Säsongssammanfattning: AC Milan
En lång säsong är till ända och nedan följer en tillbakablick på det gångna året. Del 4
Huh…
Eftersom Inter turligt slog Valencia i sin kvartsfinal betydde det att det skulle bli L´Euroderby i stan.
Milano blev till en enda stor rykande gryta där stadens två största idrottsklubbar skulle ryka ihop igen, i vad som lovade bli ett minnesvärt arrangemang. Och minnesvärt blev det nog, i alla fall för röd- och blåsvarta tifosin. I övriga världen gav man större uppmärksamhet (läs benhård kritik) till den tafattiga och ofta på tok för mediokra fotbollsunderhållning som bjöds på under de första nittio minuterna.
Första matchen slutade logiskt nog 0-0 efter ett idogt praktiserande av antifotboll från Cupers män och ett långsamt och håglöst Milanspel som knappast gjorde någon glad heller.
Nästa match var mer fläktig, Milan hade mer fart under benen och man dominerade mot ett Inter som verkade inkapabelt att freda Abbiatis mål (Abbiati spelade pga fingerskada hos Dida). Shevchenko gör logiskt 1-0 precis innan halvtid och de flesta rossoneri runt om i hushållen och barerna i världen måste ha suttit rätt så tryggt i sina stolar och fåtöljer. Faktiskt är det så, att fram till minut 84, då kvicksilvret Martins gör 1-1, så skapar Inter absolut ingenting, ingenting och åter ingenting. Allt kändes så lugnt, med det skulle visa sig vara ett lugn innan stormen, och vilken storm det blev! De sista 7-8 minuterna kändes som en enda lång pina och jag bara ville att den sablans matchen skulle ta slut. Gubbarna tappade koncepten totalt och det var rena rama paniktillståndet i Milans försvar. Abbiati fick agera räddande ängel vid både ett och två tillfällen. Personligen satte jag hjärtat i halsgropen och rent fysiskt övertogs min kropp av äckliga nervsammandragningar som gjorde det omöjligt för mina kompisar att finna något som på håll ens liknade en lugn fasad. Jag brukar annars vara rätt så kall…
”Herregud, nu kommer jag få äta upp allt jag sagt” tänkte jag hela tiden, men så blev det inte denna gång utan Lady Luck log ner på mig, och jag kunde inte göra annat än att ta ett djupt och långt andetag och tacka Han där uppe för att han inte sände mig ner i den djupa mörka avgrunden. För där hade jag befunnit under en lång tid framöver vid en eventuell Derbyförlust.
Nu har jag skrivit och tjötat på tok för mycket så jag avrundar denna långa och emellanåt säkerligen en aning sega säsongssammanfattning inte med att skriva om finalen, för den står det redan så mycket om i vårt övriga material, utan i stället med att skriva:
AC Milan Campione D´Europa e Coppa Italia! Siamo Solo Noi!!!
På återhörande ragazzi!
