Varför gör man så?
"Man går upp i ottan och åker buss i fyra timmar för att sedan stå upp och sjunga, riva sitt hår och skrika ut sin förtvivlan i ytterligare två timmar."
När alarmet på mobiltelefonen ringde var klockan 05:00. En snabb frukost och en ännu snabbare dusch senare stod jag vid busshållsplatsen utanför huset. Gianni skulle plocka upp mig tjugo i sex. Klockan tickade men inte ens en Volvo sågs tills. När minutvisaren passerade 12-strecket ringde jag upp Adriano för att kolla så bussen inte åkte iväg. Efter en suck och ett "Mamma mia" i örat sade resefixaren Adri att han skulle ringa Gianni och kolla vad som hänt.
Det dröjde inte länge tills Gianni ringde och sade att han var på väg. Rösten lät lika nyvaken som stressad. Tillslut kom han. Den fullsatta bussen kunde självklart inte vänta men skulle göra ett stopp och plocka upp lite folk strax utanför stan. Där kom vi ikapp dem.
15000 rödsvarta supportrar vallfärdade till matchen mot Udinese under söndagen. Efter fyra timmar i buss kom vi fram till Udine. Polisen var självklart på sin vakt vid stadsgränsen och stoppade bussen för en paus på minst tio minuter. Efter många om och men släpptes vi vidare, men självklart med poliseskort. Vi hamnade utanför en restaurang i centrum.
När vi hade ätit och skulle ge oss iväg till arenan kom självklart nästa polisbil. Denna gång en civilpolis med blåljus på taket. Ut kom två riktiga TV-snutar. Den ena med för korta jeans, cowboyboots, uppknäppt skjorta och jeansjacka. Vi hade tänkt att vända bussen för att sedan åka snabbaste vägen till Stadio Friuli. Detta var givetvis inte godkänt utan med poliseskort fick vi åka en extra tur runt halva stan.
Väl framme vimlade det av Milanisti, det märktes av att det låg en speciell förväntan i luften. För att få plats hade vi rödsvarta blivit tilldelede biljetter till både settore ospiti och distinti. Det var därför oerhört mäktigt att se en hel curva fylld av rödsvarta själar. Lika glad som exalterad över alla milanisti var jag över att ha fått en bra plats precis bakom Fossa dei Leoni och Brigate Rossonere på settore ospiti.
Matchen i sig är inte så mycket att prata om. Killarna spelade bra fram tills vi kom riktigt nära offensivt straffområde. Då försvann all fantasi som fanns. Den enda som visade prov på påhittighet var Kaká som bl.a. hade en rush från halva plan. Den startade med en vacker klackspark förbi den försvarande Udinese-spelaren och slutade med ett skott som svepte tätt utanför stolpen. Sämst på planen igår får jag nog säga att Shevchenko var. Vår ukrainska bomber tog inte ett steg rätt, så illa var det.
När man efter matchen satte sig i bussen igen började man fundera på vad man egentligen håller på med. Man går upp i ottan och åker buss i fyra timmar för att sedan stå upp och sjunga, riva sitt hår och skrika ut sin förtvivlan i ytterligare två timmar. Sen sätter man sig i bussen igen för ytterligare fyra timmars resa hem till Milano. När man väl är hemma är det dags att slumra för att överhuvudtaget orka stiga upp morgonen därpå när väckarklockan ringer. Som om det inte vore nog med detta kostar hela kalaset en himla massa pengar.
Varför gör man så? Varför lämnar man tryggheten i Sverige, sin familj och alla sina kompisar under en längre period för att åka ner till Italien och följa ett gäng långhåriga italienare som springer efter en boll varje helg? Varför är det så förbannat fängslande?
Svaret går nog inte att uttrycka i ord, och skulle man försöka med det får man nog kalla det för kärlek. En förälskelse!
Någon bättre förklaring finns nog inte. Den bästa känslan som finns är när man står tillsammans med tusentals likasinnade och får vråla ut alla sina känslor när bollen rullar in i mål. Den som inte är fotbollsintresserad kan inte förstå vad jag babblar om och den som aldrig varit med om det kan inte föreställa sig.
Igår blev det dock inget jublande utan vi fick åka hem utan den där njutningen. Det var min första mållösa match jag sett på plats med Milan och det var så förbannat tråkigt. Visst var det aningen bättre än den där snöpliga förlusten hemma mot Empoli för ett årsedan, men det känndes ändå oerhört tomt. Kanske kändes det särskilt jobbigt med tanke på att vi kunde befästa ett ännu starkare grepp kring den där Scudetton som vi idag, än så länge, bara kan drömma om.
***
Nu väntar seriefinalen mot Roma på söndag. Kaoset och hysterin har redan brutit ut här i stan. Matchen är på allas läppar var man än vänder sig. Biljetterna är slut och söker du en plåt på den svarta marknaden säger dagens rykten att du får vara beredd att betala runt 800:- för det billigaste alternativet.
Totti vädjar idag i italiensk media att alla rödgula romanisti skall bege sig till Milano. AS Roma gjort en förfrågan på hela 12000 biljetter till de sina. Om det går igenom återstår att se, något som däremot är säkert är att det kommer bli folkfest. Vi får hoppas på en fredlig sådan.
