Säsongssammanfattning: AC Milan
En lång säsong är till ända och nedan följer en tillbakablick på det gångna året. Del 3
Noterbart är att Milan vann alla sina fyra matcher med 1-0. Italienskt eller vad?
Vad hände i ligan då?
Nu kommer vi in på den sorgliga delen av denna i övrigt väldigt positiva säsongssammanfattning.
Om Milan tidigare hade spelat dåligt i ligan så spelade man nu rent ut sagt bysmalt. Det fanns ljusglimtar som t ex andra halvlek mot Lazio då laget gör en av sina bästa halvlekar för året, annars var detta halvår inte mycket att skriva hem om. Förluster radades upp, det började redan i första matchen efter att serien vänt. Udinese blev för svåra och vann välförtjänt med 1-0. Sedan hade vi enorma problem att slå Modena hemma. Den matchen vanns dock, om än med ett nödrop. Nästa lag att ställa till det för Milan var ett Perugia med en viss herre vid namn Fabrizio Miccoli i spetsen. Det enda som jag vill minnas från denna match är det fenomenala mål som den komprimerade forwarden gör. En sträckt vrist på halvvolley rätt upp i krysset bakom en kapitulerande Nelson Dida.
Match efter match svek de firade stjärnorna sina supportrar och gjorde inte skäl för sin feta lön. Man insåg redan i mars månad att drömmen om att ta hem Scudetton för sjuttonde gången skulle förbli just en dröm.
Milan fortsatte göra bra resultat mot de stora lagen och slog båda de lag som hamnade över oss i tabellen, men oförmågan att avgöra mot de smålagen lyste igenom och man förstod rätt snart att det fick bli fokus på CL. Det sade Berlusconi också väldigt tidigt.
I januari hade jag bokat biljett för att se Milan-Juve på det som ofta kallas La Scala. Då såg jag hela tiden hur framför mig hur Milan efter seger i denna match gör det avgörande rycket och sticker i tabelltoppen. Istället får jag live bevittna ett Milan som är hela åtta (!!!) efter Juve. Kom då ihåg att man haft ett försprång på fyra poäng när halva serien slutförts.
Men det spelade ingen roll för när man väl var där var det en helt obeskrivlig känsla. Att få se dessa två jättar på ett kokande San Siro, med en infernalisk stämning och magnifik inramning är värt entrébiljetten hur stort avståndet i tabellen än är.
Trots denna vinst kändes det ändå som att ligan var mer eller mindre över och att Juve var det lag som skulle vinna. Spiken i kistan blev också den förlust mot Parma som följde direkt efter Juvematchen.
Det enda av intresse som finns kvar att nämna om Milans insats i Serie A säsongen 02/03 är att man återigen lyckades slå sina kusiner, och precis som sist slutade matchen 1-0. Pippo som under andra halvan av säsongen haft det tyngre med målsprutandet avgjorde matchen med det enda målet och han hade därmed gjort mål mot alla topplag i ligan.
I rossoneri fick dock inte deppa ihop för mycket på grund av misslyckandet i ligan. Det fanns fortfarande en hel del att spela om, CL inte minst, men Milan hade också avancerat fram till semifinal i Italienska cupen efter att relativt enkelt slagit ut Ancona och Chievo. I semifinalen ställdes man mot ett motiverat Perugia som dittills hade gjort succé i turneringen genom att bl a eliminera Inter och Juve. Efter en mållös första match på Renato Curi skulle Milan ta emot Miccoli och hans kamrater. Milan vann matchen med 2-1 efter en stabil insats där det dock höll på att sluta illa i slutminuterna när Perugia belägrade Milans straffområde och bl a träffade virket.
Lite kuriosa kring denna match är att Sandro Nesta gjorde sitt första mål för klubben, f.ö hans första mål på flera år. Den andre målskytten var Tomasson.
Finalantagonisten blev Don Fabios krisgäng Roma. Ett Roma som bara paddlat motströms hela året och som hade chansen till liten upprättelse genom att åtminstone ta hem den annars så ofta nonchalerade cupen. Milan B ville dock annorlunda. Efter att Totti givit sitt lag ledningen i första halvlek kändes det inte som att utsikterna för en utjämning var speciellt ljusa. Men något väldigt besynnerligt händer under andra halvlek: Milan gör 1-1, strax därefter 1-2 och man undrar vad i all sin dar Romagubbarna går och tänker på. Över detta hann man dock inte reflektera speciellt mycket innan det begav sig igen; 1-3 var ett faktum och dunderfiaskot fullbordades lite senare när den nyligen inbytte Tsaren med några minuter kvar att spela slutligen gör 1-4. Publiken på Olimpico är närmast förstummad och ingen verkar kunna förstå vad som faktiskt hänt. Roma har blivit utklassat av ett reservdominerat Milan på sin egen hemmaarena! Vad som var mest frapperande var att Milan rent spelmässigt inte höjde sig speciellt mycket i andra halvlek. Allt vi rörde vid verkade förvandlas till guld och därav också detta i mångt och mycket missvisande resultat. Men Roma, Roma, Roma…sånt här får bara inte ske…
Övriga målskyttar denna match var Sergio (2) och Ambro.
Returmötet var nu naturligtvis en enda lång transportsträcka och förhoppningsvis skulle vi ha avgjort CL finalen tre dagar innan, för då skulle det minsann bli festande av. Så blev det också och matchen slutade 2-2, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg.
I CL hade vi tur med lottningen när vi fick möta Ajax i kvarten. Ett bollskickligt och talangfullt lag förvisso, men inte skulle de kunna hota stora, mäktiga Milan, eller?
Detta möte skulle dock visa sig bli en riktig nagelbitare. Efter en händelsefattig och torftig tillställning på Amsterdam Arena där den mållösa utgången tydligt speglade matchens karaktär var det dags för returmöte på San Siro. En match som skulle visa sig desto mer pulserande och rivig. En match där man kom att slängas mellan de två kontrasterande ytterligheterna hopp och förtvivlan. San Siropubliken fick ta del av en klassisk match där Milan hela tiden var det lag som förde spelat och skapade de flesta chanserna, men där Ajax var ytterligt giftiga så fort man gick ner i koncentration en promille. Ajaxynglingarna såg till att ta hela handen när man gav dom ett finger. Efter att Milan två gånger tagit ledningen, och därmed varit i läge för kvalificering, svarade Ajax med att göra livet surt för rödsvart genom att kvittera.
När Pienaar rätt sent i andra halvlek gör 2-2 efter försvarssjabbel började såna där mörka associationer, som varit vardagsmat de senaste åren för oss milanisti, att åter invadera min hjärna. Trots det kraftiga spelövertaget och konstanta trycket mot Lobont i Ajax mål befarade man ändå det värsta. Men då trädde HAN fram igen, jag talar naturligtvis om Filippo ”Superpippo” Inzaghi, och frälser ett helt hav av rödsvarta själar. Il Salvatore. Tomasson roffade åt sig målet precis innan mållinjen men det spelar ingen roll för det var Pippos viljelyftning i 91a minuten som räddade Milan från ett praktfiasko och Ancelotti från att få kicken.
Pippo gjorde en av sina bästa matcher i karriären och han var direkt inblandad i alla tre målen. Han gjorde själv 1-0 och spelade fram Shev det andra på det mest fenomenala sätt, innan han med sin karaktäristiska glöd och vilja lyfter bollen över en chanslös Lobont. Pippo Inzaghi aka Inzagol, 100 000 watt, Alta Tensione etc.
Läs fortsättningen här
