Sotto la panchina: På studiebesök i verkligheten
"Det spelar ingen roll om du heter Binho, Dinho, Patinho eller om du har vunnit VM och CL. Du kan inte bara släpa ut din tröja på planen och lägga den där, för då kommer den garanterat bli nedtrampad."
Det känns som en evighet, men det har bara gått tre år sedan vi officiellt blev korade till världens bästa fotbollslag. Mycket vatten har dock hunnit passera under broarna i Italien sedan vi betvingade Boca Juniors i Yokohama och många är de som smädat Milan sedan dess.
Vi har varit ett gammalt och trött lag. Vi har varit ett lag som åkt runt i Europa och försökt pruta på allehanda spelare för att snåla in på varje Euro som går. Vi har helt enkelt varit ett lag som levt utan hopp om framtiden ända sedan dödsryckningarna i klubblags-VM.
Denna sommar tycktes inte bli något undantag, det kom en gratis-Yepes, en bytes-Papa och en låne-Prince. Det var som att försöka släta ut rynkorna på denna åldersstigna Diavolo med tandkräm. Sedan på ett par dagar ändrades allting. Hela laget slängdes in i en skönhetsoperation och ut från kliniken kom återigen ett vackert rödsvart lag vars utseende hade förfinats med två artister som båda under sina karriärer åtminstone stundtals benämnts som gräddan av fotbollseliten.
Helt plötsligt var alla gamla skrönor om att detta var ett lag med för hög medelålder som bortblåsta. Nu var det ett gäng som var kandidater igen för alla troféer som finns. Den där Ronaldinho tycktes fortfarande vara en ganska talangfull spelare, och den där Pato kanske inte var så valpig som tidigare sagts, och de där evighetsspelarna på mittfältet var ju ganska charmigt rutinerade ändå. Dessutom såg försvaret stabilt ut och bland målvakterna hade man ju faktiskt tre alternativ som alla hade landslagsmeriter. Vi var på väg mot ljusare tider igen.
Uppå detta så bjöds vi på stor grannlåt hemma på San Siro när nykomlingen Lecce kom på besök. Uppvisningen var total och det tycktes som om samtliga gästande aktörer på gräset spelade med byxorna nere vid anklarna. Ibra satt på läktaren och glänste ikapp med Silvios alltid lika gnistrande tänder och Gallianis nypolerade hjässa och gyllene slips.
Alla vi med rödsvart hjärta myste och kunde knappt vänta på att få se Allegris mästerverk till lagbygge ta planen i besittning igen. Vi avsöndrade saliv som aldrig förr när vi tänkte det gourmetbord av anfallsspelare som firma Galliani/Berlusconi nu dukat upp till oss.
Stadio Dino Manuzzi – det var där vi skulle få se vår kringvandrande cirkus uppträda härnäst. Visst skulle vi kanske behöva anstränga oss lite grann för att ro hem de tre poängen, men även om hemmalaget på ett charmigt och respektlöst sätt snott åt sig en poäng i Rom, så skulle de ändå i slutändan bara vara åskådare och applådera fram den rödsvarta maskinen.
Och visst fick vi anledning att applådera! Den flyfotade Schelotto, den ostoppbare Giaccherini, den outtröttlige Ceccarelli, den ettrige Nagatomo och spindelmannen Antonioli. Det var de som stod för uppvisningen i manegen på Dino Manuzzi där det knappast fanns plats för några rödsvarta elefanter, den var vikt åt några hemmahjältar som kanske inte tjänar så mycket pengar men som kan spela fotboll ändå.
Det spelar ingen roll om du heter Binho, Dinho, Patinho eller om du har vunnit VM och CL. Du kan inte bara släpa ut din tröja på planen och lägga den där, för då kommer den garanterat bli nedtrampad. Det är så det fungerar i verkligheten och jag är glad att vi fick göra ett studiebesök där.
Det kommer krävas mer än ett par träningar för de nya spelarna att komma in i Allegris spelsystem. Det kommer krävas att vi har lite tur med skadorna för vi har fortfarande inte en bred trupp bara för att vi har lite mer spetskompetens. Det kommer krävas att Allegri hittar rätt spelare till rätt roller. Framför allt kommer det att krävas att även våra spelare svettas för sin tröja.
Hängivenhet och entusiasm räcker många gånger långt för att vinna en fotbollsmatch. Kan du dessutom få det av spelare som har tekniskt kompetens utöver det vanliga så kan det dessutom bli oerhört kul att titta på. Men hittills har jag inte sett något lag vinna titlar enbart genom att lämna in en lista med en massa spännande namn på.
Vi har nu sett hur det går till i verkligheten, hoppas vi lärde oss någonting av det.
