Krönika: Galliani orkar inte mer, inte jag heller snart.
Milans vicedirektör har tröttnat på att spela dubbla roller och säger sig vilja lämna posten som Lega president. P g a att sidan varit ur funktion har publiceringen av denna artikel blivit några dagar försenad.
Det har under de senaste åren varit en hejdundrande massa turer fram och tillbaks vad gäller Gallianis vara eller icke vara som Lega president. Galliani har fått försvara sig med både näbbar och klor mot alla de attacker som har kommit från stora delar av fotbollsitalien. Anledningen till kritiken har varit att man har haft väldigt svårt att tolerera att en klubbledare också skulle vara högsta höns inom Lega. På engelska skulle man säga att det är en "conflict of interest", och det är precis detta som hans ihärdigaste opponenter har tryckt på.
Galliani säger följande till den kända radiostationen Radio Radio:
"Det är för svårt. Det krävs en ordförande som inte är från fotbollen. Jag vill inte fortsätta att vara president för Lega. Att vara president är svårt för vem som helst, för att inte tala om hur det är för mig som sitter på två poster. Jag är trött. Inför framtiden behöver man hitta en ordförande, en man som inte är inblandad i fotbollen och som inte är ledare för en klubb. En person som inte är från fotbollsvärlden, som på ett ytterligt sätt kan ge fotbollen ett bra ansikte utåt."
Min personliga reflektion kring detta är att det skulle vara en lättnad om Galliani avgick från sin post som Lega president. Jag betvivlar inte hans arbetsinsats, men det känns som att andra ledare och supportrar utnyttjar det faktum att Galliani är president inom denna stora organisation. Det ger dom på något sätt alibi för diverse klagomål. Klagomål som någon annan hellre kunde ha varit utsatt för än Milans vicepresident. Kontentan är helt enkelt, precis som Galliani säger, att det blir för mycket. Hellre ser jag honom lägga ner sin själ i en uppgift och sköta den till 100% än att behöva prioritera åt höger och vänster; då slutar det ofta med pannkaka. Utan att utge mig för att förstå hela den här konflikten måste jag säga att Galliani har varit stark som stått upp så länge som han ändå gjort. Om det nu blir som han säger skall vi Milanfans inte gråta några floder, o nej, snarare tvärtom.
Galliani säger att han är trött, detta är förståeligt och förmodligen sanningsenligt. Men någonstans i bakhuvudet har jag ändå känslan att det inte bara rör sig om detta. Trycket och påhoppen från alla håll och kanter blev nog mer än vad han klarade av. Inte undra på det när man är rubrikernas man så gott som varje dag. Allt Galliani har företagit sig de senaste åren har hamnat under ivriga journalisters och klubbdirektörers periskop.
Förhoppningsvis blir det nu någon person som åtnjuter alla klubbpresidenternas förtroende som får ta över Gallianis syssla (om han avgår dvs).
Den italienska ligakarusellen - med allt vad det innebär - har börjat likna en riktig tragisk dokusåpa. Detta missgynnar Serie A något fruktansvärt. Alla dessa huligan- och domarskandaler, de kraftigt minskade publiksnitten och spelare som mer ser till hur de skall utnyttja en domares ouppmärksamhet än att faktiskt göra det man skall göra på en fotbollsplan, NÄMLIGEN SPELA FOTBOLL! Allt detta är numera vardagsmat i Serie A.
De senaste åren har skandalerna inom Serie A fotbollen avlöst varandra. Numera är det snarare regel än undantag att någon coach eller klubbpresident (OBS, nämner inga namn) talar om konspirationsteorier och dylikt. Detta gör man helt öppet och naturligtvis för det med sig att supportrar och spelare tänjer på gränserna, även om det mesta är oförsvarbart.
Att olika fotbollspersonligheter talar om konspiration och korruption är egentligen det minsta bekymret som jag ser det. Min största farhåga är att det faktiskt ligger mycket i de anklagelser som förs fram, framförallt de desperata jämranden man hör från presidenter och ledare för de mindre lagen. Italienska fotbollen har aldrig varit helt rumsren, det tillhör på något sätt inte stövellandets kultur. Dock är det så att fusket, skandalerna, ja till och med dödsfallen, inte bara har nått alarmerande höjder, ty den gränsen är sedan länge nådd. Idag är vi sorgligt nog uppe i helt oacceptabla nivåer. Detta smärtar mig enormt. Som hängiven Serie A supporter, en kille som gråtit floder och hostat blod för italiensk fotboll i allmänhet och Milan i synnerhet, börjar nu tålamodet tryta. Jag vet inte längre hur jag skall värja mig mot alla de anklagelser som strömmar mot mig från olika håll (ivriga EPL och LL fans). Dessa anklagelser tillhör idag vardagen, och trots att jag fortfarande hävdar att Seria A är världens bästa liga, börjar jag så sakteliga att förstå varför den inte prefereras av gemene man. Detta är något som var fullständigt otänkbart så sent som för 5 år sen.
Numera är det bästa som forna Serie A stjärnor har att säga om ligan och landet att det är fint klimat, god mat och att man känner en värme från supportrarna som inte finns någon annanstans. Man är också noga med att poängtera att man utan vidare kan vara utan dess avigsidor, jag tänker närmast på de 40-50 ja ibland till och med 60 spelavbrott under en match. Den ökända pressen som på ett omänskligt sätt tynger många Serie A stjärnor/coacher är inte heller något man begråter direkt.
Nej, för att pajkastningen skall ta slut, eller i alla fall drastiskt minska, krävs det förändring inte bara hos supportrar och spelare. De som faktiskt kan göra något åt den grava problematiken är de män som sitter på toppositionerna. Jag vill inte peka ut någon särskild, även om jag anser att vissa felar mer än andra. Min inte allt för långsökta lösning på de tråkigheter som varje vecka invaderar den italienska fotbollsarenan är att ledarna, såväl Galliani, som Campedelli, Moggi, Sensi, Gaucci, Moratti och allt va de heter, tar varandra i hand och utarbetar en plan. En plan som säger att alla klubbar jobbar i symbios mot ett större mål. Så länge de väljer att gå sina egna vägar, styrs av egenintresse och bara riktar anklagelser mot varandra kommer den italienska fotbollen inte bara att haverera utan så småningom även att kapsejsa.
Nu får det fan vara nog med tramserier, jag är trött på att se den italienska ligan nonchaleras internationellt på grund av att man ideligen missköter sina kort på såna förargande sätt. I Italien finns många av världens bästa spelare, därför är det dags att börja låta fotbollen tala!
PS: Jag har f.ö inte glömt bort att Juve och Milan spelade CL final så sent som under försommaren, tyvärr är det andra som gör det.
I förbifarten vill jag ta upp ett illustrativt exempel på vart den italienska fotbollscirkusen är på väg. Den gode argentinaren med mellannamnet Jesus, väldigt passande dessa dagar för övrigt, väljer att bli bonde och leva ute i periferin i Azul på grund av att han inte orkar med falskheten och hyckleriet inom fotbollen. Bobo Vieri har uttryckt liknande tankegångar, fast han har hellre velat bli cricketproffs än bonde. Kanske beror deras uttalanden helt enkelt på att de spelar i de fördömdas klubb och är olyckliga på grund av detta. Jag hoppas det är så väl. Själv har jag mina tvivel.
Så avslutningsvis, Romafansen verkar särdeles tysta i år, hmm undra vad det beror på.
Ciao ragazzi!
