En San Siro-historia: Ett otryggt lag mötte ett tryggt lag
Det har blivit dags att dela med mig av upplevelsen från läktaren under åttondelsfinalen i Champions League mellan AC Milan och Manchester United.
Milano var likadant som alltid i februari – småkallt och regnigt. Men jag älskar den där staden oavsett, speciellt under matchdagarna. Man går runt i centrum och möter andra Milanisti med sina halsdukar, mössor och jackor. Det är en skön känsla av samhörighet. Alla är laddade. Min reskamrat hade aldrig varit i Milano och sett Milan förut, så det var en ära att få visa henne hur vi gör det på den rödsvarta sidan av Navigli.
När vi skulle åka till San Siro möttes vi av den sedvanliga pre game-massan i tunnelbanan. Jag har aldrig upplevt några oroligheter i Milano på något sätt och den här gången var det likadant – trots att vi delade metro med hundratals Man Utd-supportrar. Det var roligt. Vi var många Milanisti och mitt bland oss stod 300 Susan Boyles – minus talangen – och sjöng. När en av dem frågade ”Do you want a beer mate?” kunde jag inte sluta tänka på att jag hamnat i Euro Trip med Vinnie Jones och hans boys. Det fattades bara att de skrattandes skulle börja krossa ölflaskor på sina egna huvuden.
Väl framme i piazza Lotto vet jag inte vad som hände med britterna för när vi kom ut var det Milanisti överallt. Buss till San Siro och återigen den underbara känslan av att känna spänningen inför matchen när man går utanför arenan. Vi gick in någon timme innan avspark och varje gång man kommer in i arenan är det en speciell känsla – oavsett hur många matcher man har sett och oavsett var man sitter. San Siro är alltid San Siro – det blir inte bättre än så.
Läktarna började fyllas på med folk. Det var givet att arenan skulle bli slutsåld. Inför matchen var det många som mailade och frågade hur man skulle kunna få tag i biljetter. Vanligtvis säljer Milan via sin hemsida, men nu utbröt det panik bland många då klubben av okänd anledning bestämde sig för att inte sälja biljetter online. Förhoppningsvis löste det sig till slut för de allra flesta utländska Milanisti som inte hade möjligheten att köpa biljetter på plats. Under måndagen meddelades det på acmilan.com att matchen var slutsåld, men själv fick jag tag i biljetter till primo rosso under tisdagen. Vitt. #OnlyinItaly
Det är givetvis dåligt att inte biljetter såldes online till alla internationella Milanfans. Klubben har under säsongen – av olika anledningar – haft ett katastrofalt publiksnitt. Det ska givetvis vara en glädje att gå på en Milanmatch, och har man inte råd så har man inte råd. Men sanningen är att biljettpriserna på San Siro egentligen är otroligt låga, speciellt med tanke på vilka spelare man får se. Jag tror inte att det handlar om priserna. Jag förstår att många var lacka i somras, och att de inte köpte säsongskort i protest. Men under säsongen har saker och ting förändrats – Milan spelar en väldigt fin fotboll och Leonardos lag förtjänar verkligen ett bättre stöd. Många Milanisti i Milano har under den här säsongen visat att de inte alls är speciellt lojala. Just därför kunde jag inte annat än att hålla med Curva Sud när de vecklade ut den här banderollen inför matchen.
(Det är fint att se ett slutsålt S.Siro…Det hade varit fint att se er under hela året..Milan ska stödjas inte bara i stormatcherna och i finalerna)
45 minuter innan matchstart hördes en öronbedövande visselorkan när Man Utd-spelarna sprang ut på gräset för att värma upp. United är ett mycket bra lag givetvis – de nådde CL-finalen förra året – men egentligen känns de inte som ett speciellt märkvärdigt lag utan Ronaldo. Rooney är grym, men förutom det är det ingen som direkt sticker ut. Det är ett jämnt och tryggt lag, där alla känner alla och där tränaren vet exakt vad han vill få ut. Jag har respekt för Man Utd, men jag var faktiskt inte alls nervös inför matchen. Jag kände att Milan skulle våga spela sitt spel, och i CL – mot lag som vågar spela offensivt – fungerar det.
Milanspelarna väntade länge med att komma ut för att värma upp. Gattuso var bänkad, så Antonini var den som fick springa ut först till ”We Will Rock You”-låten. Stämningen på läktaren var bra och Milanspelarna verkade taggade. Framförallt Dinho.
Brassen är speciell. Han är inte som alla andra. Han är en sån där som måste få göra saker på sitt sätt. Under uppvärmningen gick han runt och spontantrixade med en boll, han deltog lite lätt i löpningarna med de andra, men ibland gick han iväg och tog avslut. Det var underbart när curvan sjöng hans sång och han svarade med att hetsa upp dem – curvan bara fortsatte att sjunga. Det var exakt som en artist på sin scen. Han samlade energi. Det märktes att Mr Joga Bonito var supertaggad. När alla de andra spelarna hade gått in i omklädningsrummet för att byta om stod han kvar i fem minuter och försökte träffa ribban med långskott. När han lyckades två gånger i rad log vi alla på läktaren nästan lika mycket som han själv. Det lovade gott. Själv kände jag att alla Milanisti bör vara tacksamma över att den här supertalangen representerar oss.
Några minuter innan avspark kom spelarna tillbaka från omklädningsrummet och stämningen var på topp – the chaaaaaaaaammmpppioooonss-låten spelades och på båda kortsidorna vecklades det ut fina tifon. Let’s go!
På primo rosso kommer väldigt många åskådare i sista stund, så när Ronaldinho fick till det där volleyskottet efter någon minut var vi många som fick stå upp för att kunna se. Det som hände var i alla fall att brassen gav oss ledningen, 1-0!! Dinho var taggad. Det lovade gott sa jag ju!
Milan fortsatte att trycka på och bara några minuter senare tog sig nummer 80 långt in i straffområdet, avslutet gick dock rakt på. Antonini fick en pass av Thiago Silva – vi trodde det skulle bli mål, men bollen gick strax utanför. Dinho snappade upp Scholes hemåtpassning, ”bam bam bam”-översteg, fällning (??) Ferdinand. Det var Dinho show. San Siro var på g.
Bonera tog bollen av Rooney, varpå britten stampade honom i huvudet två gånger. Det var väldigt fult och helt medvetet enligt mig och italiensk media. Alla som själva spelar fotboll vet vad Rooney höll på med.
Huntelaar fick ett volleyläge, ett bra skott, men Evra styrde bollen till hörna. Minuterna senare fick holländaren ett halvfriläge, men avslutet gick strax utanför!!
Milan dominerade totalt, vi var mycket bättre än Man Utd. Samtidigt kändes det som att vi missade alldeles för mycket och att det skulle straffa sig när laget av naturliga skäl skulle mattas av i andra.
När Antonini blev skadad hade United inte haft någonting. Milans ytterback skadade sig och United fortsatte att spela. Givetvis anföll de på Milans vänsterkant där italienaren saknades. Fletcher överlappade, och Thiago Silva fick springa ut för att försöka täcka inlägget då Antonini var skadad, samtidigt som Beckham fick täcka upp för Thiago Silva i mitten tillsammans med Nesta. Sandro, som hade börjat matchen skakigt, hann inte springa upp mot Scholes, som med världens tur fick till ett perfekt avslut med stödjebenets smalben (!!!!) – exakt i den ytan som Dida inte kunde nå. 1-1. F!#K, så jävla orättvist.
Milan fortsatte dock att trycka på: Dinho trixade bort två United-spelare och fick till ett lurigt avslut som van der Sar räddade.
I halvtid var nog de flesta Milanisti nöjda, Milan hade visat mod och dominerat matchen – precis som vi ska göra på hemmaplan. Men det fanns redan nu en stor ångestkänsla på San Siro. Att skapa så här mycket, och ändå bara få till ett kryss, skulle nog straffa sig. Vi alla vet att Milan har en tendens att tappa spelet efter en stark inledning. Dessutom har laget visat i stormatcherna att man ibland inte har det rätta självförtroendet när saker går emot.
Den positiva trenden fortsatte dock i inledningen av andra: Pato nickade ett bra inlägg från Favalli strax över (hade den gått på mål hade det nog blivit mål); Pirlo sköt en strålande frispark från 35 meter rakt mot krysset innan van der Sar räddade i sista stund; Pato var centimeter från att nå en strålande genomskärare från Pirlo; och Dinho fick till ett bra, skruvat, avslut mot bortre som Uniteds målvakt ännu en gång räddade. Brassens skott var Milans dittills sjunde klara målchans (Dinhos en-mot-en-situation mot Ferdinand, Huntelaars volleyskott och Pirlos genomskärare borträknade).
Sju målchanser, ett mål. Det håller inte. Not in the fucking Champions League (Stuart Baxter voice)
Då, efter 65 minuter av total Milandominans, bytte Ferguson in Valencia mot besvikelsen Nani. En minut senare slarvade Ambro med en mottagning, bollen kom ut till Valencia på högerkanten som ohotad fick slå ett inlägg mot bortre. Där kunde Rooney helt ostört hoppa upp – högt över den helt passive Bonera – och lika enkelt som snyggt nicka in bollen i bortre. 1-2. Total tystnad på San Siro. Nu hördes hundratals Susan Boyles högt där uppe på terzo verde för första gången.
På läktaren började folk att kritisera Huntelaar. Curva Sud ville ha in Pippo Inzaghi. Italienaren värmde upp framför primo rosso under inledningen av andra och publiken sjöng länge för att han skulle få hoppa in. Även Seedorf var på väg in. Många tycker att holländaren skulle ha startat matchen – CL är hans grej. Men sanningen är att han var halvskadad (han är skadad nu). Gazzettan kritiserade Leonardo för att Milans nummer tio ens fick hoppa in efter 72 minuter. De menade att laget tappade mittfältet, och ärligt talat kan jag delvis hålla med.
Efter Rooneys 1-2-mål var det pinsamt. Milan dog totalt. Det kändes som att United kunde göra fler mål när som helst. Det fanns ingen som helst glöd eller självförtroende bland Milanspelarna. Det var som att de för första gången hade upptäckt att världen är hård och orättvis. De hade gjort allt – förutom mål – och nu kom United från ingenstans och ledde matchen. De gav upp. Rooneys 1-3-mål var hemskt att bevittna. Så enkelt. Att Nesta missar den markeringen totalt vet jag inte vad jag ska säga om. Sandro var helt under isen i den här matchen och en del menar att även han spelade halvskadad. Jag hoppas att de har rätt.
Helt plötsligt verkade dubbelmötet vara avgjort och en del ”lojala” medgångssupportrar började lämna arenan. United hade en period på 20 minuter i andra där de kontrollerade matchen helt. Publiken förmådde inte att tagga till och Milanspelarna verkade chockade. Jag förstod inte varför man inte gav mer, det var trots allt hemmaplan och det fanns mycket tid kvar.
För när Favalli snodde bollen av Rafael och fick ut den till Dinho som snyggt hittade Seedorf, som ännu snyggare klackade in reduceringen till 2-3, så väcktes alla upp. Själv kände jag inte för att jubla för mycket – även om målet verkligen förtjänade det. Det viktiga var att det återstod en hel del tid för att åtminstone få till ett oavgjort resultat. Chanserna skulle komma.
Någon minut senare vände Dinho snyggt upp med klacken innan han slog en no look pass perfekt till Pippo som fick ett superbra läge strax innanför straffområdet. Tyvärr gick skottet över…Återigen: hade det gått på mål hade det blivit mål – van der Sar var chanslös. Publiken fortsatte att elda på Milanspelarna som nu var på gång igen. Dinho nickade ner ett inlägg till Ambro som valde att försöka ta emot och sedan gå på avslut. Ferdinand kom dock ut med dubbarna först och störde mittfältaren. Bollen gick till hörna. Då kom Milans bästa chans. En perfekt hörna från Pirlo gick till två helt ostörda Milanspelare på målområdeslinjen. Tyvärr störde Nesta och Thiago Silva varandra istället och det hela blev pannkaka när de nickade ihop och bollen gick utanför.
Carrick fick en hård andra varning, men för mig är det ännu märkligare att det dels bara blev tre minuters övertid och dels att Unitedspelarna kunde maska bort det mesta av den tiden utan att domaren la till mer tid. San Siro kokade. van der Sar har sig själv att skylla för att han blev förolämpad. Domaren blåste av matchen och Milan förlorade därmed den första CL-åttondelsfinalen. Vi lämnade San Siro med en stark känsla av ångest. Det var tyst i tramen på väg mot Duomo, de flesta tänkte nog ”hade han satt den där chansen…eller den där...eller den där..”
För mig är Nesta/Thiago Silvas chans – Milans tionde målchans i matchen – en perfekt sammanfattning av lagets kväll. Vi skapade bra målchanser men vi gjorde inte mål på dem. Då får man i sig i CL, så enkelt är det. Vi gjorde en riktigt bra match egentligen. Vi visade att vi kan vara minst lika bra – t o m bättre – än United. Men vi var inte i närheten när det gäller effektivitet. United hade fyra skott på mål och de gjorde tre mål. De är ett tryggt lag som vunnit Premier League tre år i rad och som dessutom spelat två CL-finaler i rad. Ferguson kan sin grej, medan Leonardo precis har börjat sin tränarkarriär.
Visst kunde Leonardo ha gjort mer för att väcka sitt lag efter 1-2-målet, men jag vill trots det berömma vår tränare. Han har redan gjort väldigt mycket med det här laget, det som saknas är lite stabilitet, lite trygghet. Det kommer. Tittar man på alla målchanser är det helt sjukt att vi förlorade. Precis som Leonardo själv sa efter matchen: "Vi spelade bättre än dem och vi är nu, efter matchen, mer säkra på oss själva än vad vi var innan matchen."
Inför returen ser det väldigt tufft ut. Men jag har kvar lite hopp. Leonardo älskar att anfalla och hans lag har redan bevisat att de kan skapa massvis med chanser mot United. Inför returen kommer vi att vara starkare defensivt då Nesta och Bonera kommer att vara i bättre form, samt att Abbiati förhoppningsvis står. Offensivt kommer Borriello tillbaka (för mig är han en nyckelspelare i dagens Milan), Pato kommer att vara i betydligt bättre form och förhoppningsvis kommer även Seedorf att vara det. Milan har inget att förlora, utan allt att vinna. Precis som på Bernabeu kommer vi att vara uträknade. Det gäller att våga och fortsätta spela vårt spel, precis som på San Siro. Det kommer att ge utdelning till slut. Om United bjuder på offensivt spel på Old Trafford kommer vi att göra mål. Var så säkra.
It aint over 'til the fat lady sings, och då snackar jag inte om Susan Boyle.
Forza Milan!
***
Kul att även Milanistan Mario Balotelli var på plats och mådde under oss på VIP-delen. Någon dag kommer han förhoppningsvis även att få spela för sin favoritklubb. Grande SuperMario!
