I sjuttonde himlen
La Cronaca Diabolica 2 maj.
Matchen är slut och tårarna börjar rinna utmed kinden. Även om det inte var första gången så blir man aldrig trött på att uppleva segerns sötma. Samtidigt är det en unik känsla varje gång man är med om det.
Som Milan-supporter är man ganska bortskämd, det kommer man inte från. Likväl så måste man få glädjas för de segrar som kantar livets stig.
Att ens ge sig på att med ord försöka beskriva känslan efter en Scudetto är ett mindre självmordsuppdrag. Det är tusen och en känslor på samma gång.
Vad är väl jag en liten skit här uppe i kalla Norden som vecka ut och vecka in spenderar timmar framför TVn och datorn för att ge mitt stöd? Har jag någon del i denna triumf? Det vore väl dumt att hylla sig själv en dag som denna och annars också.
Men, lik förbannat så kan man inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse när allting är över. Plötsligt har det varit värt att sitta uppe sent på småtimmarna och knappa på tangentbordet för att få fram en halvsvamlig artikel.
Det är dagar som denna som bekräftar att det är värt att viga en del av sitt liv till att vara sportfåne. Och alla som fortfarande yrkar på att den enda sanna glädjen är skadeglädjen kan ta och köra upp den klyschan i ett mörkt illaluktande hål.
Vi är Campioni D'Italia, och det är alldeles underbart.
Det finns många sätt att vinna på och jag tror inte många hade räknat med att matchen skulle ta den skepnad som den gjorde med ideliga avbrott pga. att några idioter hade ett internt dartmästerskap med fyrverkerier och Milan-spelare som pilar respektive tavlor.
Samtidigt som jag inte nog kan glädjas över ligasegern så gör det ont att behöva bevittna beteende som detta under en stor och underbar match som denna.
Om man ska viga sitt liv till att vara sportfåne så måste man lära sig att förlora. Lika vackert som det är att se värdiga vinnare, är det att se ärliga förlorare som kan stå rakryggade fast de har förlorat.
Oavsett hur dåliga Milan-spelarna var på Riazor så måste man ge en eloge till Deportivo la Coruña. Det är inte många lag som hade kunnat göra fyra mål på Milan i en match av den digniteten.
Likaså hoppas jag att folk applåderar Milans insats under årets säsong, för det är inte den enklaste sak i världen att skrapa ihop 79 poäng på 32 omgångar i Serie A.
Fokus har länge legat på domarnas insatser och inte heller i denna match kunde vi undgå en kontrovers. Var det rätt att inte döma straff när bollen tar på Shevchenkos hand? Var det rätt att överhuvudtaget döma frispark i momentet innan till Totti?
Vill man så kan man debattera om det där i åratal, ja säkert ända till Inter vinner sin nästa Scudetto.
Men en ligasegrare kan sällan vinna enbart pga. generösa domare, det måste finnas ett grundspel och någonting som det hela bottnar i. Att fiska efter lösa trådar som mutade domare eller dylikt ter sig bara patetiskt och sådana människor har väl i princip "dålig förlorare" tatuerat i pannan (oops, där rök visst en glasruta).
Jag vet själv hur lätt det är att ta till vad som i efterhand ter sig vara patetiska ursäkter när saker och ting går emot ens favoritlag. Efter en bitter förlust så är det sista man vill att gratulera motståndarna, men det är ändå de riktigt ärliga förlorarna som har styrkan att göra det.
Jag har nog inte nått dit ännu, men å andra sidan har jag inte kastat eldpjäser på någon Juventino under de senaste två åren heller.
Passa på och njut alla Milanistas precis som...
...Carlo Ancelotti, som slapp nesan att ännu en gång bli en hedervärd tvåa och som nu borde ha tvättat bort det mesta av sin loser-stämpel.
...Rui Costa, som äntligen fick kröna en lång och framgångsrik karriär i Serie A med ett ligaguld.
...Andrij Shevchenko, som med sitt 89:e ligamål äntligen fick skjuta Scudetton hem till Milano. Bättre segerskytt kunde man inte ha fått i denna match.
...Paolo Maldini och Billy Costacurta, som än en gång kan skriva in ett kapitel i de rödsvarta historieböckerna som de två som vunnit flest ligatitlar i klubben, sju stycken. Magnifikt sa Bill, Superbt sa Bull.
...Kaká, som tagit Italien och Europa med storm. En framgångssaga kan knappast börja så mycket bättre än så här.
...Abbiati, Brocchi, Ambrosini, Borriello och de andra bänknötarna, som vecka ut och vecka in visat en underbar inställning trots begränsat med speltid.
...alla andra spelare som på ett eller annat sätt bidragit till denna triumf.
Denna dag är vår, denna stund är för nu, denna triumf är för evigt. Det är nu vi ska njuta, ingen vet när ödets vägar leder oss till en ny triumf igen.
FORZA MILAN - PER SEMPRE E SEMPRE!
marko_u@hotmail.com
