Analys: en tredjedel avverkad, Milan i topp
Elva matcher har spelats i årets Serie A, det innebär att så gott som en tredjedel av de 34 matcher som skall spelas har avverkats.
I helgen höll nog många Milanfans runt om i världen sina tummar stenhårt för att Inter (!) skulle vinna .Kusinerna gjorde oss en tjänst och slog det av så många hatade Juventus. Vips så var Milan och Roma i förarsätet och hade igår möjligheten att återerövra den psykologiskt viktiga förstaplatsen. Båda lagen gjorde programenligt sina jobb och tog relativt säkra trepoängare mot nederlagstippade Modena och Lecce.
Milan och Roma befinner sig nu på smått osannolika 27 poäng. 27 av 33 poäng, det ni!
I gårdagens match måste det erkännas att Milan inte gjorde så mycket - förbered er på en rejäl klyscha - mer än sitt jobb. Två geniala verk av två geniala spelare och vips hade Sheva två fantastiska bollar att göra något med. Och som sig bör gjorde han det han är allra bäst på, mål. Lo Tsar kan inte missa i dagsläget!
Efter Milans snöpliga förlust mot Brügge på San Siro fick laget höra både ett och annat från italiensk media. Det var ingen som riktigt visste var Milan stod. Visst, man hade gjort det man vanligtvis brukar göra, nämligen vinna de viktiga stora matcherna. Många ställde sig dock fortfarande frågande till Milans förmåga att hantera det "smålagsproblem" som var ack så evident så sent som förra säsongen. Så här långt kan vi knappast notera några egentliga bottennapp förutom debaclet mot Brügge framför den trogna, och sedermera besvikna, hemmapubliken.
En betydande och fördelaktig skillnad från förra året har varit att Milan i år inte haussats upp lika markant. I fjol hade man gjort värvningar som fick de flesta fotbollsförstå-sig-påare att nästan tappa andan. I år gjorde man betydligt anonymare värvningar, något som vissa bortskämda milanisti blev förgrymmade över.
Nu när en tredjedel av ligasäsongen är bakom oss är det inte lika många som grämer sig. Tvärtom är saker och ting precis som man önskade, men knappast vågade tro, att de skulle vara.
Våra spelare ståtar med ett sjuhelsikes imponerande facit. Som jag tidigare nämnde har man lyckats skrapa ihop hela 27 poäng och förlustnollan är fortfarande intakt.
I CL har jag en plump att redogöra för och det är naturligtvis hemmamatchen mot Brügge. Men med facit i hand kan man ju säga att den förlusten blev obetydlig när Milan säkrade gruppsegern. Intressant att nämna när vi talar CL är att Milan endast släppt in ett enda mål. I Europacupsammanhang är detta naturligtvis ohyggligt imponerande.
Vad som däremot kan tyckas vara en smula oroväckande är Milans magra målskörd. Endast tre mål har infallit hittills och vissa tvivlar på Milans offensiva kapacitet.
Personligen är jag av en annan åsikt. Jag argumenterar inte emot att vi har haft det rätt tungt i Europa i, dockt är jag väl medveten om detta kollektivs oerhörda styrka. Med tanke på att vi har Ancelotti som coach (defensivt lagd) samtidigt som vi har en herrans massa bolltrollare på planen samtidigt känns det emellanåt som att vi kunde göra fler mål än vi faktiskt gör. Effektiviteten sätts inte alltid i centrum och det utmynnar ibland i att det kan bli lite väl mycket bolltrixandei när man leder en match. Detta är dock något som jag har överseende med. Juventus, för att dra en jämförelse, har en helt annan mentalitet. Deras spelare tutar och kör i vanlig ordning även vid en två eller tre noll ledning. Detta är signifikativt för den beryktade Juvemaskinen. Det allra tydligaste exemplet för att exemplifiera denna tes är Nedveds respektive Rui Costas sätt att spela fotboll. Båda är dom gudabenådade spelare, men många faktorer skiljer dom åt.
Medan Nedved alltid ger 100% och aldrig slutar löpa (förutom när han allt för ofta slänger sig hejvilt på planen och försöker fuska), så gott som alltid är beredd att gå mot mål och försöka avsluta anfall är Rui, som vi alla vet, mer utav en utpräglad #10. Det som i inom calcion benämns fantasista. Portugisen blandar och ger på ett annat sätt än tjecken. Tekniska nummer i den högre skolan och smörpassningar signerade ett konstnärs smekfulla högerfot är regel snarare än undantag. Hämmar det effektiviteten? Ja är mitt svar. Naturligtvis är detta en rätt grov generalisering. Min poäng är bara att om inte Rui Costa och Pirlo etc hade i ryggmärgen att dom måste göra något absolut magiskt i avgörande lägen kanske vi hade gjort lite mer mål.
Jag är beredd att bemöta mothugg angående denna tes.
Nu blev det för ett ögonblick väldigt mycket dikotomisering av Rui och Nedved. Därför tänkte jag lite mer införligt nu jämföra de tre huvudkonkurrenterna till ligasegern.
Tight är ordet för dagen. Det skiljer endast en ynka poäng mellan de tre första lagen och Serie A är mer spännande än på mycket länge.
Capellos Roma har förbättrat sig i alla avseenden jämfört med det så olyckliga fjolåret. Chivu var en elementär signing, medan Mancini överraskat positivt ute på sin högerflank. Totti har inte riktigt nått upp till fjolårssäsongen, istället har Cassano tagit ytterligare ett stort steg i utvecklingen. Kanske blir han ändå den världsspelare som hans 280 miljoner kronors prislapp en gång indikerade om?
Än är han det inte, men nog är Cassano en nyckelspelare i årets upplaga av Roma, definitivt.
Del Piero får vara på sin vakt, fortsätter Barisonen på samma vis som hittills och ADP har fortsatt svårt att övertyga kan Cassano mycket väl bli ett alternativ att räkna med i Portugal.
De kanske allra främsta skillnaderna mellan fjolårets tröga och oinspirerade Roma och det Roma vi ser ånga på i Serie A idag är spelarnas tro på sig själva och domarbesluten. Ifjol hängde de flesta spelarna läpp över de tunga motgångar som laget fick genomlida. Det blev inte bättre av att domarna gång efter annan gjorde livet surt för i romanisti.
Ändock hävdar jag, något kontroversiellt kanske, att Roma inte är så bra som de flesta tror. Capello och Sensi har hela hönsgården fulla med spelare och fans som slår sig för bröstet och proklamerar sig vara Italiens bästa lag.
Fortsättning HÄR
