock inte beskylla Leo för att inte försöka röra om i soppan – endast en gång har han använt sig av exakt samma startelva i två matcher i rad (Siena och Inter). Paradoxalt nog är dock Milan ett av lagen i Serie A som har flest spelare i truppen som hittills aldrig spelat. Man kan därför säga att Leo blandar friskt med ett fåtal utvalda. Problemet är att laget går miste om den nödvändiga kontinuiteten när brassen desperat letar efter rätt startelva.
Som väntat har Leonardo haft mest problem med ytterbackspositionerna – nyckelpositionerna i hans spelsystem. På högerbackspositionen har Abate, Oddo och Zambrotta fått chansen och till vänster Zambrotta, Jankulovski och Favalli (lyckligtvis har Antonini ännu inte fått spela en enda minut). Men ingen – förutom kanske Abate – har tyvärr imponerat, eller överhuvudtaget tillfört något offensivt.
Mindre väntat var att Leos förtroende för Ronaldinho skulle minska så pass snabbt som det verkar ha gjort. Efter en mindre bra insats mot Livorno, kom en taktisk bänkning mot Marseille, följt av en permanent plats på bänken sedan dess.
I SENATORI I tider som dessa ska man kunna förvänta sig att ledarna i laget stiger fram, tar sitt ansvar och visar vägen. Det började lovande när Gattuso i somras sa att Milanspelarna måste ställa in sig på att kriga den här säsongen. Det kändes som att Rino var beredd att visa vägen med sin inställning. Men istället har han tillsammans med Ambrosini varit en stor besvikelse i mina ögon.
Inte främst för deras spelmässiga prestationer – även om jag som sagt undrar hur de båda kan få starta match efter match. Min kritik är främst mot deras uppträdande som ledare. De skulle ta över ledarrollen efter Maldini, men Gattuso gjorde bort sig totalt i derbyt och kroppsspråket han visat upp sedan dess visar på att han mer eller mindre har gett upp. Vem minns inte hur han låg vid avbytarbänken mot Zürich?
Varken han, Ambro eller Seedorf ser ut att ha speciellt mycket förtroende för Leo. I somras hade det varit perfekt att göra en Albertini på Seedorf, Gattuso eller Ambro. Milan borde ha dumpat någon av dessa för att visa Gourcuff att man satsar på honom istället.
I veckan fanns en rubrik om att i senatori i laget (det gamla gardet: Seedorf, Gattuso, Ambrosini, Inzaghi, Abbiati, Nesta) hade bestämt att Milan nu skulle satsa på 4-4-2-systemet. Artikeln hade en bild på Seedorf. Oväntat. Jag hoppas dock att Leo är stark nog att göra sina val baserat på sina egna analyser och tankar – inte Seedorfs, eller de andra senatoris.
De som ser ut att verkligen kämpa för Leo är Abate, Pirlo och Nesta. Den förstnämnda är en av få som verkligen ger 100 % under 90 minuter. Pirlo har spelat relativt bra och ser ut att ha fått något av en nytändning. Nesta har spelat strålande, med tanke på hans förutsättningar, och han är även den som visat upp bäst ledaregenskaper både på planen och med sina ärliga och raka uttalanden.
Nesta: ”Jag är ledsen för den här situationen därför att vi spelar urdåligt och även resultaten visar det. Man kan inte förlora mot Zürich och spela oavgjort mot Bari. Vi hoppas snart komma ur den här situationen. Vi måste jobba utan att skylla på folk, vi går framåt tillsammans och vi försöker komma ur situationen tillsammans precis som vi gjort tidigare. Vi kan inte leta efter tur för att bollen ska gå in, utan vi måste hitta ett bra spel.”
BORRIELLO Jag har länge hävdat att Borriello är en nyckelspelare i dagens Milan. Det gör jag därför att han gång på gång har visat att han fungerar väldigt bra ihop med Pato. Titta bara på målen mot Siena – italienaren stod för förarbetet i det tysta på båda målen. Han jobbar hårt, uppehåller mittbackarna, kommer på väggspel och skapar ytor, vilket ger Pato fler ytor och mer frihet. Redan förra året visade duon att de fungerar väldigt bra ihop innan skadorna förstörde Borriellos säsong. Typiskt nog har Marco nu gått skadad en månad. Men han krigar mot smärtan och han sägs kämpa som en galning på Milanello för att kunna spela mot Roma.
***
SLUTSATSER Försäsongen var katastrofal – resultaten gick inte vägen, spelet flöt inte på, målskyttet fungerade inte alls och alla resor fick en väldigt negativ inverkan på försäsongsträningen. Livlinan var il mercato, men ledningen gav inte Leo de spelare han behövde för sitt spelsystem och tävlingsmatcherna fortsatte därmed exakt var träningsmatcherna hade slutat. Av Leos tio förändringar märks kanske mest minskningen av skador, samt att de ständiga förändringarna i startelvan knappast gynnat någon – då bristen på kontinuitet snarare sänkt en del spelares självförtroende (Dinho, Pippo, Huntelaar t ex).
När det gäller spelsystem hoppas jag att Leo antingen fortsätter med 4-3-1-2-systemet – och Milans klassiska spelidé, där man försöker rulla ut motståndarna – men med spelare som kan få igång ett snabbare bolltempo; eller att han satsar på 4-4-2-systemet med spelare som Gattuso och Ambrosini i kombination med en annan, mer rakare, spelidé. Leo måste våga välja spelare utifrån sin spelidé, inte efter status i laget. Jag tycker att han borde ge Ronaldinho minst tre-fyra matcher i rad från start, därför att ett Milan som inte kan göra mål, behöver verkligen R80s kreativitet.
Personligen vill jag ge Milans tränare mer tid. Låt honom hitta sin startelva och låt oss vänta in transferfönstret. Det talas om Rafinha samt Beckham. Även om engelsmannen knappast bidrar till den efterlängtade generationsväxlingen, så visade han förra säsongen att han ger en annan dimension till Milans spel, då han är en passningsskicklig kämpe som även kan tillföra i offensiven med sina djupleds- och krossbollar. Jag tror att Becks och en bra ytterback kan lyfta laget. Sedan kan vi alltid drömma om en anfallare….Džeko…
Även om Leo gör många misstag som coach är hans upplägg intressant. Med tanke på hans förutsättningar är det inte förvånande att han fortfarande sitter kvar. Hans ambitioner för laget passade perfekt för Milan, men hittills har han inte fått igång det fina spelet eller målskyttet. Ett antal faktorer har gjort att självförtroendet i laget är rekordlågt – mot Zürich t ex skapade i rossoneri sex klara målchanser, men kombinationen av dåligt självförtroende och otur gjorde att bollen inte ville in.
Milan som klubb har en speciell vinnarmentalitet, där man alltid velat styra spelet, och om inte spelet fungerat har man med stolthet och kämparanda kämpat till sig segern. Fint spel längs marken har alltid prioriterats, men segrar är det viktigaste inom fotbollen och nu när spelet inte stämmer gäller det att laget tar fram kämparandan, sätter chanserna och skrapar ihop ett antal moralhöjande segrar i rad för att hänga med i racet om CL-platserna. Men för att lyckas med det krävs det att fler än Nesta kliver fram. Tiden håller på att rinna ut...
Nu väntar två oerhört viktiga matcher mot Roma och Real. Förhoppningsvis har Dinhos självförtroende stärkts i o m det fina målet mot Atalanta, samt utmärkelsen Golden Foot Award som han fick i måndags. Brassen sägs ha tränat på bra i veckan och hans uttalanden lovar gott. Återigen, Milan behöver Dinho för att lyckas offensivt, och jag tror att Leo inser att Pato-Borriello-Dinho är den bästa anfallstrion laget besitter. Förhoppningsvis kommer även Pato igång igen när Borriello väl är tillbaka.
I o m förlusten mot Zürich hemma blir matcherna mot Real oerhört viktiga. Vi är klara underdogs. Det är Milans €21 miljoner satsade mot Reals €250 miljoner satsade. De rödsvarta har troligtvis inte råd att förlora båda matcherna och med Ronaldo skadad har man helt klart en bättre chans att skaka spanjorerna.
Numera tvingas man gå igenom en The Passion of the Christ varje gång man ser Milan. Varenda match är ett långt lidande. Men kärleken är blind. Jag tänker inte ge upp och göra en harakiri för att slippa skammen – istället spänner jag halsduken och gör en kamikaze och åker till Milano. Vi kraschar i Milano hellre än att gömma oss i Sverige. Vi gör det för laget i våra hjärtan.
Vi är ett antal som kommer att åka och se Milan-Real. Vi är inte 300, men tro mig, liksom the Spartans stod upp mot den gigantiska persiska armén, kommer vi att stå upp mot Real Madrid. I alla fall på läktaren.
This is AC Milan. Glöm inte det.
Forza vecchio cuore rossonero!
