Spelarbedömningar säsongen 2003/04
Något sent - men här kommer redaktionens åsikter om våra Scudetto-vinnare.
MITTFÄLTARE - DEL 2
Andrea Pirlo
"Il Genio" som han ofta kallas har denna säsong stått för en monumental säsong. På grund av den järnhårda konkurrensen offensivt sätt och Ancelottis ovilja att lämna två av tre tekniska fenomen på bänken (de andra två var Rivaldo och Rui) kom Ancelotti och Pirlo överens om att prova Bresciasonen på registarollen i Berlusconi Trophy. Succén var omedelbar. Milan hade hittat sin nya regissör. Även om det blandades och gavs lite för mycket första året från Pirlos sida så var kvalitén odiskutabel. Under den gångna säsongen fortsatte Pirlo bara att utvecklas. Han blev mycket jämnare i sitt spel och tappade till skillnad från året innan väldigt få bollar. Förutom hans patenterade mackor fick vi se en ny sida av Andreas redan ofantligt breda fotbollsregister: långskotten. Så de prasslade i näten bakom Marchegiani och Antonioli, oj oj oj. Pirlo styrde och ställde på Milans mittfält på ett sätt man inte sett inom italiensk klubbfotboll sedan Veron höll i taktpinnen i Parma och delvis i Lazio. Expertisen var enig: Pirlo var bland de tre bästa spelarna i Milan, tillsammans med Sheva och Kaká, men många menade att han var den allra viktigaste komponenten i Ancelottis imponerande lagbygge. Idag talas det rent allmänt om "Pirlorollen" när andra lag försöker spela med registas. Det är dock inte Pirlos roll i sig som gör honom till det.
Hans taktiska intelligens, ojämförbara blick och utomjordiska teknik gör honom till en av världens bästa mittfältare, alldeles säkert den bästa djupa playmakern i världsfotbollen. Dessutom besitter Andrea en kyla vid straffpunkten av sällan skådat slag. Idag förknippas "chippstraffen" mer med Il Genio än Totti.
Om man skall hitta någon svaghet hos Pirlo så skulle det väl vara att han inte är den mest kraftfulla spelaren. Med sina 68 kilon skrämmer han inte slag i sina motståndare vad gäller fysisk styrka. Pirlo är med andra ord inte "en spelare det gör ont att möta" för att tala Stefan Schwarz-termer.
Fernando Redondo
Den olycksdrabbade Argentinaren blev aldrig någon riktig hit på San Siro. Skadorna blev en följetång som till slut tog urartade proportioner och när han äntligen var spelklar så behövdes han helt enkelt inte. En sådan spelare med ett sådant rykte förtjänar inte att sitta på bänken under hans sista år som aktiv fotbollsspelare. Det är därför som Redondo lämnar Milan för att hinna med ett par fröjdefulla säsonger någon annanstans innan han hänger upp skorna på hyllan för gott.
Det är något vi helt enkelt inte kan missunna Nando, mittfältseleganten som styrde det starka Real Madridmittfältet med sina eleganta sulrullningar och utsidor i flera års tid. Ett par inhopp fick vi dock njuta av under året, oftast med gott resultat. De delikata vrickningarna och eleganta kroppsfinterna inger respekt och talar definitivt om vilken klasspelare han en gång var. Rollen som reserv vid akuta behov, ofta ansedd kallade "vice Pirlo", sköttes alldeles utmärkt och han kommer definitivt att lämna ett hål efter sig såväl som spelare såsom person.
I efterhand så kan köpet av Redondo sågas och kritiseras av många men man måste dock se till helheten. En sådan rutinerad spelare lär ha delat ut både en och annan lektion till sina betydligt yngre lagkamrater i fotbollens ädla konst. ABBA kunde, för en gångs skull, inte komma mer väl tillpass.
"If I could ever do the same again, I would my friend, Fernando".
Clarence Seedorf
För mig kommer säsongen 2003-2004 minnas som året då de flesta av våra män fann såväl harmoni som hög kontinuerlig spelprestanda. Att Milan är ett gäng byggt utav många starka viljor som kanske inte alltid drar åt samma håll understryker än starkare vikten av det faktumet. Den slitna klyschan hög lägstanivå brukar ofta i kosmetiskt syfte användas som svepskäl för att bortse från de många avigsidor det innebär att använda sig utav utpräglat defensiva specialister såsom Tomassi i Roma eller Rino Gattuso runt millenieskiftet, ty hans framfart som fotbollsspelare har nog hänfört de mest skeptiska av skeptiker. Målskyttar såsom Shevchenko eller Gilardino kan också betecknas som spelare med väldigt hög lägstanivå då deras intryck i fotbollsmatcherna den säsongen ofta lämnade spår tydligare än ett par leriga militärkängor på en nytvättad hallmatta.
Sminkar man på spelare sådana livlinor i stunder av underprestation så blir det svårt att få en syl i vädret i hopp om att rikta kritik emot en sådan skyddad verkstad. Mycket kan man säga om Clarence men kontinuiteten har aldrig varit hans bästa egenskap som fotbollsspelare och det kan styrkas från Inter-, Real Madrid- såväl som Milanhåll. Att mannen besitter en oerhörd kompetens däremot är inte lika hett diskussionsämne men det är denna nonchalanta framtoning som satt sin prägel på den svarta pärlan bördig av Suriname.
Trots att Milan skördat poäng i rekordfart så resulterade kvoten blott i en andraplats bakom vintermästarna (och enligt många Romanisti även slutliga mästarna) Roma. Toppmötet i början av januari skulle inleda Romas defilering emot ytterligare en Scudetto och Milan var bara ett i mängden av hinder att ta sig förbi under denna Eriksgata. En nyfriserad Seedorf, ja flätorna hade ersatts av en gammal hederlig "flat top", lyckades dock visa upp storformen efter ett par blandade insatser före nyårsfirandet. En underbar framspelning till matchvinnaren Shevchenko satte startskottet för en formtopp vi Milanisti sent skall glömma. Klacksparkar, läckra framspelningar och framför allt adelsmärket för de flesta Holländare, nämligen de rungande långskotten blev under ett par ljuva kvällar mer regel än undantag.
Att människor växer med uppgiften är en vedertagen uppfattning. Att människor växer än mer med lite självförtroende kan knappast vara mindre sant heller. Att styrkan sitter i håret kan däremot avskrivas, ty Simson kunde knappast ha gjort det bättre själv. Fråga Seedorf. Han vet.
Serginho
Åter en sådan där spelare som spenderat mest tid på Ancelottis bänk. Med 13
matcher från start och 19 inhopp samlade Serginho ihop 1557 minuter.
Snittbetyget hamnade på underkända 5,61, detta trots fyra assist i
protokollet.
Serginho verkar dock trivas på Milanello då han trots bristande speltid inte klagar. Det kan tänkas att den lilla concorden trivs med alla sina landsmän i Milan och utav hans skämtsamma beteende att utdöma känner han sig ändå som
en del av laget.
Klubben meddelade i ett officiellt utlåtande nu under sommaren att Serginho fortsätter flyga på Milans vänsterkant (och bänk) även nästa säsong.
