En krönika om Milan och Kaká
Några matcher in på säsongen var det så dags att evaluera Milans säsongsinledning. Vi gör även ett porträtt om mannen på allas läppar, Kaká. (Del 1)
Vi är nu några matcher in på säsongen och samma fråga dyker hela tiden upp i skallen på mig. Hur bra är Milan?
Jag kan säga att det känns mycket bättre att plita ner denna långa krönika en dag som denna, när man har en av de mest imponerande segrarna på år bakom sig, än om man hade skrivit den efter den miserabla tillställningen i Vigo.
Kontrasten är enorm. Insatsen mot Celta är ungefär så horribel som en Milaninsats kan vara, ja egentligen skall det inte ens vara möjligt med så många världsartister att underprestera så kraftigt.
Fyra dagar senare, Milan ställs mot kusinerna. Ett kollektivt lokomotiv som totalt kör över sina fragmenterade och demolerade kusiner. Denna match (frånsett de sista tio minuterna) ser vi ett Milan på topp, vi ser det allra bästa av Europas bästa lag.
Det var en sån dag då motståndet inte hade spelat någon roll. Jag hävdar att ett Milan som spelar som på den underbara oktoberkvällen saknar motstycke i dagens fotbollsvärld. Det påminde mig om Il Grande Milan.
Ett lag med betongsäkert försvar, minst sagt imponerande organisation och disciplin, och en fantasi i anfallsspelet som Real skulle vara stolta över. Det finns inget lag som kombinerar alla dessa ingredienser på ett så deliciöst sätt.
Optimismen hos mig går naturligtvis inte att ta miste på, men jag vill påminna alla som inte läste mina inför matchen funderingar att entusiasmen innan matchen inte alls var förhärskande.
Tvärtom, det rådde en hel del skepticism i Alex lägret. Milan hade inte övertygat i ligan och gjorde, som nämnts ovan, en nästintill barnförbjuden insats mot Celta.
Inter inledde bra i Champions League men hade sedvanliga problem med att kunna prestera flödande och attraktivt anfallsspel i ligan. Facitet tre gjorda mål på fyra matcher talar om just detta. En torftig match med mycket låsta positioner trodde jag på, och se så fel jag fick!
Tacka Gud för det.
Åter en gång fick jag bekräftat för mig att Milan är de stora matchernas lag, att Milan är laget som ger uttryck för hela sin ofantliga potential när all världens blickar riktas mot dom. Detta inger en skön trygghet.
Tyvärr för kusinernas del kunde exakt motsatt sak konstateras, det vill säga att Inter är laget som viker ner sig när det gäller som mest. Detta är något som stått klart väldigt länge, något som mer eller mindre förföljt Inter dom senaste åren. En eftersträvansvärd och hett åtrådd revansch blev det aldrig tal om och som följd har vi sett interisti överallt gräva ned sig i sorg. Milankomplexet finns kvar och varken spelare, fans och allra viktigast, coachen vet hur man skall komma till rätta med det.
Nu kanske det låter som att Milan är bäst i världen och att Inter har gått under helt. Så är det absolut inte. Cuper kommer förmodligen att återföra Interskutan i rätt riktning, men jag säger redan nu att de blåsvarta inte skall räknas till de absoluta favoriterna i ligan. Anledningen är främst psykologisk, inte bara hos spelare utan även coachen. Det är inte för intet man under större delen av sin tränarkarriär gått under det tråkiga epitetet perdente (förlorare). Inter är dock ett bra mycket bättre lag än förra året och man kommer nog att ställa till det för flera topplag, därför känns det extra skönt att ha slagit kusinerna redan.
Var har vi Milan då?
Naturligtvis är det för tidigt att spekulera i var Milan står, det har trots allt bara gått fem ligamatcher. Man kan inte urskönja några tydliga konturer i Milans spel såhär långt heller, till skillnad från i fjol. Undantaget derbymatchen har i rossoneri uppträtt ganska krampaktigt, och det har snarare varit enstaka individers briljans som löst upp knutarna i flera matcher, än det dominerande kollektivet.
Förra året i inledningen var Milan mer övertygande, det råder det inget snack om. Men ojämnheten generellt och problemen mot smålagen i synnerhet spökade och gjorde det i slutändan omöjligt för Milan att på allvar utmana om Scudetton. I mina ögon var det ridå ner redan i mars.
I år tycker jag mig se ett mer konkret Milan, ett Milan som kan ta de nödvändiga poängen även när man inte är på topp, även om det är för tidigt att säga om denna tendens kommer hålla i sig säsongen ut. Än är vi inte på långa vägar samma maskineri som Juve, precis som Gattuso tidigare i veckan nämnde. Serie A är en så otroligt tuff liga att det inte räcker att vara ett formidabelt lag ute i Europa för att vinna den. Nej nej, i Serie A vinner det lag som har mest kontinuitet och som slår de mindre lagen på bortaplan. Ett faktum som knappast går att bestrida. Juve är historiskt sett praktexemplet när det gäller att visa hur man lättast och oftast vinner ligan. Det är inte alltid elegant eller välförtjänt, men det spelar föga roll när man kan räkna inte mindre än 27 scudetti till sin eminenta samling pokaler. Ett evigt framgångsrecept hel enkelt, tummen upp!
Juve kommer naturligtvis att vara med i år också och jag har flertalet gånger hävdat att dom är min favorit till ligasegern. Jag ser ingen anledning att ändra mig idag heller. Lippis lagbygge var redan i fjol urstarkt. I år har man förstärkt med fina spelare som Miccoli, Appiah och Legrottaglie för att nämna några. Lägg därtill en pånyttfödd Di Vaio och en förhoppningsvis skadefri Tudor och vi ser en trupp som endast har sin jämlike i AC Milan.
Juves svaghet?
Jag vet inte om det går att tala om någon egentlig svaghet i detta lag. Det enda jag kan komma på är att en långtidsskada på Nedved vore absolut förödande. Juve är en lagmaskin först och främst, det är sant, men utan tjecken tappar man oerhört i slagkraft. Det kan inte ens de mest inbitna juventini säga emot.
Sen är Juves försvar försvagat om man jämför med tidigare upplagor. Det blir allt mer föråldrat. Legrottaglie i all heder, men inte är han en ny Ciro. Montero visade tydliga trötthetstecken förra året och kan ofta vara en säkerhetsrisk numera. Tudor, ja denna stackars kille är ett sorgligt kapitel i sig själv. Så mycket potential som aldrig kommer i uttryck på grund av dessa ständiga skador. Synd för Juves del, för i den kroatiske backgiganten har man annars en fuoriclasse. Det Juve saknar främst i mittförsvaret är snabbhet, något som kan vara förödande när man stöter på snabba kanonjärer som till exempel Sheva och Ronaldo.
