Denna natt som vi kallar Bella Notte…
Efter 8 långa år är vi tillbaka där vi hör hemma.
Redan i lördags kom den där nervositeten inför matchen smygande. Varje sekund av tankeverksamheten som ägnats åt matchen har skapat ett mindre uppror i magen. Det fanns bara två alternativ, himmel eller helvete.
Avgörande semifinalmatch i Champions League, som om det inte skulle vara jobbigt nog att genomlida i 90 minuter. Derby, som om inte det vore jobbigt nog att genomlida i 90 minuter. Att slå samman dessa kryddor till en och samma match finns knappast ens i den mest välregisserade film.
Spelet i denna semifinal över två matcher är i sig helt oväsentligt. Det är endast vinnarna som kommer att kommas ihåg, inte hur de spelade. Inter hade kunnat ta sig till final med sin defensiva taktik som utgångspunkt och hade de lyckats hade man nog knappast kunna klandra dem för det.
Det må vara att de tråkade ut x-antal miljoner TV-tittare för en vecka sedan, men det är resultatet som räknas. Att Ancelotti i halvtid inte beordrade sina spelare till skönspel i andra halvlek, strax efter att Shevchenko gjort bort Cordoba och lyft in ledningsmålet, var väl ganska så uppenbart.
Det är en sak att spela offensivt i säsongens inledning när misstag fortfarande kan repareras, när man kommit så här långt är det bara vinst som gäller.
Naturligvis ville Cuper undvika förlust i första matchen och såg till så att ytorna togs bort helt och hållet och han fick med sig ett 0-0 resultat. Bättre än 0-1, men inte tillräckligt bra, det kan man konstatera nu.
Det bättre laget?
Vilket lag var då bäst och mest förtjänt att gå vidare? Ja, därom tvista de lärde, och alla andra också för den delen. Skillnaden var inställningen i lagen i respektive ”bortamatch”. Cupers huvudlösa 0-0 taktik i första matchen var så här i efterhand helt obegriplig. Det är nästan så att man undrar om inte en 1-0 förlust t o m hade gagnat Inter mer, då de haft vetskapen redan från start att de var tvungna att jaga mål.
Nu hamnade de i ett slags spelmässigt vakuum där de inte visste om de skulle våga satsa på att ta ledningen när man hade hemmaplan. Detta ledde till slut till vårt mål och uppförsbacke x 2 för Inter.
Milan såg inte övertygande ut heller, kanske var det för mycket nerver för samtliga 22 aktörer på banan för att det skulle kunna bli något skönspel överhuvudtaget. Milan hade dock under större delen av dessa 180 minuter i alla fall någonting som kan liknas vid eget spel. Däremot så var det inte alls tillräckligt mycket skärpa för att det skulle fungera tillfredsställande i anfallsspelet.
Nu är den stora pärsen avklarad, nu är det bara till Manchester och njuta av de 90 minuterna man får på scenen i drömmarnas teater. Eller 105…eller 120...eller hur många minuter det nu kan bli när UEFA introducerar Silver Goal.
Just minuterna i matchen på San Siro blev det ju en del polemik kring direkt. Två stopptidsminuter var ju alldeles för lite. Fyra eller fem, ville Inter-fansen ha minst. Som om det skulle hjälpa ett lag som tog 444 minuter på sig att ens få in bollen mot oss denna säsong. Sett till det så var nog inga låga odds på att Inter skulle fått in en boll på övertid.
Vem ska vi möta?
Juve eller Real, Real eller Juve? Skitsamma egentligen. Hade det ena laget hetat Albinoleffe eller Munktorps IF då hade jag inte tvekat, men nu är det två världslag som gör upp om den andra finalplatsen, och då kvittar det vem vi får möta
Vi har hunnit med att både vinna och förlora mot båda lagen denna säsong, så inte heller där finns något övertag att hämta.
Visst vore det kul med en helitaliensk final och för ett tag tysta fanatikerna av spansk fotboll, mot ett Juve som kanske har brännt sitt bästa krut i ligan och i matcherna mot Real. Samtidigt som det inte vore helt fel att få chansen att ge Real en knäpp på näsan. Real som kanske saknar lite motivation efter att ha vunnit CL förra säsongen. Hungern skulle kunna bli avgörande även här.
Men som sagt, vi har ytterligare minst 90 minuter av lidande/njutning (välj själv) att ta oss igenom innan vi vet hur vi ska ranka denna säsong.
Ancelottis vara eller icke vara
Det fanns nog en del Milan-fans där ute som på fullaste allvar inte hade gråtit blod om vi blivit utslagna. I deras häxjakt på Ancelotti skulle en utslagning ha gett dem ett gigantisk argument för att få honom sparkad.
Förluster mot smålag, måltorka och vissa fall diskuterbara laguppställningar. I mitt tycke har dock Carletto gjort ett fantastiskt jobb med detta lag. Inget lag är ett självspelande piano och resultaten hittills (CL-final, topp-3 i ligan, Coppa Italia-final) kan bara applåderas.
Många menar att förstärkningarna som gjordes i sommar gav oss ett lag som man inte kunde misslyckas med. Men det är som med kockar, har man inte kunskapen så spelar det ingen roll hur pass många goda ingredienser man har till sitt förfogande om man inte har ett recept för att få det att smaka gott.
Kontinuitet är också någonting som Milan saknat på sistone och att då sparka Ancelotti nu skulle vara ännu ett bakslag på den fronten. Ny tränare, nya spelare, nytt spelsystem…ja det skulle vara som att börja om från början igen.
Carletto får en lång och välförtjänt applåd, i alla fall av mig.
De som inte räckte till
Inter såg aldrig ut som vinnare. Kanske var de i ett mentalt underläge hela tiden efter två Milan-vinster tidigare under säsongen. Gevalia blev uppsnurrad en gång av Sheva, det räckte för att göra det ack så viktiga målet, och Toldo fick inte bli Nolldo igen. Matrix spelade denna gångna vecka ett par av sina bästa matcher i den blåsvarta Inter-tröjan som underteckad sett, men visade ikväll upp en tidigare okänd repertoar av Keanu Reeves-imitationer i form av sparkar och slag.
Turken filmade sEmre än vanligt och det var nästan så att man fick sätta upp efterlysningslappar på Kaninen och Träsco på San Siro med tanke på deras inexistens i Inters anfallsspel. GriZen hade inte många rätt på mitten och hans tunnhårige mittfältskollega hade svårt att urskilja bollen från Milan-spelarnas ben.
Inter gjorde dock två bra matcher i och med att Milan trots allt inte lyckades slå dem.
Dock var vi som vanligt denna säsong, lite finare…lite bättre…
Inter bjöd upp till kamp, men inte till dans.
* * *
Det är så typiskt att en semifinal över två matcher med två ”förlorare” på bänken inte kan producera en vinnare över 180 minuters spel…
* * *
Undrar om Materazzis frispark var frukten av hårt nötande på Appiano Gentile?
* * *
I Valencia och Mallorca så tog Cuper sina lag till final i Europa åtminstone, i Inter kommer han bara till semi…
* * *
I Manchester kan Ancelotti för alltid tvätta bort sin förlorarstämpel…eller för alltid bli den som aldrig lyckades…
* * *
Inter kan ju i alla fall glädja sig åt att som endast andra lag denna säsong lyckas stoppa Milan från seger när de rödsvarta tar ledningen i en match.
* * *
GRAZIE RAGAZZI – NOI ANDIAMO A MANCHESTER!!!
marko_u@hotmail.com
