Milan inför den kommande säsongen. (Del 1)
Snart är det dags. Tio dagar till ligastart...
Vad kan vi vänta oss i år?
Då var det snart dags igen. En lång och njutbar sommar är till ända och de första riktiga hösttecknena börjar så sakteliga att infinna sig. Det betyder som vi alla vet att det som är viktigt här i livet är tillbaks på allvar. Jag talar naturligtvis om "il calcio".
Olikt de senaste somrarna har mercaton i år inte dominerats av superduperdunderköp eller försäljningar á la Rivaldo, Nesta, Ronaldo, Zidane etc. Istället har vi år sett de stora lagen vara mer återhållsamma vad gäller investerandet i stora spelare. Vad beror detta på? Är det så illa att klubbarna helt enkelt inte har råd längre, så som alla klubbpresidenter och direktörer får det att låta? Hmm, delvis är mitt svar. Vi kan alla erinra oss att precis exakt samma saker sagts de senaste säsongerna. Ändå har man kunnat göra mastodontköp både här och var, med AC Milan som det kanske allra mest illustrativa exemplet. Il calcio går igenom en kris och har så gjort de senaste säsongerna och Serie A är inte längre den liga dit världens största spelare och talanger per automatik ansluter längre. Detta är fakta.
De andra superligorna, jag tänker närmast på EPL och La Liga har dessvärre (ur fanatisk Serie A aspekt) växt sig starkare, och speciellt La Liga utgör ett väldigt hot mot den italienska dominansen idag. Många kan säga att Italien återfått sin heder genom det fantastiska CL facitet från förra året, och visst var det nog så att italiensk fotboll med Milan och Juve i spetsen genomgick någon form av revolution. Men är det tillräckligt för att vi ska börja kaxa upp oss? En tendens jag tycker är märkbar på många håll, tyvärr. Svaret är naturligtvis nej. Det som skilde mellan italienska och spanska lag i CL förra året var inget annat än en frapperande skillnad i effektvitet framför mål, och den stora portion tur som hela tiden hamnade på Italagens sida. De som såg dubbelmötena Inter-Valencia och Juve-Barca, vem kan säga att utgången av dessa möten var rättvis? Inte många, kanske de mest fundamentalistiska Inter och Juve tifosi. Det kunde med andra ord lika gärna, eller borde kanske till och med ha varit så att tre spanska lag återfanns i semifinal, istället för tre italienska. Då hade allt varit på sin plats, spansk fotboll hade fortsatt sitt korståg genom Europa och dominansen hade varit lika irriterande för oss Serie A fantaster som vi vant oss vid de senaste åren.
Nu vill jag inte få det att låta som att Juve inte förtjänade den framgång de åtnjöt i Europa förra året. Deras massakrering av Real var något av de mest imponerande jag bevittnade under hela fjolåret. Med denna insats visade Italien att il calcio är mer än synisk catenaccio effektivitet och vattentätt försvar. Även de mest inbitna Milan- och Interfans borde beundra denna svartvita uppvisning. Det var fotboll i dess mest artistiska form!
Idag ser vi många av världens fotbollsaristokrater tjäna sitt uppehälle på andra ställen än Italien. Dom gör det därför att de finner många faktorer tilldragande med andra länder. I Spanien finns Real och Barca, två klubbar vars magnitud jag icke behöver specificera för någon. I England finns Manchester U, som med sina smarta marknadsknep fått klubben som framstå som om inte störst i världen, så i alla fall nästan. Och sen har vi ryske petrodollar magnaten Abramovitj. En sympatisk herre i trettiofemårsåldern som skulle vilja ha mer, mer och åter mer, om så även hela Guds himmel erbjöds honom. Aldrig blir han nöjd denna man. Senaste ryktet är att han är på god väg att göra klart med H.J Crespo efter Brancas och Orialis blixtvisit i London. Man undrar vart det skall sluta. Oundvikliga paralleller dras omedelbart till en viss Italiensk herre som genom sina överflödiga lire köpte sig till världens i särklass bästa lag cirka femton är sen.är Abramovitj en ny Berlu? Nope, det tror jag icke.
Nog talat om Spanien och England. I år är det största hotet mot ett eventuellt italienskt erövrande av Europa ett lag från världens mest underskattade liga. Jag talar om Bayern München från Tyskland. Förra årets superflopp har i år fått ordning på spel och organisation. Lägg därtill ett nyförvärv i form av Roy Makaay, spansk skytteligavinnare och guldskovinnaren från fjolåret, och vi ser Europas starkaste lag? Kanske.
Var finner vi då Milan i hela denna karusell?
Det skall vi nu utvärdera. Innan jag börjar vill jag säga att jag i min redogörelse räknar med att det lag vi har till förfogande idag är det lag som vi kommer ha disponibelt under resterande säsong. Eventuella nyförvärv skulle naturligtvis kunna ändra på mycket.
Nåväl. Som jag ser det har rossoneri idag ett av världens tre bästa lag, endast Juve och Bayern är i paritet med denna institution som heter Milan. Vi har i år, precis som förra året ett väldigt fint balanserat lag. Ändå har Milan s.k matchwinners i sitt lag, offensiva fuoriclasses, som endast har sin motsvarighet att finna i ett lag, och det är Royal Madrid.
Till skillnad från Real har vi däremot en defensiv som Queiroz bara kan drömma om, i alla fall i dagsläget.
Vår enda egentliga svaghet förra året var egentligen högerbackspositionen, där Carlo omöjligen kunde finna ett bra alternativ. En spelare som både kunde försvara och gå till anfall som avslutades med precisa bananinlägg fanns helt enkelt inte Milan tillhanda säsongen 2002-03. Dario Simic skall dock inte ha någon som helst skit för detta. Det är mycket orättvist som jag ser det att säga att denna kille skulle ha vart vår akilleshäl förra säsongen. En kille som ombads byta position, efter att ha varit markerande mittback så gott som hela sin karriär, skall nu få skit för att han gör ett ypperligt jobb på en för honom ovan position? Carlo visste, precis som alla vi fans som kan något om fotboll, att man aldrig kan förvänta sig av Simic att han skall komma runt på sin kant och slå deliciösa Pirloinlägg. Att tro något annat är orealistiskt önsketänkande. Man lär sig inte krossa som 28 åring, så enkelt är det.
Simic kommer denna säsong vara ett mycket nyttigt komplement, men ingen starter i Milan. För att få bukt på högerbacksproblemen tog man istället världsmästaren Cafú, Il Pendolino, till stan. Cafú, som i fyra säsonger har spelat wingback, skall nu återgå till att spela högerback. Vad tycker jag om detta nyförvärv? Ett mycket smart förvärv av Milanledningen. I Cafú har vi en spelare som orkar ta löpningar upp och ner i banan och delta i offensiven på ett helt annat sätt än Simic eller Billy. Brassen var så sent som 2001 en av världens bästa spelare alla kategorier men är idag inte längre samma spelare. Det faktum att han inte spelar på sin naturliga position gör också sitt till att Cafú inte längre kan räknas till kategorin världsklass. Dock har vi här fått en underbar spelare som kommer bli mycket nyttig detta år.
Läs vidare här
