Krönika: Reflekteringar kring ligaläget och potentiella utgångar
Januari var månaden som inte bara lät Milan komma ikapp Roma, utan det var även månaden som möjliggjorde ett litet ryck i tabellen. Numera kan Milan luta sig tillbaks och med tillfredställelse se de två närmsta rivalerna kämpandes för att återfinna formen.
Roma som av italiensk media haussades upp nästan uppseendeväckande mycket i början av säsongen genomgår nu en mycket tung period. Mot Brescia var laget oacceptabelt dåligt och många romanisti (i alla fall i Sverige) frågar sig huruvida Il Pupone är rätt man att leda laget när det vankas tuffa stunder. Min uppfattning om Totti; när det stämmer för honom är han absolut världsklass, ja kanske till och med bäst i världen. När det går emot så är han enligt mitt sätt att se de en spelare både Roma och italienska landslaget gott kan vara utan. Totti ståtar med 11 mål i år, vilket är ett mer än godkänt facit. Kritiken som kan riktas mot Romakaptenen är att han i de fyra stormötena varit totalt under isen. Matcherna mot Milan och Brescia vill nog den italienska tian snabbt glömma. Varken han, om han verkligen vill vinna Guldbollen, eller Roma har råd med såna undermåliga insatser.
Vad finns det att säga om Juve?
Tja, inte mycket mer än det gamla vanliga. Turinmaskineriet fortsätter i klassisk anda. Jag må vara väldigt subjektiv i mitt omdöme men jag är av åsikten att Juve denna säsong inte har presterat någon fotboll som bör resultera i ligaguld. När jag summerade första tredjedelen av säsongen nämnde jag några för juventini oroväckande faktorer. Jag ifrågasatte snällt Lippis coachande på basis av att han verkar låta sin kärlek till vissa spelare ta överhanden och på detta sätt påverka laget i negativ mening. På denna front ser vi intet nytt. Lippis benfasta förtroende för symbolen Del Piero håller i vått och torrt. Juvekaptenens prestationer denna säsong har inte varit någonting annat än skandalösa. Förtvivlade miniraketen Miccoli får snällt se på från sidan när Del Piero oförsvarbart vecka in och vecka ut får spela de viktiga ligamatcherna. I mina ögon skadar detta bara Juve i förlängningen. Tack Lippi! En huvudingrediens till att Juve varit så framgångsrika de två senaste åren har naturligtvis varit "furia ceca". Jag har under en längre tid idogt argumenterat för att ett Juve utan Nedved, eller en Nedved ur slag (som nu) inte är ett lag av yppersta klass. För varje vecka som går känns det som att jag får vatten på min kvarn gällande denna fråga. Höjer inte tjeckens sig med ett eller två snäpp kan Juve glömma Scudetto såväl som CL buckla. Den gamla damens främsta svaghet i nuläget måste nog ändå vara mittbacksproblemet. Iuliano och Montero spelar kontinuerligt bland de elva första och därför bör man inte vara speciellt förvånad över att i bianconeri släppt in hela 21 mål. Varför ges inte Tudor chansen? Återigen, vill jag mena, ser vi ett prov på Lippis irrationalitet som coach. Spelarna deltar överhuvudtaget inte under samma premisser. Tudor må ha varit dålig och otränad denna säsong, men, och detta är ett stort men, det finns ingen som någonsin kan intala mig att spelare som Legrottaglie, Iuliano och Montero är dugligare försvarsspelare än den kroatiske jätten.
Vad som kan konstateras när man talar Juventus är att inget av mina stora frågetecken har retts ut, i alla fall inte hitintills.
Nu över till Milan.
Efter en plågsam vecka i mitten av december, där Milan mäktade med att både förlora sin förstamatch i ligan (detta på hemmaplan desutom!) och dessutom åka på sin fjärde förlust i den av klubben så hett åtråvärda Intercontinentalcupsfinalen, har Milanskutan pekat i en enda riktning; mot Scudetton.
Kaká som under senhösten hade tydliga svårigheter med det tighta försvarsspelet i främst CL, har under vintern varit ligans bäste spelare. Brassen ståtar numera med ett högst imponerande snitt i Serie A. Hos Gazzetta dello Sport har Kaká fantastiska 6.69 i snitt, ett snitt som endast överträffas av Adriano som ligger på remarkabla 6.73.
Om vi därtill adderar att Sheva fortsatt sitt utomjordiska stänkande, Pirlo i vanlig ordning hittat rätt med sina famösa och likväl njutbara vertikala passningar, och att Nesta och Maldini varit precis lika osannolikt bra som i fjol och man förstår att saker och ting går som på räls.
Då har jag ändå inte nämnt Didas fantomliknande målvaktsspel och Tomassons beundransvärda stand in jobb.
Som det känns nu är läget under fullständig kontroll. Nästan allt går Milans väg, ja till och med domsluten. Lite Juvevarning på det där!
Såhär långt har vi skrapat ihop rekordmånga poäng och skulle vi fortsätta i samma takt kommer Romas rekord på 75 poäng (detta är sen trepoängssystemet introducerades) ryka all världens väg, ty nu krävs det 27 poäng innan vi är uppe i samma poängantal. Med femton matcher kvar att spela innebär det att vi för att tangera rekordet har råd att förlora sex matcher om de resterande nio slutar i seger. Naturligtvis är det en smula orealistiskt att tro att ingen match slutar oavgjort. Låt oss därför ponera att vi gör en lite halvknackig avslutning på säsongen, säg att vi vinner åtta matcher medan fyra slutar i ett oavgjort resultat och vi går poänglösa tre gånger. Denna utgång skulle innebära att vi tog 76 poäng, vilket jag bestämt tror räcker till Scudetto.
Trots att alla tre lag i topp har tagit väldigt många poäng tror jag att andra halvan kommer att föra med sig betydligt fler poängförluster, allt annat vore oerhört överraskande. I en så tuff liga som den italienska tar man bara inte 80 poäng under en säsong, därför skall vi milanisti vara omåttligt nöjda över den fenomenala poängskörd vi mäktat med hittills.
Naturligtvis är det på tok för tidigt att säga vart skölden hamnar, men jag tror att utvecklingen kommande helg kan ge oss ytterligare en viktig indikation om åt vilket håll ligan är på väg. Ett kryss i helgens partitissima i Rom, samtidigt som Milan ger Cosmis gäng vad de tål och ett sjupoängsförsprång är ett lika säkert som glädjande faktum. "Men Lazio hade samma ledning säsongen 98/99, när Milan i näst sista omgången gick om Romlaget och till slut vann ligan" kommer många invända. Åter andra kommer att poängtera att Juve hade en ännu större marginal ner till sin främsta rival säsong efter. Då var det Lazio som under våren inte bara lyckades hämta upp det niopoängsförsprång som Ancelotti och hans mannar hade att gå på, utan även gick om. Man tog alltså tio poäng mer än ledarna inom ramen för några få månader. Varför skulle liknande scenario inte kunna spelas upp framför ögonen på oss?
Möjligtvis sticker jag ut hakan en aning, men i min värld så är detta Milan alldeles för stabilt för att åka på en sån förarglig kollaps. Skulle det mot alla odds ändå ske så finns det ett konstaterande framför andra, och det skulle vara; "Ancelotti kan inte vinna Serie A".
Med den bredd och den skicklighet som finns i vår trupp skall det inte vara möjligt med en sån genomklappning. Om det skulle bli en realitet kan man ställa sig frågan när Ancelotti skall ta hem ligan, ty bättre läge lär han knappast få med något lag, någon gång...
