La Cronaca Diabolica - 10 jan
Högmod och små tuvor.
Det var länge sen vi var så nederlagstippade som innan den gångna helgens match mot Roma. Det var nog 1994 innan Champions League mot Barcelona som man upplevde en liknande överlägsenhet och självsäkerhet hos motståndarna och i media.
Denna gång ska det sägas var jag själv allt annat än hoppfull. I likhet med Aten 1994 så saknade vi nyckelspelare på ett par positioner och Ancelotti hade inte många alternativ att laborera mellan.
Trots min pessimism så blev jag gång på gång påmind om att vi aldrig sviker mot storlagen. Aldrig är visserligen en svag omskrivning av verkligheten, men i stort sett så stämmer det bra.
Utan att ens försöka vara objektiv så var Milan tämligen överlägsna spelmässigt mot, av många utnämnda till, höstens bästa lag i ligan. Matchen skulle användas i uppslagsverk som förklaring till ordspråket: "Högmod går före fall".
Matchen var i många avseenden oerhört kritisk. En förlust hade inte bara våldtagit vårt självförtroende men Roma hade kunnat lyfta sig själva till oanade höjder. De kommande veckorna kommer definitivt att avgöra huruvida höstsäsongen verkligen var en rättmätig värdemätare på lagens kapacitet eller om Roma bara drabbades av ett kollektivt hybris.
Det är dock inte bara Roma som måste upp till bevis. Även vi måste se framåt och inte tro att vi har fullföljt våra uppdrag anno 2004 i och med denna seger. Vinsten var den härligaste på många år, men än så länge har vi bara kravlat oss över startlinjen.
Minns förra året väl. Ett snedsteg mot Brescia hemma innan jul (jmf Udinese denna säsong). En härlig match mot svårspelade Bologna efter juluppehållet (jmf Roma denna säsong). Sen började problemen. En knackig match hemma mot Piacenza som ändå slutade med seger för oss 2-1. Sen kom misär-matchen mot Udinese borta, innan vi med minsta marginal besegrade Modena hemma. Efter det bara 1 seger på den nästföljande 6 matcherna och den kom mot allt annat än Serie A-dugliga Torino. Där avgjordes ligan, till vår nackdel.
Det är denna svacka som måste undvikas i år. Reggina måste slås imorgon, allt annat är naturligtvis uteslutet. Efter det har vi en kalendermässig eriksgata fram till slutet av februari när vi i tur och ordning möter Brescia (B), Ancona (H), Siena (H), Bologna (B), Perugia (H) och Lecce (B).
Full pott är nästan mer än realistiskt på pappret, men problemet är att matcherna måste avgöras på planen också. Jag kan nästan lova att vi har skakat av oss de flesta lagen om vi ta 18 poäng i de där matcherna, 21 med Reggina inräknat.
Vår stora nackdel är, tro't eller ej, vår egen hemmaplan. Mäktiga San Siro som är bland de vackraste byggnader jag vet, men tyvärr har estetiken satt krokben för det praktiska. ALLA, och då menar jag verkligen ALLA vet att det är en försköning av verkligheten att kalla San Siros underlag för gräsmatta under de kommande 2-3 månaderna.
Men vad har man gjort åt det? Jo, det byts matta titt som tätt, man har hämtat gräs från Bordeaux som inte trivdes. Man har pratat om att bygga en hiss som kan lyfta planen närmare solen. Det har funnits planer på att bygga ett skjutbart tack över San Siro. I och med att det spelas nästan två matcher varje vecka på San Siro så slits ju planen mer än en normal fotbollsplan. Och när man som grund har en usel gräsmatta så blir det fiasko hur man än vrider och vänder på det.
Att spela på San Siro under vintermånaderna är som att ge motståndarna numerärt överläge på planen eller ett måls försprång från början. Eftersom vårt spel i mångt och mycket bygger på att spela snabbt längs med marken så krävs det att vi har ett bra underlag att spela på. Till skillnad från Inter som inte alls led av att spela på San Siro eftersom man hade en taktik som gick ut på att slå upp bollen så långt som möjligt upp mot Bobo Vieri.
Risken finns att vi råkar ut för samma sak i år igen. Motståndare som backar hem, en felstuds på mittplan, en snabb kontring och mål. Ja det är ett fullt troligt skräckscenario i alla de kommande hemmamatcherna.
Ironiskt äro ödet då vårt eget hem återigen kan bli vårt fall. Jag låter pessimismen fortsätta att flöda ända tills vi får en plan värd namnet även under de kalla månaderna i Milano.
Liten tuva fäller ofta stort lass heter det ju. Vad har vi då egentligen för odds på vår sida när San Siro består av 1000-tals tuvor som bara väntar på att få en Rossonero på fall?
Lista diabolica:
Diavolo numero uno: Costacurta - vänder upp o ner på all fotbollslogik med sina 100%:iga insatser.
Diavolo numero due: Sheva - om han behåller sitt målsnitt så landar han på 35 ligamål.
Diavolo numero tre: Rui Costa - under några sekunder mot Roma var det som om tiden stod still och Rui dansade fram som i Florens.
Lontana dall'inferno: Skadorna - det är något sjukt med Milan.
Tack för denna gång och glöm aldrig vår hymn från Aten 1994 "Milan, Milan Grande Campione, Milan, Milan, Grande Magica".
marko_u@hotmail.com
