Juventus - Milan 0-3: One down, one to go!
Milan kontrollerade matchen utan att egentligen prestera på topp mot ett blekt Juventus. Det blev till slut 3-0 efter två mål av Ronaldinho och ett av Nesta
Låt mig först klargöra att det tog evigheter att hitta en halvvettig stream som dessutom krånglade. Att ingen etablerad svensk kanal visar denna toppmatch i en av Europas mest klassiska ligor är ofattbart pinsamt!
Juventus 0-3 Milan
Nesta 29 (M), Ronaldinho 72, 88 (M)
Juventus: Manninger; Grygera, Cannavaro, Chiellini, Grosso; Salihamidzic (Del Piero 60), Felipe Melo, Poulsen (De Ceglie 63), Marchisio; Diego; Amauri
Milan: Dida; Abate, Nesta, Thiago Silva, Antonini; Gattuso (Flamini 65), Pirlo, Ambrosini; Beckham, Borriello (Huntelaar 85), Ronaldinho
Så till kvällens match. Leonardo mot Ferrara, den nya unga vågens tränare ställs mot varandra med helt olika förutsättningar och resultat i ryggen. Leonardo hyllas och Milan både underhåller och vinner, Ferrara kritiseras hårt då Juventus varit ytterst bleka och inte alls levt upp till förväntningarna. Vinnaren skulle bli den som leder jakten på maskinen Inter.
Juventus verkade piggast i början och Milan öppnade de inledande femton minuterna lite trevande. Bland annat hade Diego ett fint läge där han dribblade sig in i Milans straffområde men sköt utanför Didas vänstra stolpe. Ronaldinho och Beckham var bleka och relativt osynliga inledningsvis men kom igång ju längre matchen fortskred. Det var även uppenbart att Gattuso inte ska sköta uppspelen. Gattuso och de andra mittfältskäparna hade dock att göra allteftersom matchen tuffade till sig med tätt och hårt närkampsspel.
Halvvägs in i halvleken tog Thiago Silva en patenterad offensiv löpning med boll vilket nästan ledde till en halvchans. Härligt initiativ Thiago, vi vill se mer sånt och fick se det senare i matchen när han tvingade Manninger rädda ett fint distansskott! Istället var det hans mittbackspartner Nesta som på Pirlos hörna omarkerad enkelt satte bollen i mål, 1-0. Efter målet tog Juve över allt mer och man var framme och testade Dida utan att egentligen hota. Intensiteten i närkamperna och den ökade skaderisken fick nog en och annan rödsvart att hoppa till i soffan när skadebenägna Nesta, Gattuso och Borriello tog emot smällar och låg ner. Minuten innan paus smekte Becks in en hörna som möttes av Dinhos skalle, men nicken gick precis över ribban.
Milan gick till paus i ledning i en havlek där Juventus oftast anföll halvhjärtat och med få spelare i situationer där Milan var övertaliga. Samtidigt syntes det att Milan var ett lag i form, man spelade lugnt och som ett lag. Man ville mer och det syntes väl i närkamperna. Juves enda chanser kom genom Diegos skott och efter slarv av milanförsvaret, som visserligen föregicks av foul på Abate.
Den andra halvleken inleddes av ett till synes mer taggat och motiverat Juventus, Chiellini stod ensam för ett par chanser; en nick rakt på Dida och en situation där han nästan snubblade in bollen i mål. Milan kändes dock farligare och rörligare i sina anfall utan att på något sätt vara totalt överlägsna, man kontrollerade matchen som fortsatt präglades av tufft spel.
Allteftersom minuterna gick lät hemmapubliken sitt missnöje höras, matchen var nu intetsägande. Juventus försökte med inlägg och ett etablerat passningsspel, utan att lyckas, samtidigt som Milan var avvaktande och passiva i ett försök att kontrollera tempot, främst genom Pirlo. Med ca 25 min kvar av matchen fick Milan ett definitivt grepp om matchen, det var som om luften gick ur Juventus, eller så valde Leonardo att lägga in en högre växel. Jag väljer subjektivt att tro på det senare. Nu nästan belägrades zebrornas straffområde och Milan skapade flertalet halvchanser. Pressen bibehölls och Dinho, osynlig och blek i början av matchen, nickade in 2-0 via en touch på De Ceglies skalle. Ridå ner för Ferrara och Juventus. Nu verkade laget blekare än tidigare medan Milan tycktes vara piggare och mer spelvilliga.
Frustrationen och uppgivenheten var tydlig hos juvespelarna och hos Ferrara, nu valde även vissa delar av de sk supportrarna att visa sitt missnöje genom att lämna Olimpico medan andra satte eld på läktarstolarna.
Sista tio drog Milan ner på tempot och hade full kontroll på matchen. Huntelaar byttes in istället för den evigt kämpande Borriello.
Med två minuter kvar samarbetade de två spelare jag kritiserade mest under matchens gång: Beckhams inlägg möttes av Dinho som satte 3-0. Gangstern Ronaldinho bjöd på en ny målgest. Milan gjorde nu precis vad man ville mot ett totalt uppgivet Juventus, även om Del Piero hade möjlighet att tröstmåla på frispark i slutskedet.
Milan kontrollerade matchen utan att ta ut sig. Leonardo visade än en gång att hans inlärningskurva pekar stabilt uppåt genom att ha en mer balanserad uppställning, och hans flexibla taktik ger utdelning och fortsatt nytt mod.
Vad är det som händer med Juventus? Behöver zebraflocken en ny herde? Stackars sympatiske Ferrara har sannolikt gjort sitt på juves tränarbänk – för den här gången. Ett serie A utan ett starkt Juventus är trist och inte särkilt intressant. Låt oss därför, trots rivaliteten, hoppas att den gamla damen reser sig och kommer tillbaka piggare och starkare.
Thiago Silva, mina damer och herrar, vilken lirare! Defensivt och offensivt. Han kompletterar och kompletteras av världens bästa Nesta, mer, jag vill ha mer av detta! Även Ambrosini förtjänar beröm efter kvällens insats.
Nu har Inters rivaler i kampen om scudetton utkristalliserat sig, låt jakten börja.
Höjdpunkter här!
