Lagbanner
<i>Helgkr&ouml;nika: </i> Den fj&auml;rde epoken
Den första epoken - Gre-No-Li. Gunnar Gren och Gunnar Nordahl. (Liedholm saknas på bilden.)

Helgkrönika: Den fjärde epoken

Thomas Nordahl berättade i en intervju för en kort tid sedan att man i Milan pratar om tre gyllene epoker i klubbens historia: Gre-No-Li-epoken, den holländska epoken och om Shevchenko-epoken. Med värvningarna av Robinho och Zlatan väcks drömmar om en ny storhetstid – den fjärde epoken.

Intresset för Milan har plötsligt blivit väldigt stort i Sverige av förklarliga skäl. Mycket finns att läsa och att se, mer om Zlatan än om klubben. De svenska medierna har precis upptäckt Tiziano Crudeli och har börjat att återupptäcka Ronaldinho. TV 4:s satsning är en gigantisk gåva till oss alla som vredgades över Kanal 9:s hån. Mängder av matcher sänds och Club Calcio består av tre fantastiska förmågor- Hussfelt, Birro och Bank. Tre av landets absolut främsta, var och en på sitt sätt. Men jag blir trots detta ledsen över uteslutandet av Nordahl. Nordahl kanske anses som förbrukad hos en del, men när fick han chansen att kommentera Milan utifrån dessa förutsättningar? 
Mycket av sändningsinnehållet kommer givetvis att handla om Milan och det finns ingen svensk, INGEN, som kan Milan bättre än Nordahl sett till en helhet. Nordahl är säkerligen inte den mest faktakunniga personen i landet vad gäller Milan men han tillför andra dimensioner som är ovärderliga. 

I de samtal jag hade med Thomas Nordahl i samband med intervjutrilogin i vintras (länk) imponerades jag av hans oerhörda insikt i Milans filosofi och traditionella tänkande. En kunskap som man inte kan läsa sig till, utan enbart skaffa sig genom fallenhet, empiri, bakgrund och mottaglighet. Redan i dessa samtal var han övertygad om att Milan skulle röra på sig ordentligt under sommarens transferfönster, och att det skulle ske i den senare delen av sommaren. Lika fast var hans övertygelse då det endast var några veckor kvar till dess att fönstret skulle stängas. Jag tvivlade (vem gjorde inte det?) men till min lycka fick Don Tommaso rätt – än en gång. 

Zlatan och Robinho, två världsspelare av högsta rang anslöt till truppen och plötsligt var Milan på allas läppar igen. Tillsammans med Pato och Ronaldinho bildar de den fantastiska fyran eller fab four om man vill vara internationell. Pato som står redo att ta det sista steget över tröskeln som skiljer honom från den absoluta världstoppen och Ronaldinho som har glömts bort av många, helt enkelt beroende på att de inte följde klubben under förra säsongen. Leonardo tillskrevs äran att lyckas få Ronaldinho att spela fantastisk fotboll igen, han fick Ronaldinho att sprudla av glädje. Denna glädje spreds som ringar på vattnet och hela laget var i perfekt harmoni. Real Madrid besegrades på bortaplan och Mauro Sumas referat (länk) blev en klassiker på nätet. Faktum är att Milan var med och slogs om Europas finaste ligapokal långt fram på våren, och det berodde till den största delen på den konsonans som fanns i laget.
 
Men någon egentlig dröm om en storhetstid fanns inte. Inte förrän nu. I den första matchen mot Lecce vann Milan, med samma lag som fanns till hands förra säsongen, men klart inspirerade av Berlusconis gåva och med stort hopp om framtiden. Efter vinsten mot Lecce kunde det väl bara gå uppåt trots att vi redan svävade uppe bland molnen? Nja, coach Allegri varnade för att det kommer att ta ett tag att spela ihop ett nytt lag. Nackdelen med de sena värvningarna var ju att mycket av sommarträningens inriktning måste omprövas. Det tar en tid, och Allegri vädjade om tålamod tillbaka till ruta ett som han var – dock med ett helt annat utgångsläge än första gången han stod på ruta ett. I efterklokhetens namn är det kanske inte så underligt att det sett väldigt tveksamt ut efter säsongspremiären. Förlust mot Cesena som inte behöver skämmas för segern över Milan, och knackigt spel mot Auxerre som visserligen besegrades men på ett allt annat än övertygande sätt. Auxerre hyste alldeles för stor respekt för Milan, Ronaldinho fick byta bort sin tröja redan i halvtidsvilan och de franska spelarna blev alldeles skärrade av de målchanser som serverades dem. Namnen där bak på Milantröjorna besegrade Auxerre snarare än de spelare som fanns i tröjorna således. 

Då Allegri fått den tid han behöver för att smörja maskinen kommer vi att få se det vi drömmer om, i alla fall under vissa perioder, förhoppningsvis långa. En del av oljan som ska smörja maskinen tycks redan ha funnit vägen ner i motorn. Kevin Prince Boatengs första tid i klubben kunde onekligen sett sämre ut, mot Lecce lekte han tillsammans med Gattuso fram bollen till evigt unge Inzaghi som gjorde Milans fjärde mål. Mot Auxerre var han kanske den avgörande faktorn till segern genom sin inställning. Denne Boateng - som tyvärr många lärde sig namnet på då han sparkade bort Ballacks deltagande i VM - kommer att få betydligt positivare rubriker framöver, därom kan vi vara förvissade. 

Viktigare än Boateng kommer föga förvånande Zlatan att bli. Många av de s.k. experterna menar att det är ett steg tillbaka i Zlatans karriärstege att gå till Milan. Men det beror på vilket mål de tror att han har. Zlatan sade för många år sedan att hans mål är att bli världens bästa fotbollsspelare någon gång i framtiden. Tiden för att lyckas med detta börjar att sina, Zlatan fyller snart 29 år. För att bli utnämnd till den största inom fotbollsvärlden så måste man i princip vinna Champions League med sin klubb. Barcelonas chanser att vinna är fortfarande större än Milans även om klyftan minskat betydligt. Men om Zlatan hade stannat kvar i Barca och vunnit Champions League, hur stor vore då chansen att bli utnämnd till den bästa i världen i konkurrens med Messi och XavI? Denna chans vore naturligtvis näst intill obefintlig. I Milan däremot så är denna sannolikhet mycket större. Vinner klubben Champions League så är kanske Zlatans högsta önskan en realitet.
 
Konkurrensen inom Milan och den fantastiska fyran är dock också svår, det är inte ens säkert att Zlatan tillhör de tre av dessa fyra som är ordinarie då Milans Champions League-äventyr avgörs. Pato är framtiden och det är svårt att se att en frisk Pato petas (hemska tanke). Robinho och Ronaldinho förväntas slåss om den tredje platsen. Någon skrev träffsäkert att med Robinho/Ronaldinho, Ibrahimovic och Pato bildar Milan kombinationen R.I.P (Requiescant in pace eller Rest in peace) - ett anfall som efterlämnar ödeläggelse hos motståndarna med inskriptionen som enda kvarleva. 

Att prata om en fjärde epok är naturligtvis stora ord, väldigt stora ord och kanske en dröm. En dröm som bl.a Inter, Real Madrid, Barcelona, Bayern München och Chelsea kommer att försöka få oss att vakna ur. Men låt oss sova tungt och länge, för nu är tiden för den fjärde epoken kommen, nu skall historia skrivas. Requiescant in pace…

Henrik Edman1968maldini@gmail.com2010-09-18 02:42:00
Author

Fler artiklar om Milan