En evig längtan...
Dagen då klockan bara inte ville bli 20:45...
De sista två dygnen tittade jag på min klocka för att på något omöjligt viljesätt få visaren att så snabbt som möjligt visa 20:45 onsdagen den 28 maj. Varje timma kändes nästan som en oändlighet och hur mycket jag än försökte att tänka på annat, intala mig själv att det faktiskt existerar något annat här i livet än Finalen, ju mer insnärjd blev jag i min lilla föreställningsvärld som emellanåt nästan tycks rymma endast Milan.
Inför sista dygnet lade jag upp en plan. Den gick ut på att jag skulle sova så länge som möjligt, i ett försök att få den outhärdliga längtan till Finalen åtminstone reducerad. Jag vaknade klockan ett på eftermiddagen och insåg vilket lidande jag hade framför mig de närmaste timmarna. I ett desperat försök att koppla bort alla tankar ringde jag min kompis (som f.ö är Juventino Ultra). Vi lirade boll ett tag men sen slutade det naturligtvis med att vi talade om just Det, om det oundvikliga...Finalen.
Nåväl, vi sprang i alla fall av oss lite grand och kanske, men bara kanske, lyckades vi för något kort ögonblick att inte låta oss uppslukas av all den rivalitet, uppgivenhet och lidande som vi annars tampas med non stop.
Titanernas kamp började att smyga sig inpå oss, såpass att det nästan kändes fysiskt påtagligt. Som tur var hade jag träning denna dag. Tack gode Gud att man fick springa av sig och bara tömma hela sin hjärna och själ på allt som heter Milan och Old Trafford, för detta inträffade faktiskt.
När jag tränar kopplar jag bort exakt allting, om så bara för två timmar. Allt plugg, personliga problem, ja hör och häpna, till och med MILAN får under denna tid stiga åt sidan.
När klockvisaren stod på 18.55 och jag var nyduschad och fräsch bar det av till baren där jag och tre vänner efter en fin middag skulle följa Matchen. Jag var framme 19.15 och maten serverades kort därpå.
Märkligt nog kände jag ingen som helst nervositet, och hade egentligen inte gjort så de övriga dagarna heller. Nu kan ju i och för sig förtärandet av ett par stora starka hjälpt mig att vara förhållandevis avspänd. ;)
Den abnorma längtan till matchstart fann längre inga gränser. Faktum är att jag var ivrig att få höra Åke Unger tala i studion bara för att känna att man snart var DÄR, där vid målet, på Old Trafford!
Detta är något som med största sannolikhet inte kommer att inträffa igen.
Nåväl, med allt brus i baren och dålig ljudvolym på högtalarna, lyckades mina vänner och jag inte höra ett smack i alla fall, och det var väl lika bra det antar jag. Det mest intressanta var att se Nordahl Jr tala med Maldini i dennes intervju som om det vore det mest självklara han har gjort i sitt liv. Vilken lyckost!
Jag tror jag under dessa 45 minuter innan matchstart tillbringade mer tid åt att kolla på klockan än att följa utvecklingen i studion.
Hursomhelst, Finalen var efter många om och men till slut ett faktum och jag såg tjugotvå gladiatorer inta the Theatre of Dreams, sanningens ögonblick var kommen.
Vad kan vi då säga om det som egentligen är relevant i sammanhanget, nämligen den historiska match som utkämpades på arenan?
Jag vet inte vad Lasse Kinch Och Glenn Hysén sade eftersom jag inte hörde någonting i princip. Vad jag däremot vet är att jag såg tio för kvällen vitklädda hjältar stå för en helt sagolik fotboll under de första 45 minuterna (Dida fick ju inte göra speciellt mycket, och var inte vitklädd heller för den delen). Emellanåt påminde Pirlos, Seedorf, Ruis och Tsarens one-touch football om Sovjetunionens klapp-klapp hockey under deras storhetstid.
Det blev som jag förutspådde i mina profetior en match där Milan var totalt dominant på mitten, med den avsevärda skillnaden att det inte alls blev en sån tillknäppt föreställning som jag befarade. Tvärtom var det under de första 45 minuterna en mycket öppen match, där rödsvart hade det mesta och bästa av både spel och målchanser.
Shevs mål efter den magnifika speluppbyggnadsfasen där bollen går som på ett snöre mellan våra gubbar för att i slutändan hamna hos den sibiriska tigern blev tyvärr bortdömt på felaktiga grunder. Låt oss inte ödsla mer tid på denna incident.
Knappt hade min ilska och besvikelse hunnit lägga sig innan Inzaghi gör en karaktäristisk språngnick som världens bäste målvakt utför ett mirakel på.
Nej, detta kändes som Milans match. Den annars så arrogante och självsäkre Mister Lippi såg väldigt bekymrad ut och som den store taktiker han är gör han följdaktligt ändringar i paus. Den för dagen pinsamme Camoranesi ersattes av den gamle räven Conte och Juve såg ut som ett annat lag i inledningen av andra halvlek. Milan däremot hade tappat initiativet och den automatiska tripp-trapp fotbollen syntes inte på fjärran håll. När Carlo sedan tog ut Pirlo efter 70 minuter började jag få kalla kårar längs me ryggmärgen. Vi tappade nu spelet helt och det blev ännu värre när den andre av våra två fantasisti blev utbytt. Visst, den gode portugisen var trött, precis som alla andra, men i och med detta byte tappade vi exakt allt hot framåt. Mina tråkiga Ancelotti "Il Perdente" associationer dök genast upp i huvudet och jag förbannade honom över att återigen köra den fega vägen.
Det kändes som att Milan inte KUNDE göra mål längre, men tack vare Juves oförmåga att skapa någonting framåt under mer än en halvtimma med en man mer (Roque var visserligen på planen men han kan inte räknas som en funktionell spelare i det där tillståndet) så luktade det straffläggning långa vägar.
Med Buffons fantastiska straffacit i färskt minne, Milans miserabla facit vad gäller straffar i år, och det faktum att Carlo redan hade bytt ut Pirlo och Rui gjorde att jag inte såg nåt ljus i den långa mörka tunneln. Min gode vän Mikaels uppmuntrande och försäkrande ord till trots såg jag det endast som att ett mirakel kunde frälsa mig denna afton. Därför lugnade jag ner mig och bad en bön ett bra tag och hoppades på att Han skulle höra mig. Och hörde mig gjorde han definitivt, eller om det var Dida han hörde, jag vet ej och jag bryr mig än mindre för några minuter senare såg jag den största av dom alla, San Paolo få göra det som hans fader gjorde 40 år och 6 dagar innan, lyfte Europacup/UCL bucklan upp i skyn!!!
Och mannen som jag befarade skulle befästa sitt rykte som Il Perdente blev nu en stor vinnare och skrev in sig i historieböckerna som en av få som lyckats ta hem denna prestigefyllda turnering både som spelare och coach. Men oj vad det satt långt inne. Varför måste Milan alltid göra saker och ting så onödigt spännande...?
Idag är en ny dag och efter mitt vilda festande in på småtimmarna inatt är jag rätt trött, så det börjar bli dags att avrunda för denna gång. Innan jag gör det vill jag bara passa på att säga grattis till alla Milanfans runtom i landet som följer detta underbara lag i både vått och torrt, vi är alla förtjänta av denna framgång.
Milan Campione D´Europa 2003!!!
Arrivederci amici!
