Milan inför den kommande säsongen. (Del 2)
Snart är det dags. Tio dagar till ligastart...
Resten av backlinjen är intakt. Maldini och Nesta kommer fortsätta dominera i mittförsvaret precis som i fjol, även om Milanledningen på allvar borde börja fundera på att hitta en ung ersättare till Maldini. För även om man tror att detta fenomen är evigt ung och alla förväntar sig att han skall vara bäst så länge han fortsätter, så vill jag bara erinra er att man trodde exakt samma sak om Baresi.Se hur hans sista år blev! En stor jävla tragedi, icke värdig en sådan stor spelare. Nu säger inte jag att samma sak kommer hända Maldini, men risken finns likaledes. Någon gång säger kroppen helt enkelt ifrån och då är det bra att ha någon som tål att sitta på bänken ett tag och som är beredd när han kallas på. En spelare som kommer underifrån och sakta slussas in. Bonera? Varför inte.
På vänsterpositionen kommer vi precis som förra året ha vår allroundskicklige georgier huserandes. Han kompletteras av Pancaro, som efter ett år i periferin nu vill tillbaks i strålglansen. Ett fullt dugligt komplement enligt mig.
På mittfältet har föga förändrats, det kommer med största sannolikhet se ut på samma sätt som förra året. Skillnaden ligger i det faktum att Rui och Riva har fått en konkurrent att hålla ögonen på. Kakás ankomst innebär att vi har tre (om vi inte räknar Pirlo som trequartista) spelare om en och samma roll. Detta är nog i alla fall en för mycket.
Tyvärr måste jag erkänna att jag inte sett tillräckligt av Kaká för att bedöma om det är värt att slänga iväg en av farbröderna Rui/Riva till förmån för denna yngling. Det lilla jag har sett har dock imponerat på mig. Nu är det upp till Ancelotti att lösa detta så kallade angenäma problem. Om det är så att Kaká kan nyttjas på en flank och är målfarlig (som han enligt egen, och andras, utsago skall vara) kan jag mycket väl se oss ändra taktik till en franskinfluerad (OBS! inte Real Madrid, ty franska landslaget var långt före Real med denna taktik) 4231.
Med det materialet vi har till förfogande skulle en potentiell startelva kunna se ut på följande sätt:
Dida
Cafú-Nesta-Il Capitano-Kaladze
Rino/Ambro- Il Genio
Kaká----Rui----Concorde/Riva?
Sheva/Inzaghi
Naturligtvis finns det massvis med kombinationer om hur vi skulle kunna spela om vi anammade denna taktik. Shev skulle t. ex kunna ta ett steg ner på en ytterposition och agera lite som en ytterforward. De gånger jag har sett Tsaren på en sån roll har han dock inte imponerat på mig. Inzaghi kan bli lite tunn som ensam utpräglad forward i en sån här taktik, då han i sanningens namn väger lite lätt. Detta är med största sannolikhet även anledningen till att Il Trap envist vägrar att inkludera Inzagol i sin trupp.
Seedorf är en viktig kugge i Carlos lagbygge och visst skall han vara med i diskussionerna om en startroll, även om jag anser att en rombotaktik (diamant) passar honom bäst. Under sin karriär har Seedorf gjort bäst ifrån sig som en innerytter mittfältare. Så inledde han sin historiska (ende som vunnit CL med tre olika lag) karriär i Ajax och så användes han med framgång förra året när han var en av nyckelspelarna i Milans stjärnbygge.
I en eventuell 4231 taktik ser jag dock inte Seedorf som en startspelare, helt enkelt på grund av att han inte har de egenskaper som i denna taktik efterfrågas.
Hela denna 4231 uppställning hänger i mångt och mycket på Kakás anpassning och skicklighet. Klarar han av en sådan roll kan vi nog skapa en hel del problem för motståndarlag framigenom. Gör han inte det har jag svårt att se att Carlo byter från sin beprövade rombotaktik. Och skulle han göra det skulle det nog i första hand vara till en rak 442 taktik i första hand.
Trebackslinje, kan det vara ett alternativ? Inte i nuläget. Tar vi in Stam så är det absolut det. Detta är dock väldigt osannolikt med tanke på att Stam redan deltagit i årets upplaga av CL och därigenom gjort sig indisponibel för spel i Europa med annat lag än Lazio. Puyol, som det ryktas flitigt om i media ser också allt mer avlägsen ut i och med att Rijkaard gjort klart att han tänker satsa ordentligt på sin lagkapten och bygga laget kring honom. Prislappen är annars ändå alldeles för hög och det är diskutabelt om Milan skulle ägna ett pris på 20 miljoner euro någon uppmärksamhet alls. När det då sägs att Barca uppges vilja ha 30 miljoner euro verkar affären ytterst osannolik.
Så summa summarum, vi kommer nog få se en fyrabackslinje allt som oftast även i år.
Vad är det då som gör att jag inte känner samma orubbliga optimism som förra året? Främst det faktum att andra lag har förstärkt sina trupper, framförallt Juve som ser starkare ut än på mycket länge. Ändå var de ett av världens absolut bästa lag redan i fjol! Juve har en flexibilitet som är imponerande, då de kan använda sig av flera olika taktiker. Anledningen till detta är att man har spelare som kan nyttjas på flera olika roller. Jag tänker närmast på spelare som Nedved, Di Vaio, Miccoli, Camoranesi och i viss mån även Del Piero.
Inter kan nog också bli rätt farliga i år, och Romlagen skall man akta sig från att räkna bort. Roma kan, om de köper en bra prima punta bli en allvarlig utmanare till titeln redan i år, speciellt med tanke på att de inte har någon CL att tänka på. Chivu är ett mycket välkommet tillskott för Capellos gäng.
Milan måste komma till rätta med sitt "smålagsproblem" om vi skall ha någon som helst chans på skölden. Det känns som att det är dags att ta Scudetton dit den hör hemma nu. Men för att detta skall åstadkommas krävs det att våra divor offrar sig på ett helt annat sätt än i fjol mot de mindre glamorösa lagen. Spelare som Shev, Rivaldo, Rui, Serginho och Seedorf verkar ofta inte tycka det är speciellt roligt att spela på halvdepressiva stadions med 15 000 personer. Det räcker helt enkelt inte för att dessa stjärnor skall tända till. Detta är något som Juventus är allergiska mot och därför har man nästan inga såna humörspelare i sin trupp. Det som bäst personifierar en Juvespelare är HUNGERN. Inställningen att aldrig ge upp hur jävla risig situationen än må vara. Att alltid ta den där extra löpningen, hur trött man än är och hur omöjlig bollen än tycks vara. Det är dessa egenskaper, den inbyggda mentalitet, som finns i Juve som gör att man nästan alltid slår de mindre lagen och i slutändan lyckas ta hem ligatiteln.
Milan har alltid haft mer glamour och fler stjärnor än Juve. Spelare som i ett nyck kan avgöra en match, helt på egen hand. De stora galornas män. Kanske är detta också anledningen till att Milan, trots sitt underlägsna inhemska facit, gått bättre i Europa än sina svartvita rivaler?
Läs fortsättningen här
