Matchanalys Lazio-Milan
Inte vackert men ack så effektivt.
Milans match mot Lazio ikväll präglades av ett mycket tempofattigt och oinspirerat spel.
Redan från början så såg man att detta inte skulle bli en höjdarmatch. Milan hade en hel del boll, mer än Lazio faktiskt, men ingenting och då menar jag verkligen ingenting skapades av värde.
Det fanns sällan, för att inte säga aldrig, några spelalternativ på rörliga spelare. Alla bara stod still. Därför slutade det ofta med att långa bollar slussades upp mot forwardsen, tyvärr för vår del var det väldigt sällan någon adress på passningarna. Mittfältarna hade ingen som helst kontakt med anfallarna, Sheva och Tomasson blev totalt övergivna längst fram.
Om man skall berömma Milan för något i första halvlek så var det organisationen bakåt, vi är verkligen svårpenetrerade. Mittfältet och försvaret jobbade på ett ypperligt sätt i den defensiva fasen. Men detta var som sagt det enda att glädjas åt, allt annat var katastrof.
Vad finns det då att säga om Lazio?
Lazio hade mindre boll men anföll mycket snabbare än Milan. Trots detta skapade man ytterst få målchanser. Även om Romlaget kändes hetare än Milan (vilket absolut inte är en bedrift i sig denna kväll) så hotade de sällan på allvar. När Lopez, Corradi och gubbarna närmade sig sista tredjedelen av planen var de som paralyserade och Maldini och gänget hade väldigt lätt att freda sitt straffområde. Dida tvingades i själva verket knappt till några kvalificerade ingripanden.
Andra halvlek var som en kopia av första. Rörelsen var obefintlig och det kändes nästan som att Milan hade fått som direktiv att spela 0-0 denna match. Lazio kanske var lite villigare att anfalla, alla deras hörnor kan möjligtvis vittna om detta. Men å andra sidan var Lazio i andra halvlek än mer tröga och förutsägbara när de närmade sig Milans straffområde.
Romarna vaskade fram någon målchans efter en hörna men i övrigt var det tamt, tamt, tamt.
Milan var inte ens tama; det verkade som att vi inte ens ville spela den här matchen. Hela tillställningen omgavs av någon underlig atmosfär. Det kändes som om det var ett träningspass där ute, när man egentligen borde ha haft känslan att den här matchen gällde liv och död.
Ett utomordentligt sömnpiller var vad det var. Matchens utformning påminde på många sätt om Inter-Roma i höstas på San Siro.
Ambro dök dock upp som gubben i lådan och avgjorde matchen en bra bit in på andra halvlek. Rättvist? Knappast, men vem har sagt att fotbollen är rättvis.
Det jag tar med mig från kvällens match är glädjen över de tre poängen och den fenomenala organisation vi visade upp. I övrigt var det bara negativt, jag vill inte se Milan spela på det här sättet mer.
