Milan mot Dubbeln (Del 1)
En ny spännande vår stundar och Milan är som vanligt med när det nalkas slutstation. Denna gång stannar tåget i Istanbul.
För ett år sen skrev jag en krönika med liknande eller samma rubrik. Den gången slutade det med en saftig missräkning i form av en CL-sorti i kvarten. Laget vann dock ligan och man nöjde sig inte med att ta rekordmycket poäng, man bjöd även publiken med jämna mellanrum på ett spektakel som inte hör till vanligheterna inom den så ofta defensivt orienterade italienska fotbollen. Som intensiv Serie A fantast sedan början av 90-talet vill undertecknad bestämt mena att han aldrig sett ett Scudettolag producera sådan kvalitativ fotboll som Milan gjorde säsongen 03-04.
Naturligtvis vore det att slå sig för bröstet att säga att "endast" Scudetton var en missräkning men så kändes det verkligen förra året. Porto må ha vunnit och tillika förtjänat sin vinst i CL men få kan argumentera emot det faktum att Milan var det bästa laget förra året. I alla fall om man ser till det uttryckta spelet och den fantastiskt homogena och kompletta trupp som laget ståtade med.
Jag har sedan sommaren 2001 propagerat för att det projekt som då föddes skulle leda till en ny storhetsera, att vi ånyo skulle få se ett Grande Milan. Här står vi idag med ett material som få skulle argumentera emot om jag utnämnde till Europas främsta. Vi har ett antal stora, tunga titlar bakom oss dom två senaste åren där CL vinsten 2003 och Scudetton från i fjol smäller allra högst.
Milan har skapat ett stort lag, därom råder mycket få tvivel. Men hur bra och stor är denna upplaga av Milan egentligen? Undertecknad vill mena att sett till individuell skicklighet och bredd på truppen så finns det inget Milanlag genom historien som kan mäta sig med detta. Då inkluderar jag även Sacchis "Gli Immortabili" (de odödliga) och Capellos "Gli Invincibili" (de oövervinnerliga). Så mycket kvalité, så mycket match-winners som Milan har idag har de, vågar jag säga, aldrig tidigare haft.
Men, och detta är ett mycket stort men, innan laget kan jämställas med sina två glorifierade föregångare behöver de vinna åtminstone ytterligare en till internationell titel, och till dessa räknas inte UEFA Cupen. Sacchi hade under sitt bälte två Europacuptitlar och två Intercontinental titlar medan Capello hade en av varje. Capello mäktade dock med att vinna ligan fyra gånger under en femårs period och kan skryta med att ha vunnit den mycket åtråvärda Dubbeln (1994).
Låt vara att Capellos Milan aldrig var lika spektakulärt som Sacchis och Ancelottis diton men när man tar en titt i backspegeln är det som imponerar mest, och det som människor osökt minns i första hand, just det, titlar.
Förra året slet jag mitt hår därför att vi inte utnyttjade vår kapacitet. Med det spelet som laget visade upp kombinerat med det faktum att alla stora lag och riktiga hot (på pappret) om CL titeln redan var ute innan semifinal dags såg jag det ett stort misslyckande att inte vinna turneringen. När laget inför i år har förstärkts i alla lagdelar och spelarna blivit ännu säkrare i sina positioner och roller på plan torde utgången bli en annan än i fjol. Men samtidigt måste man vara ödmjuk som milanista och erkänna att laget inte alls dansar med samma sambaliknande rytmer som föregående år. Skador och dålig form hos nyckelspelare har gjort att Milan allt som oftast sett mycket mer krampaktigt ut denna säsong. I år har laget dessutom lite större hinder (på pappret åtminstone) i sin jakt på åtråvärda bucklor. Juve är, deras trista inramning och fotbollsfilosofi till trots, ett mer komplett lag än vad Roma var förra året. Inter är Inter och bör nog inte räknas bort. Sällan har den mindre famösa delen av Milano haft så mycket att fightas om, sällan har de velat ge sin dominerande kusin en käpp på näsan så mycket, sällan har de haft en mer njutbar möjlighet till revansch. Så vad gäller Inter borde läget egentligen förhålla sig som så att de endast och uteslutande ser möjligheter gåendes till La Stracittadina. Milan å andra sidan är favoriter till slutsegern i CL, precis som förra året. Laget har ett bättre och mer komplett lag än något annat och får inte begå samma ödesdigra misstag som förra året. Detta är en gyllene generation och det måste utnyttjas!
Kontentan är som följer: Milan förväntas vinna medan Inter förväntas förlora mot sina övermäktiga kusiner ännu en gång. Inter borde se möjligheterna medan Milan borde känna kniven på strupen. Inter har ett mardrömslikt facit mot Milan sedan våren 2001 och borde se sin stora chans att äntligen realisera sina drömmar om ära och berömmelse, att äntligen få basunera ut härligheter som MILANO SIAMO NOI!
Kommer det att bli så? Nej. Nu kommer en utveckling till varför Milan och Inter, trots liknande resurser och i stort sett samma ambitioner (de vill båda alltid vinna) är så alltigenom olika. Bengt Augustsson på Intersidan berörde liknande tema häromdagen. Han menade förkortat att Milan står för trygghet medan man från Inters sida alltid känner en otrygghet och ser hot i varenda situation. Jag vill utveckla denna argumentation till att innehålla två andra ord; våga och rädsla. Milan har egentligen ända sedan den dag Fatih Terim fick chansen att styra denna anrika skuta försökt ingjuta mod och positiva tankar hos spelarna. Det må låta som århundradets klyscha men ordspråket "våga vinna" har sällan haft en sannare innebörd än den haft för Milan dom senaste fyra åren. Naturligtvis stjälper kvalitetsspelare som Nesta, Pirlo, Kaká, Inzagol, Rui Costa, Seedorf, Stam osv sällan ett lag i dess strävan efter framgång. Men det är likaledes sant att man på basis av att uteslutande fokusera på galacticos inte behöver ha någon nämnvärd framgång.
Läs fortsättningen här
