Helgkrönika: Anglofilerna har mindervärdeskomplex
Nej, jag blev inte förvånad över att formtoppade Manchester United slog ett Milan utan form. Nej, jag blev inte förvånad över att anglofilerna gladdes mer åt Milans förlust än åt Manchester Uniteds vinst. Och nej, jag blev inte förvånad när anglofilerna återigen skanderade världsherravälde.
Jag satte i halsen då Guldskölden-vinnaren och vanligtvis väldigt duktiga och vältaliga Erik Niva inledde sina reflektioner efter matchen mellan Milan och Manchester United med att påpeka att ett engelskt lag än en gång slagit ett italienskt. Av alla intryck som finns från en match var detta det viktigaste? Det viktigaste av allt? Varför inte lägga energin på att glädjas åt egna framgångar istället för att lägga energin åt att bespotta förloraren? Et tu Niva?
Det finns ett antal anglofiler som fortfarande visar respekt, utsökta Niva är oftast en av dem. De står som en mänsklig mur mellan det svenska språket och faktumet att ordet anglofil förvandlas till ett skällsord. Denna artikel handlar dock inte om Niva och de anglofiler som står i muren, alla paralleller härom i fortsättningen är feltolkade. Den handlar istället om de anglofiler som inte står i muren, och det är ingen liten skara.
I de svenska medierna dagen efter Milan-Manchester United kunde man läsa att usla Italien hade fått stryk av underbara England. I själva verket visste jag innan vad som skulle skrivas, man börjar kunna drevets kopiatorer vid det här laget. Vad finns det för vinning med denna kamp? Gynnar kampen dem? Är det inte skönare att vara mer nöjd med sig själv än att ideligen irriterat snegla på andra och hoppas att det går käpprätt åt skogen för dem? Jag har sett detta en lång tid nu och tigit, men då drevet vandrat alltför långt in på oanständighetens territorium och bägaren är överfull av all fradga som rinner ur munnarna på de som hatar allt, då väljer jag en silvermedalj framför en guldmedalj – att tala istället för att tiga.
Varenda gång är det likadant, så fort ett engelskt lag vinner över ett italienskt lag lyser gemenheten i ögonen hos anglofilerna. Glädjen över den egna framgången får stå tillbaka för hatet och de glåpord som skall ut från de bräkande munnarna. Varför detta genuina hat från normalt sett seriösa människor? Varför hata andra så mycket att man glömmer bort att älska sina egna?
Det finns en, och endast en förklaring – mindervärdeskomplex.
På den tiden då vi endast hade två kanaler i Sverige sändes den engelska ligan exklusivt i TV. Jag själv med flera hade att välja mellan engelsk fotboll eller ingen fotboll alls. Alla hade vi våra egna favoritlag (mitt var West Ham) och idoler. Inskränktheten var naturligtvis total, det man inte kände till var ingenting värt, enfaldens rättesnöre. Varje gång det var spel i Europacuperna eller EM/VM så var det engelska guldet i princip klart på förhand. Svenska tidningar hade då liksom idag, inga farhågor om att något annat lag eller något annat land skulle snuva det älskade och enda England med dess klubbar på gulden. I själva verket står det något helt annat i historieböckerna och det underbyggde ilskan mot de framgångsrika nationerna (läs Italien) än mer.
En dag fick vi chansen att följa andra ligor än den engelska, en del av oss tjusades motvilligt av de stora världsnamnen som spelade där, både i Italien och i Tyskland. Efter en tid fick motvilligheten backa till förmån för förtjusningen – dock inte hos alla, långt därifrån. Där någonstans föddes en konkurrenssituation som för ena parten ledde till ett omåttligt hat mot det som uppfattades som ett nytt hot mot den egenkomponerade världsordningen.
De senaste två-tre åren har de facto den engelska klubbfotbollen varit bättre än den italienska, vissa hävdar att denna period varit längre än så. Anglofilerna jublar efter år i skuggan, efter år i mörker. Detta hade jag med lätthet kunnat ge dem, om de bara tillät mig att göra det. Men nu sker rena övertramp från anglofilernas sida och därför kommer jag aldrig att respektera dem, aldrig att respektera den engelska fotbollen fullt ut igen.
Alla frågor och svar i livet är suggestiva i interaktionens natur, i människans natur. Således har mitt intresse och min kärlek för West Ham effektivt raderats ut av anglofiler som tvingat fram ett ställningstagande för endera sidan. Min sida är passionens framför macho-nördarnas, min sida är teknik framför efterslängar, bolltrillande framför tjongande, finess framför kampsport, Seedorfs klacksparkar framför Scholes snedträffar. Det har hävdats gång efter annan under 25 år att det inte längre är så, att den djupt rotade sparka-och-spring-mentaliteten är försvunnen, men varenda gång jag tittar (och det är inte ofta, det lovar jag) på PL konstaterar jag att så inte är fallet. Fult, men alldeles uppenbarligen effektivt, än så länge.
Men den tid som denna sorts fotboll varit dominant är under inga omständigheter en epok, ett par år är ett ögonblick, inte en epok. Det görs försök att skriva tillbaka begynnelsen för detta ögonblick, det finns de som på fullt allvar hävdar att den engelska fotbollen var bättre än den italienska 2007. 2007 var Italien världsmästare i fotboll (och är fortfarande), världsmästarlaget innehöll uteslutande spelare från Serie A, ett lag från Serie A vann Champions League, Supercupen och VM för klubblag. Spelare från Serie A vann priset som världens bästa fotbollsspelare, priset som Europas bästa fotbollsspelare och priset för Europas främsta målskytt. Som grädde på moset bestämde sig engelsmännen själva för att anställa en italienare som förbundskapten. Summerar man allt detta så låter det som att den italienska fotbollen satt obetvivlat på tronen – men icke, de mest förblindade anglofilerna hävdade utan minsta rodnad på kinderna att den engelska fotbollen var bäst. Mitt i allt detta misslyckades England med att kvalificera landet för EM, men strunt samma, de var bäst ändå.
I detta EM, som rättvist vanns av Spanien, möttes Italien och Spanien i kvartsfinal. Kvartsfinalen var ingen rolig tillställning, två lag med alltför stor respekt för varandra bevakade snarare än anföll. Vad är då minnesbilden från EM och denna match hos den övervägande Italienfientliga expertisen? Jo, Spanien spelade en fantastisk fotboll under hela EM medan Italien spelade tråkfotboll. Som brukligt är i Sverige så fick Italien all skuld för den tråkiga matchen i kvartsfinalen, Italien fick alltså även skulden för att Spanien spelade tråkfotboll. Stackars Spanien, de ville ju så gärna spela roligt men fick inte för elaka Italien. Men vänta lite nu, innebär inte detta resonemang automatiskt att man håller Italien som det bättre laget? Man kan knappast ge det sämre laget skulden för en matchbild, eller?
Kvartsfinalen avgjordes på straffar som är som en lottdragning. Ändå kunde svenska experter i detalj förklara varför det gick som det gick, varför Spanien drog vinstlotten. Slumpen fanns inte, det var ju Italien som förlorade lottdragningen. Någonstans går det inte riktigt ihop men det har det aldrig gjort hos anglofilerna. Spanien spelade för övrigt en fantastisk fotboll under hela EM och var värdiga vinnare av mästerskapen. Jag tänker inte vara nedvärderande mot Spanien och i likhet med anglofilerna hävda att Italien kontrollerade matchbilden i kvartsfinalen, Spanien var minst sagt en jämbördig motståndare och hade lika mycket delaktighet i den defensiva matchbilden som Italien.
När Italien hade den bästa fotbollen och vann sina matcher betraktade vi det som en dag på jobbet, inget att gasta om. Är man fylld av självförtroende så behöver man inte gasta, man kan t.o.m. kosta på sig att berömma motståndaren då och då. Självförtroende, ödmjukhet och kompetens går hand i hand och kommer alltid att göra det.
Nu när det går bättre för den engelska fotbollen än den italienska skall alla till varje pris höra det. Varje seger ropas ut som ett avgörande och sista slag i det stora kriget där den nyss besegrade motståndaren aldrig kan eller ska få chansen till att återupprätta sin heder.
Så ofantligt tröttsam är denna attityd, detta egocentriska heroiserande av jaget och negligerandet av respekt gentemot andra.
En sann anglofil jublar av skadeglädje då ett annat lag från PL åker ur en europeisk cup, så länge motståndet inte är italienskt. En sann Calcio-älskare jublar av glädje då en bitter ligakonkurrent i Serie A besegrar ett lag från en annan liga, givetvis finns avvikelser från strömmen i båda läger. Detta är skillnaden mellan ett destruktivt och ett konstruktivt sätt att se på sporten, skillnaden mellan en depressiv och en frejdig livsåskådning och skillnaden mellan att låta hatet eller kärleken vara livets bränsle.
Vi som älskar att se den italienska fotbollen och håller den högre än den engelska blir kallade martyrer och mystiker för att vi inte håller med om att den engelska är den bästa och roligaste. Vi är tvungna att gå på styltor genom sörjan av fördomar och skitsnack, för att citera vad Birro skrev för en tid sedan. Det ena ”beviset” efter det andra framställs för att vi ska lägga ner intresset och gå över till andra sidan. Men varför måste vi göra det? Varför kan vi inte få titta på och älska den fotboll vi själva vill? Varför ska vi tvingas till något vi inte är intresserade utav? Svaret är naturligtvis att trots de senaste årens dominans så är den tiden alltför kort för att reparera den mentala hälsan efter många år i underdånighet för ö-fotbollen.
Mindervärdeskomplexet har grott naturligt under dessa år i underdånighet och det kommer att ta lång tid att behandla bort detta komplex, mycket längre tid än vad som kommer att ges. Nu har Spanien den framgångsrikaste fotbollen, kanske riktas anglofilernas hat ditåt istället?
Spanien har större möjligheter att sitta på tronen en längre tid än vad England har. Kärleken övervinner alltid hatet till slut, och spanjorerna liksom italienarna är ett passionerat folk. Köpt kärlek varar alltid endast för en kort stund.
Tiderna förändras, de ungdomar som växer upp idag har fler val, det finns möjlighet att följa många av ligorna i Europa och trångsyntheten läcker ut där mångfaldens syre fylls på. Under en framtida period kommer ålderdomshemmen att fyllas av en förlorad generation som envist hävdar att det var bättre förr då endast engelsk fotboll visades på tv, under tiden som allt faktiskt blivit som vanligt igen, precis som då den bästa fotbollen spelades i Italien.
