Campioni d'Italia 2003-2004: Fotbollen.
Milan blev igår officiellt korade till ligamästare. Undertecknad vill dock framhäva fler som de verkliga vinnarna.
Glädjeruset och euforin har inte riktigt hunnit lägga sig ännu efter gårdagens slutliga punkt på den Italienska ligan årgång 2003-2004. Jag är inte bara nöjd över att laget i mitt hjärta för 17:e gången korats till mästare utan även för seriespelet som helhet överträffat alla mina realistiska förväntningar.
Det är med glädje jag vill mena att fotbollsutvecklingen i Italien är på väg framåt. Sällan har toppmatcherna varit så underhållande och målrika som de varit detta år och sällan har så många duktiga fotbollsspelare fått sitt riktiga genombrott. Kakà och Cassano har visat att de klarar av att leverera fotbollsmagi på den stora scenen samtidigt som Mancini, Chevanton, Gilardino och Oba Oba Martins, bland andra, också blixtrat till med sin ungdomliga entusiasm och skicklighet. Tyvärr finns det relativt mycket smolk i den glädjebägare som kunde och borde ha varit ämnad för att hylla den positiva trend som råder just nu.
De Romanisti som skämt ut sig vid åtskilliga tillfällen, med Romderbyt och gårdagens toppmöte i synnerhet, är sannerligen inte representativa för AS Roma Calcio utan mer för den cancer som växer och gror sig elakt starkare under skinnet på La Bella Italia. Just därför anser jag att Roma, Milan, Inter och Juventus samt alla andra föreningar med liknande idioter i supporterleden, oavsett serie och region, en gång för alla bör ta avstånd från detta osmakliga beteende som allt för ofta tolereras på läktarna runt om i landet. Gemensamma krafttag fordras och lär vara att vänta. Så länge dessa idioter tillåts få förstöra kommer media även i framtiden att svartmåla den Italienska fotbollskulturen som faktiskt har fler än detta groteska ansikte.
Annars riskerar den Italienska fotbollsrevolutionen att gå obemärkt förbi alla La Ligaförespråkare eller Premiershipfantaster.
Roma har under året stått för en remarkabel sprint och har visat sig vara en värdig kombattant om mästartiteln. Lyckas Roma behålla sina spelare till nästa säsong så kan rollerna mycket väl vara ombytta men vem vet vad som händer till sommaren? Som undertecknad ser det är det endast en förening som har en lugn och trygg bas att stå på fortsättningsvis och det är mycket riktigt mästarlaget AC Milan. Ingen vet vad som kommer att ske med Inter då den nuvarande styrelsen inte agerar med kontinuitet och stabilitet som ledmotiv. I huvudstaden snackas det om att många av de tongivande spelarna är på väg bort då ekonomin stramats åt mer och mer under säsongen. Juventus kommer förmodligen också att genomgå det generationsskifte man på sikt skulle tvingas till, utan att för den skull mildra de ringar på vattnet som denna katastrofala säsong genererat. Men likväl kommer den gamla damen alltid tillbaka precis som de kommer att göra i framtiden.
Ska sanningen fram så var det ändå rätt lag som till slut vann. Milan har under säsongen inte enbart agerat som ett mästarlag på planen utan även utanför densamma. En synnerligen vacker demonstration att fotboll faktiskt går att bedriva utan den vedertagna destruktiva och negativa fotboll som Italienska klubbar haft som signum genom åren. Det var länge sedan jag njöt lika mycket av försvarsspel som detta år när Maldini och Nesta visat att backspel är så mycket mer än att sparka undan bollen på Brittiskt manér. Därtill har Galliani lyckats med sitt dödsdömda uppdrag att agera i LEGA Calcio utan att göra bort sig nämnvärt mycket eller ofta. Ingen, inte ens den hetskaste och mest inbitne Nerazzurrin, kan på något sätt snacka bort Milans viktoria. Man kan debattera vissa domslut i all oändlighet och peka ut diverse rättskipare som korrumperade diktatorer. Detta, bör sägas, är i ett skede när vreden och frustrationen tagit överhanden.
Då har man dessutom glömt bort det viktigaste av allt, nämligen självkritiken. Vad gjorde vi för misstag under säsongen? Vad kan vi förbättra för att slippa hamna i samma position nästa år? Det är frågeställningar som varje individ bör tänka igenom istället för att göra sig själv och den grupp man representerar till åtlöje. Som sann älskare av fotboll och den förbrödring sporten faktiskt skall generera så måste jag få framhäva en av Italiens mest hatade (eller älskade beroende på lägertillhörighet) fotbollstränare. Avgående Marcello Lippi sa efter höstmötet med Roma att man måste vinna och förlora med stil. Endast en osportslig och ovärdig vinnare hånar och förnedrar sin motståndare efter en ärlig kamp.
Mycket kan man säga om Lippi men mer sanna ord får man faktiskt leta efter.
Sommarens kommande EM-slutspel lär bjuda oss på en hel del glädjestunder och jag hoppas innerligt att det är de positiva och glada inslagen vi kommer att minnas från den turneringen. Fotbollen är och ska vara underhållande, inte agera utlopp för människors ilska och frustration över saker och ting som inträffar i det dagliga livet. Aktivera dig själv politiskt eller börja slåss på en sandsäck, gör vad som helst utom att komma till en fotbollsarena. Dessa helgedomar skall exklusivt vara vigda åt de som kommer för att njuta av genier i arbetet under ett 2 x 45 minuter långt avbrott från alla problem och hinder som livet har att erbjuda.
Övrigt pack kan gott stanna hemma.
