Hälsningar från "ett korrupt jävla svin"!
Newtons tredje lag konstaterar att varje reaktion får en motreaktion i motsatt riktning. Detta blir en högst filosofiskt normativ text.
Som rödsvart - och som skribent på AC Milans SF-redaktion - anser jag att jag tillhör det sällskap som pekats ut i en nyligen skriven artikel av en viss blåsvart redaktion. Jag tar personligen åt mig och kan därför inte låta bli att svara å klubbens vägnar. Jag gör detta i normativa punkter.
Respekt. Man får den respekt man förtjänar. Varken mer eller mindre. Detta gäller alla nivåer i samhället (särskilt det italienska) och inte minst inom den italienska fotbollen.
Saklighet. Att slänga ur sig anklagelser utan konkret uppbackning, oavsett om det sker i ett forum, i en artikel, i samband med en fotbollsmatch eller på det personliga planet är tecken på svaghet och frustration. Precis som man gjorde på lekplatserna och kanske även i grundskolan. Dessutom bör man akta sig och noga kontrollera och se till att täcka samtliga aspekter innan man uttalar sig. Även sanningar som står i skarp kontrast till ens egen uppfattning eller åsikt bör värderas och tas med.
Ödmjukhet. En balanserad självuppfattning och en insikt om sina begränsningar och misstag. Vissa ser detta som en negativ egenskap.
Humor. Vart kommer man utan humor? Att förlolämpa någon, något eller ett helt system kan - hos vissa - vara ett tecken på ett sinne för humor. Det finns dock andra mer sublima och satirbaserade sätt, dessa former verkar tyvärr vara främmande för en del individer där grupptänk dominerar.
Verklighetsförankring. Finns det en eller flera verkligheter? Var befinner vi oss just nu? Hur såg gårdagens verklighet ut? Överreagerar jag/vi på något som inte finns och som jag/vi själva konstruerat?
Långtidsminne. Det gäller att leva i nuet, eller? Absolut, men samtidigt är det direkt fördummande att inte värdera och ta till sig nuet utan ett långtidsperspektiv, både framåt och bakåt.
Slutligen: Vad kännetecknar en sann mästare och representant för den italienska fotbollen?
Kanske är det förmågan att kunna vinna såväl som att förlora med stil och dessutom hälsa på motståndaren och domaren efteråt? Eller kan det vara så att respekten som laget och klubben åtnjuter avgör mästarklassen? Kanske bör man uppträda värdigt även när man (korrekt eller helt vansinnigt uppdiktat) uppfattar att hela världen är emot en? Att hålla för öronen och samtidigt skrika är barnsligt...
Våra sympatier går till Fiorentina.
Forza Ancelotti, Forza Milan!
