6 dagar kvar - En förälskelse
Idag vet jag dock att kommentatorerna hade rätt och jag är idag lika stum som jag var då.
Varje dag, varje minut och varje moment. När jag åker till skolan på morgonen, när lärarens snack blir för långtråkigt, när det blir mindre att göra på jobbet och när jag skall lägga mig på kvällen. Alltid finns det där. Laget jag älskar.
När vi vinner råder lugnet och glädjen, men när vi förlorar är det ångest och bedrövelse. Tänk att en idrottsförening och ett antal långhåriga italienare kan fängsla en så. Man kan nästan kalla det en förälskelse.
För min del började förälskelsen så sent som i mitten av 90-talet. Idolen Roberto Baggio hade skrivit på för klubben och jag fick upp ögonen för giganterna från Milano. Ju mer tiden gick desto mer växtre intresset och när scudetton togs 1996 var jag fast. Några år efter det lämnade Baggio klubben, men det gjorde inte jag.
Sju år har gått och större delen av denna tiden har varit tung. Ibland mycket tung. Efter att Baresi lade skorna på hyllan 96 rasade Milan samman och när jag i oktober samma år var på Ullevi för att för första gången bevittna mina idoler på nära håll fick jag gå hem med svansen mellan benen. Jag kommer dock aldrig glömma känslan då Weah kom fri med Ravelli och rullade in 1-0. Jag ställde mig upp och vrålade så att hela sektionen vände sig om.
Folk trodde att det skulle bli utklassning som tidigare år när Milan varit på besök. Jag hörde en gubbe bakom mig säga: ”Nu börjar det, fan också”
Ja, nu börjar det, tänkte jag och log. Men ack så fel vi hade. IFK vände underläget och vann matchen med 2-1, typiskt.
Så här såg det ut, år ut och år in. Dåliga resultat i Coppa Italia, Serie A och i Champions League år efter år. Samtidigt överraskade Galliani oss alla och bjöd på förundrande spelarköp. Klubben var i kris.
Men så helt plötsligt kunde vi se ljuset. Zaccheroni hade på en säsong lyckats sy ihop ett spelmönster med, ja vad skall man kalla det, B-lagsspelare kanske. Han lyckades iallafall skapa ett nytt Milan. Inget skönspelande, men ett vinnande. Året var 1999 och Zaccheronis mannar hade saken i egna händer. Det ända som krävdes var poäng mot Perugia.
På denna tiden hade jag inte möjligheten att se matchen på TV utan fick istället sitta och stirra på TEXT-TV:n. En fruktansvärd pärs, kanske i närheten av det vi kände för två veckorsedan då CL-finalplatsen stod på spel och Inters Martins precis hade kvitterat på San Siro. Nervositeten och magknipet går inte att beskriva i ord.
Vi vann ligan och även om det inte kändes som vi var tillbaks på toppen till 100% var vi på väg frammåt. Men någon ny storhetstid var inte på gång. Året därpå blev lika jobbigt som de tidigare åren varit. Förluster i enkla matcher, borttappade poäng och viktiga spelare skadade karaktäriserade säsongerna.
Men iår är vi tillbaks igen. Ancelotti har fått tillökning i spelarmaterialet samt fått försäsongen på sig att få sina spelare att tänka likasinnat.
När vi mötte Lens i vår första gruppspelsmatch i CL denna säsong sade kommentatorerna ett par ord som jag njöt av men inte vågade ta till mig. ”Det här är ett lag som mycket väl kan gå till final.” Orden etsade sig fast i mig och de lät som musik. Men jag hade oerhört svårt att ta dem till mig helt och hållet. Jag vågade varken tro eller hoppas på en sådan framgång.
Idag vet jag dock att kommentatorerna hade rätt och jag är idag lika stum som jag var då. Att jag sedan på vägen hit, både fått se mitt kära lag live på San Siro samt fått se våra krigare slå lillbrorsan ut turneringen på TV kan bara ses som bonusar.
I finalen ställs vi mot svåraste möjliga motstånd. Juventus är ett lag som jag har stor respekt för. Lippi får ses som ett geni och hans lagbygge håller högsta klass. Pappersmässigt är inte skillnaden på lagen speciellt stor. Juventus har Buffon, vi har Dida. Juve har Thuram och Montero, vi har Maldini och Nesta. De har Del Piero och Trezeguet, vi har Rui Costa och Inzaghi. Juventus har Davids, vi har Gattuso.
Den stora skillnaden lagen emellan är tid. Juventus har haft flera säsonger på sig att spela ihop en trupp så slagkraftig att den iår vann ligan överlägset. Vi rödsvarta har inte kommit lika långt. Under de två senaste säsongerna har vi inhandlat både stor- och utfyllnadsspelare. Visst har det fungerat bra, men inte lika smärtfritt som det kommer göra om sisådär två år, om nu Ancelotti får den tiden på sig.
Jag känner redan nervositeten komma krypandes i ryggraden. Magknipet tittar då och då fram och värre lär det bli.Milan kommer spela min livs största match och jag kommer befinna mig i i Grekland på klassresa när finalen spelas. Kanske kan en bar med både storbilds-TV och smärtlindriga drycker hjälpa mig att dämpa nervositeten.
Hur matchbilden kommer se ut och hur det kommer sluta vågar jag inte sia om. Samtidigt som det känns som Juve plockar titeln känns det som vi vi har chansen att knäppa favoriterna på näsan. Det lag med bäst dagsform vinner.
Skulle det bli Maldini som lyfter pokalen går glädjen inte att beskriva i ord och jag har fått den mest underbara studentpresent man kan önska sig.
Trots min osäkerhet kring matchen är jag helt säker på en sak. Kärleken och min förälskelse, den stannar kvar. Vad som än händer.
