Sotto la Panchina: Till Rinos försvar
Det har stormat i vattenglasen på Via Turati den gångna veckan. Anledningen? Rino Gattuso vill spela fotboll!
Det sedvanliga lugnet i den rödsvarta delen av Milano har störts i veckan av rapporter om att Gennaro Gattuso än en gång skulle vilja vara på väg bort från Milano. Han ska vara missnöjd, rent ut sagt förbannad på att han inte får spela. Sägs det.
Jag erkänner villigt att jag alltid har haft en förkärlek för Rino och hans sätt att spela, att alltid gå in i matcherna med 100%:ig inställning. En inställning som kan vara både på gott och ont. För det mesta har han ändå stått för ett outtröttligt arbete. När andra mer välkända spelare gått och hängt läpp och inte orkat göra sitt jobb för att de haft dåliga dagar så har Rino allt som oftast stått upp och gjort sitt.
Det vanligaste argumentet för att slå ner på Gattuso är att hans obefintliga teknik och bollbehandling gör honom till en överflödig spelare. Det är ungefär som att säga att Pato är en dålig spelare för att han inte kan försvara på ett bra sätt. Olika spelare har olika karaktärer och olika uppgifter. Och för att vara en särdeles otekniskt och allmänt dålig spelare så har Gattuso ändå rätt hyfsade meriter med tanke på att han varit ordinarie i lag som vunnit två Champions League, Serie A, klubblags-VM och ett VM-guld med Gli Azzurri.
I veckan som sagt så basunerades hans kommentarer ut med hög volym: ”JAG ÄR GATTUSO – JAG VILL SPELA – JAG VILL INTE VÄNTA PÅ ATT NÅGON BLIR SKADAD”. Knappt hade ekot av dessa ord hunnit tystna innan häxjakten började. Om någon hade brytt sig om att återberätta allt som sades i den där intervjun så hade det väl å andra sidan inte blivit en lika stor nyhet.
För ingen vill ju läsa om att han säger att han har stor respekt för Leonardo och alla hans beslut. Att han har stor respekt för Pirlo och Ambrosini som båda presterat ypperligt på sistone. Att han ser Milan som sitt hem. Trots att han sa det.
Då vore det ju svårare att skapa storyn. Storyn om att han vill lämna. Storyn om att han är oerhört förbannad.
När jag tittar på intervjun se jag dock ingen förbannad Rino. Jag såg en spelare som var frustrerad över att han över huvud taget inte kan spela pga. en skada (vad oväntat vår medicinska stab misslyckas med en rehabilitering…). Jag såg en spelare som fortfarande hade passionen kvar att prestera någonting på en fotbollsplan. Och det är inte säkert att han kan göra det i Milan längre och det vet han om.
I Leonardos nuvarande system finns det plats för endast en renodlad bollvinnare och vi har tre stycken i vår nuvarande trupp. Ambrosini har spelat så pass bra den här säsongen så det finns ingen anledning att flytta på honom som ordinarie från den positionen. Det innebär att Rino och Flamini skall dela på matcherna som blir över, vilket inte lär bli särskilt många.
Med denna vetskap är det inte så konstigt att Rino funderar på att söka sig vidare. Vi har aldrig tvingat en spelare som inte vill vara kvar i klubben att stanna och skall inte så göra denna gång heller. Men varför all denna dramatik kring en spelare som bara uttrycker sin innersta vilja? Till skillnad från andra stora namn som lämnat klubben när de varit ordinarie och inte kunnat ge en vettig förklaring till varför de velat flytta.
Det har sagts att Gennaros Milan-hjärta bara är en fasad och någonting tillgjort och att det nu en gång för alla bevisats att han bara vill härifrån. Men, medan andra spelare nöjer sig med att lyfta 4 miljoner Euro om året, bara de får vara en del av Milan och sitta på bänken, så vill Gattuso fortfarande spela. Vare sig det är i Milan eller inte.
Jag vet inte hur man bedömer storleken på ett Milan-hjärta. Om det är efter 11-års slit och hårt jobb, eller om det bedöms efter hur länge man stannar i klubben och mjölkar klubben på pengar utan att man bidrar med ett skit.
Men det är Gattuso som ska stå i skamvrån nu. Av den enkla anledningen att han vill spela fotboll. Han är inte ute efter pengar, det framgick också i ovan nämnda intervju och det sägs t.o.m. att han skrev på ett carte blanche när han skrev under sitt nuvarande kontrakt. Dvs. ett kontrakt utan fastgiven lönesumma.
Det är klart, någon bandiera á la Maldini, Rivera eller Baresi blir han aldrig. Å andra sidan hade han inte samma förutsättningar heller. Men likväl är han en spelare som är värd att respekteras för det han gjort för den här klubben.
Rino säger att han fortfarande känner sig stark och att han fortfarande vill spela fotboll. Om han får göra det i Milan eller om han måste söka sig till en annan klubb föra att få speltid återstår att se. Men han skall inte drivas iväg likt en fähund, ty han förtjänar ett värdigare avsked än så.
Rino har gett 11 av sina bästa år till Milan. Om han inte kände någonting för klubben så hade han nog lämnat den betydligt tidigare.
I mitt Milan-hjärta har han dock för alltid satt sina spår – på ett mycket gott sätt.
MILLE GRAZIE RINO!