Det Halvtomma Glaset
Juventus är starka som alla kan se. Det största orosmomentet kommer däremot ifrån de egna leden.
- Självklart är vi missnöjda med att vi inte vann men vi måste komma ihåg de svåra omständigheterna som rådde på denna svåra gräsplan.
Orden kommer ifrån Carlo Ancelotti och får inleda denna krönika på ett sätt som sätter tonen för detta års upplaga av AC Milan. Omständigheter, Otur och Om.
De tre O:na som mer eller mindre blivit ett mantra när det handlar om att rättfärdiga det kollektiva misslyckande som står och balanserar på ett rakblad, redo att klyvas itu innan vi ens nått vinteruppehållet. Tabelläget är smickrande och helt acceptabelt sett till antal tagna poäng i förhållande till vilka lag vi har mött. Det minigap som skiljer Milan och Juventus åt är heller inte mycket att hurra över såhär tidigt på året, den Italienska ligan är nämligen fylld med snåriga skogsspår och vildvuxna passager. Det som skiljer Milan och Juventus är en sliten klyscha kallad för grundspel.
Då Canal+ denna säsong valt att lägga fokus på Zlatan och hans framfart så blir det svårt att inte titta på de matcher som han och hans gäng spelar. Juventus har blivit ett "svensklag" vilket syns dels i den ökade mängd spaltmeter som de fått i media samt den ökning av Juventini som frekventerar på forumen vid denna webbsida. "Lo stile di Juve", det vill säga Juvestilen passar säkerligen som handen i handsken hos många svenskar som av tradition har fått lära sig att uppskatta organisation och laganda före egotrippande individualister. "Zlatan har blivit ödmjukare nu, därför gillar jag honom" säger en av mina bekanta som tidigare ansåg att Rosengårds Maradona förr var en dryg och kaxig kille med för mycket självförtroende.
Zlatan har underordnat sig Juventus grundspel och ser ut att trivas tillsammans med Pavel Nedved. I ärlighetens namn så satt jag och hoppades att Juventus skulle tappa poäng i bortamötet med Reggina men en del av mig tyckte också att det vore naivt och befängt att på allvar mena att de förtjänade den förlust som Paparesta åsamkade dem tillsammans med sina linjedomare. Juventus spelar nämligen en bättre fotboll än Milan just nu trots det bisarra faktumet att Fabio Capello förfogar över ett spelarmaterial som på inget sätt är starkare eller bättre än vårt. Det är därför snarare att göra sig själv en björntjänst genom att inbilla sig att man är bättre med en högre tabellplacering.
Opinionen svänger snabbt. Någonting som andra fått erfara på sista tiden.
Carlo Ancelottis dagar i Milan ser mer och mer ut att vara på väg mot sitt slut. Att Berlusconi och vår Mister inte är överrens om speciellt mycket dessa dagar präglar nyhetsartiklar som gång på gång målar upp ett stort missnöje över sättet Milan valt att spela fotboll detta år. Den ensamma anfallarens vara eller icke vara må i dessa Sheva-lösa dagar anses som befogade med tanke på att varken Tomasson eller Crespo (är det verkligen Crespo som spelar i Milan?) levererar någonting som kan jämföras vid nytta i form av mål. Den diskussionen tänker jag lämna därhän då deras effektivitet enligt undertecknad till väldigt stor del hänger samman med hur övriga laget presterar samt levererar åt sina spjutspetsar.
Mittfältet saknar dynamik och samspel samt klarar inte längre av att agera enhetligt. Förra året kunde stunder av individuell briljans rädda oss från praktfiaskon som visade sig vara avgörande för slutresultaten. Shevaberoendet börjar bli av narkotisk karaktär och fungerar som en verklighetsflykt i hopp om att ett bättre grundspel ska dimpa ner ifrån himlen och rädda oss. Man kan dock inte alltid kräva att vissa spelare ska rädda livhanken på oss när spelet går i stå. Så länge problemet ignoreras med kommentarer i stil med att "alla gjorde ett ypperligt jobb, det enda som fattas är målen", så kan vi räkna med att vissa får dra ett oförtjänt mycket tyngre lass än vad deras axlar mäktar med.
Vilket får mig att ställa frågan: vad i Hälsingland är det som har hänt med Kaká?
Förra årets succébrasse som med sitt blixtrande ryck och reptilsnabba rörelseschema slog ner i Italien med dunder och brak ser just nu inte mycket ut för världen. Det är som tidigare nämnts fortfarande för tidigt att dra några större växlar av säsongsinledningen men problemet ligger egentligen inte vid Ricardos fötter utan snarare hos andra människor. Jag vill mena att Carlos förkärlek respektive skepsis till vissa spelare i dagens Milan är på väg att eskalera emot löjeväckande höjder som sedan länge passerat gränsen för det som är lämpligt. Clarence Seedorf inledde säsongen på ett vis som man aldrig hade kunnat förvänta sig av den vanligtvis så nyckfulle Holländaren. Att reaktionen skulle komma var därför i mina ögon lika naturligt som väntat. Frågan jag ställer mig är dock varför Carlo inte byter ut honom? Brocchi fick vänta i två år på en riktig chans att visa sin förmåga att underordna sig lagets främsta och var i båda de matcher som han startade mot Cagliari och Atalanta en av planens främsta aktörer. Var det verkligen nödvändigt att frysa ut den gode "Argento Vivo" så länge? Samma sak gäller anbelangande gårdagens formbesked nummer ett, Vikash Dhorasoo är en resurs som för varje dag går till spillo under vår tränares nepotismiska tränarfilosofi.
- Jag tror på Milan, säger Carletto.
Det är nog en uppfattning som delas av de flesta andra Milanisti, mig inkluderad. Skillnaden är att jag börjar bli mer och mer orolig över vår avsaknad av en B-plan de dagar som solen inte skiner och vinden inte blåser i ryggen.
