Grande Milan?
La Cronaca Diabolica 22 maj.
Om man har följt fotboll i några år så känner man ganska så snart igen kommenterarna på presskonferenserna och i intervjuerna. Det är diplomati på högsta nivå och Gud förbjude någon att säga någonting annat än att motståndarna har ett bra lag och bla bla bla.
Max en gång i månaden (om vi har riktigt tur) så bjuds man på något lite extra, ett oväntat avslöjande, en hemlighet eller något liknande. Men allt som oftast är kommentarerna så ospännande att de aldrig skulle få en halvsida i Aftonbladet, inte ens om de så kom från David Beckhams mun.
Det finns sällan eller aldrig någonting att analysera i en normal intervju. Alla vet vid det här laget att både Abbiati och Ambrosini vill ha mer speltid. Alla vet att Fabio Bazzani skulle sälja halva sitt släktträd för att få spela i Milan.
Vi vet också att det är lönlöst att analysera Gallianis kommentarer eftersom han en knapp vecka innan vi köpte Dhorasoo "inte visste vem spelaren var". Eller som när han tvärsäkert påstod att vi inte skulle köpa någon försvarare under sommaren 2002, och så kom Nesta. Eller varför inte den moderna klassikern "vi ska köpa antingen Ronaldo, Beckham eller Figo".
Mitt i denna floskeldjungel har dock några uttalanden fastnat i mitt minne, inte för att de var kontroversiella, men snarare för att de på ett lite skrämmande sätt visar på styrkan i vårt lag.
Säsongens mål 1: Andrij Shevchenko 2-0 borta mot Sampdoria. Ett fantastiskt anfall som inleds med att Pirlo passar ut till Serginho på vänsterkanten. Serginho spelar vägg med Seedorf, sedan på ett tillslag ett nytt väggspel med Tomasson. Sedan har Serginho gata fram mot mål där Shevchenko dyker upp och smeker in brassens perfekta passning i mål.
Vad är det för uttalanden som jag tänker på? Ja egentligen är det inga märkvärdigheter. Förra säsongen var merparten av spelarna inne på att den viktigaste turneringen var Champions League. I de flesta intervjuer sades artigt att man siktade på att vinna allt, men att Champions League var huvudmålet.
Det gick som det gick, efter en något krokig väg så var spelarna framme vid målet efter ett straffdrama på Old Trafford.
När så årets säsong drog igång, så var det bara Ancelotti som drömde om att i första hand lägga händerna på den stora Europa-bucklan igen. Merparten av spelarna drömde om den Scudetto som de aldrig hade haft äran att vinna. Rui Costa, Shevchenko, Seedorf, Gattuso m.fl. Alla spelare med flera års erfarenhet av Serie A men alla saknade de den finaste inhemska titeln, Scudetton.
Att vi går och vinner ligan efter dessa uttalanden är kanske ingen tillfällighet, vi hade ju trots allt ett bra lag. Däremot kanske ingen förväntat sig att Milan på det sätt som de gjorde fullkomligt krossa allt motstånd (Udinese undantaget) och vinna ligan på ett sätt som inget annat lag gjort tidigare (i alla fall inte sedan man började spela om tre poäng vid seger).
Säsongens mål 2: Kaká 1-0 borta mot Club Brügge. Ett lika vackert som oväntat mål gav oss en otroligt viktig seger i gruppspelet i Champions League. Milan blev av med Nesta i första halvlek och spelade med tio man. Ambrosini var ombytt redo att ersätta den totalt osynlige Kaká som dittills i matchen knappt rört bollen. Innan domaren han blåsa av satte evighetsmaskinen Cafú av på en av sina otaliga raider på högerkanten.
Överoptimistiska belgare lämnade luckor där bak och Kaká sprang med sina sista krafter tillsammans med Shevchenko i kontringen. Ingen markerade brasseunderbarnet som i lugn och ro fick tid på sig att slå in ett underbart volleyskott på Cafús millimeterprecisa inlägg. Kaká var så trött efter målet att han knappt orkade jubla, som tur var blev han utbytt direkt efteråt.
Är det bara ett sammanträffande att vi lyckats uppnå två så fantastiska mål när spelarna så klart uttalat sig om att man verkligen ville vinna dem? Eller besitter detta lag en sådan styrka att när de gett sig den på att lyckas, så gör de det?
Alla regler har ett undantag. För Milans del hette de Boca Juniors denna säsong. Jämte Scudetton så kändes det som om Milans hela säsong kretsade kring Intercontinentalcup-finalen i Yokohama mot Carlos Bianchis blågula krigare.
Allt annat än en vinst var mer eller mindre otänkbart. Det blev dock inte så lätt som kanske vissa inbillat sig. Argentinarna var sega och stod upp i 120 minuter. Även om Milan hade ett stolpskott och ett par jättechanser till, så är det svårt att inte påstå att Boca var värdiga segrare.
Möjligen överskattade spelarna sig själva, liksom de verkade göra mot Deportivo. De trodde att det räckte med att ställa ut skorna på planen när man hade en tremålsledning i bagaget. Riktigt så överlägsna är vi inte ännu att vi kan gå in med den inställningen.
Förra säsongen hade kollapsen aldrig inträffat, denna säsong så var trots allt huvudmålet Scudetton och kanske blev 0-4-kollapsen på Riazor en väckarklocka som fick spelarna att tänka till att man måste kämpa för att uppnå sina mål.
Säsongens spelare: Andrea Pirlo - har vuxit in i sin roll på ett perfekt sätt. Slarvar mindre och bygger upp spelet på ett imponerande sätt. Lägg därtill hans nya vapen, distansskotten.
Som supporter är man alltid blind för sitt eget lag, men jag tycker att vi för närvarande har Europas bästa lag. Både på pappret och på planen. Om motivationen inte börjar tryta och om spelarna inte får en övertro på sig själva så kommer detta lag om några år att omnämnas i samma andetag som Capellos och Sacchis fantastiska lagbyggen.
Vad finns det för morötter till nästa säsong då? Ska man tror på spelarnas kommentarer så hägrar det att vinna en dubbel, men i mina ögon så väger nog Champions League tyngre då man genom den turneringen får chansen att spela i Japan och i Intercontinentalcupen igen.
Åtminstone Maldini skulle vilja lyfta den bucklan igen. Låt oss hålla tummarna för att detta lag fortsatt kan hålla samma standard. Det är få förunnat att uppleva dynastier som under Capellos och Sacchis tid. Så passa på och njut, du kanske är mitt uppe i en ny!
Läs vidare HÄR
