Ligasummering (Del 1)
En fantastisk säsong kröntes med ännu en underbar och välförtjänt superviktoria igår eftermiddag.
Då så, nu när det mest vansinniga och euforiska ruset har lagt sig kan det vara läge att gnugga lite på en kort genomgång av den ligasäsong som egentligen inte ens är slut. Varför slutade det egentligen som det gjorde?
Inför säsongen höll Galliani och Braida fansen vid hornen ett väldigt tag. Hela sommaren hade spelare som Stam och Totti, för att nämna några, länkats samman med de europeiska mästarna. En 21 årig brasse vid namn Ricardo Izecson dos Santos Leite Kaká, mest känd som bara Kaká, hade sedan vintern 02/03 nämnts i samband med Milan. Och efter en jobbig följetång till transfersaga säkrade Milan till slut supertalangens namnteckning. Brasilianarens fenomenala Gold Cup turnering i kombination med hans uttalade iver över att spela i Milan var de faktorer som till slut fällde avgörandet.
Gamlingarna Cafú och Pancaro var sedan tidigare klara och därmed fullbordades Milans "fattiga" transfersäsong. Den totala kostnaden blev sammanlagt 8 miljoner euro plus lönekostnader.
Med två "avdankade" ytterbackar och en oprövad yngling direktimporterad från brasilien skulle AC Milan se till att åter bärga Scudetton. Visst, laget var fortfarande bland favoriterna men många tyckte att både Inter och Juve såg starkare ut än det magiska Milanolaget.
Det tog inte lång tid innan Kaká fick sin chans. Faktum är att han petade vår portugisiske superstjärna redan i premiären. Succén var omedelbar. Snart talade hela Italien om Fenomeno II.
Milan inledde säsongen på ett stabilt sätt, dock utan att briljera. Borta var det flödande och njutbara spel som man presterade i inledningen av fjolårssäsongen, men likväl trillade trepoängare på trepoängare in.
I femte omgången stötte laget på sina lokalrivaler och ironiskt nog gjorde Milan sin bästa match för säsongen just mot lillebror. Kaká gjorde för övrigt sitt första mål i Milantröjan denna match, han kunde knappast valt ett bättre tillfälle att öppna sitt konto.
Sedan fortsatte det. Poängen rullade in utan att Milan stod för någon direkt champagnefotboll. Mot bianconeri, som hade övertygat fram till matchen mot Milan, spelade man 1-1 på hemmaplan efter att Marko Di vaio presterat ett konststycke och överlistat Dida. Di Vaios supervolley var vad som krävdes för att Juve skulle få hål på fantom-Dida den aftonen.
Om man skall vara riktigt ärlig så skall det konstateras att Juve var väl värda sin pinne den gången, även om målet kom i grevens timme.
Sen trummade CL mästarna på. Förutom matcherna mot Chievo och Samp imponerade man inte brutalt mycket spelmässigt. Men ack vilken effektivitet! Milan, med Sheva i spetsen, gjorde mål på allt och lag efter lag för offer för Milans superkollektiv. Tankarna började gå till ett visst Juventus under senare år ty Milan hade flyt med det mesta, ja till och med domsluten. Bland annat fick vi se Stankovic få ett oerhört märkligt domslut emot sig när Milan mötte Lazio. Är man inte på tok för färgad och subjektiv så medger man att linjedomaren gjorde en stor tavla som flaggade för offside den gången.
Milan dominerade dock denna tillställning kollosalt kraftigt så något annat än vinst hade varit orättvist. Mancinis pågar hade absolut ingenting att säga till om.
Och så fortsatte det, seger på seger på seger. Cafú, som hade inlett säsongen något trögt, började allt oftare att hitta rätt i sina löpningar medan Kaká mot senhösten hamnade i en stor formsvacka. Efter flera konsekutiva insatser av undermålig kvalité fick brassen se sig petad mot Empoli. Rui var dock alldeles för ineffektiv denna match och Milan lyckades inte penetrera det kompakta Empolilaget. Matchen var egentligen dömd att sluta mållös. Sen hände det. Endast någon minut efter sitt inträde gör Kaká ett mål som måste vara med i konkurrensen till årets balja. Från 35 meter brassade han på och Carlo Pellegatti skrek så man trodde att han hade blivit stucken av en geting. Men så var icke fallet, utan det var Smoking Bianco som med en blandning av kirurgisk precision och vårdslös styrka definitivt såg till att borra sig in i expertkommentatorns hjärta.
Milans oerhört tunga, och chockartade strafförlust mot Boca i Intercontinentalcupen satte dock sina spår. Man hoppades att laget skulle revanschera sig mot Udinese och ånyo visa var skåpet skulle stå inför en förbannad San Siro publik. Ödet ville dock annorlunda. Milan förlorade sin första match för säsongen och stod för en genomusel insats. Pirlo, som var en av straffsumparna i finalen, missade sin andra elvametare inom en vecka. Värt att notera är att Pirlo innan och efter dessa straffmissar aldrig bommat en elvametare i Milantröjan.
Media är aldrig sena med att förstora upp saker och ting. Det som Milan genomled innan julvilan klassificerades utan någon större eftertanke som kris.
Ett Roma som hade varit i sprudlande form och krossat det mesta i sin väg var nästa kombattant som de pressade europamästarna skulle ställas emot. Med ett försprång på 6 poäng (och en match mer spelad), en Totti som i Italien proklamerades som Europas bäste spelare och ett Roma som inte kunde sluta vinna spekulerade de flesta experter inte i huruvida Roma skulle vinna utan med hur stora siffror. Milan var i brygga efter sina två senaste insatser och fick desutom avvara sublime Nesta i detta tungviktsmöte. Costacurta skulle i tandem med Maldini få som ansvar att stoppa Romas Bill och Bull. Jag måste säga att jag inte var överoptimistisk inför matchen direkt.
Carlo Ancelotti valde att ställa upp med Kaká och Rui bakom en ensam Sheva och vilken omåttlig succé det blev. Kanske är det ett för starkt ord, men enligt mitt sätt att se det så pulvriserade Milan sina motståndare helt inför en bitsk hemmapublik. Totti blev fullständigt avklädd av en Costacurta som superlativen inte räcker till för att beskriva den kvällen.
Efter denna match kände jag att det kunde vara Milans år. Man hade tagit 10 av 12 möjliga poäng i det som kallas scontri diretti i Italien. Med detta avses storlagsmötena mot Roma, Lazio, Inter och Juve.
läs fortsättningen här
