PSV - Milan 3-1 (1-0)
Milan till final, fortsättningen.
Spelmässigt verkade det inte som Ancelotti hade lyckats få sitt lag att ändra på någonting. PSV kom åter ut hungriga och aggressiva. Van Bommel fick omgående en bra chans, men halkade i skottögonblicket och det gick till spillo.
Bara ett par minuter senare får Park läge från samma position, men han missar i sin tur den studsande bollen helt.
PSV fortsatte med taktiken "all guns blazin'" och Ambrosinis ben stod som en räddande ängel framför mål när skotturen kom till Bouma. På den efterföljande hörnan nickade Cocu över.
Ingen Milan-spelare verkade bry sig om att PSV grävt skyttegrav runt 16 meterslinjen och det gav Alex nästa skottläge. Mittback som han är, kanske det inte var den bäste till att förvalta det läget, och skottet försvann upp på läktaren.
Milan lyckades till slut efter 12 och en halv minut in i den andra halvleken iscensätta ett anfall. Fast det var ett enmansföretag av Kaká som vann boll på mittlinjen och transporterade den 40 meter innan han spelade fram till Sheva som i sista sekunden avväpnades av Lucius glidtackling.
Minuten senare fick Sheva ett nytt läge, denna gången på ett inlägg från Cafú. Men han var tvungen att avsluta med en svår nick och Gomes kunde se bollen segla förbi på behörigt avstånd från målet.
Milan agerade helt resignerat och för en icke initierad åskådare kan det omöjligen ha uppfattats som att de spelade om en plats i Champions League-finalen.
Tvåan kom så småningom. PSVs andre korean, Lee, lyckades ta sig förbi Cafú och skruva in ett inlägg mot bortre stolpen där veteranen Cocu dök upp. En sen Kaladze kunde inte förhindra den forne Barca-spelaren att knoppa in den totala utjämningen. Dida fick bollen ganska rakt på sig och det såg lite märkligt ut att han kunde släppa in den.
Efter drygt 68 minuter så kom det förlösande bytet. Seedorf fick äntligen lämna planen till förmån för Tomasson. Man kan säga utan att ljuga namn att holländaren gjorde sin sämsta insats i Milan-tröjan med råge och då skall ni ha i åtanke att han har några plattmatcher i bagaget.
PSV gjorde minuten senare även de ett byte när Bouma (troligen småskadad) gav plats åt anfallaren Robert från Brasilien.
Nästa chans föll just till den nyinsatte brassen. Bollen damp ner hos honom till vänster i straffområdet och han ödslade ingen tid utan skjöt omgående, Dida fick avvärja med en fin räddning till hörna.
Skotten fortsatte att hagla i jämn takt och Farfáns avslut gick inte alls mången decimeter utanför målet i den 77 minuten.
Milan försökte med några krampaktigt iscensatta anfall att om möjligt skrapa fram ett avgörande mål. Ambro fick ett ganska bra läge på en hörna när han nickade rakt på Gomes. Brassekeepern motade bollen rakt ut men ingen spelare med helvit dräkt var vaken nog att hugga på returen.
Även nästa Milan-halvchans kom på en fast situation. Pirlo smekte in en frispark i straffområdet och Stam kom först på bollen. Via Alex så gick dock bollen ut till en ny hörna. På hörnan var Sheva först på bollen, men nickade utanför trots att han inte var särdeles pressad.
Klockan tickade upp över 90 minuter och alla inklusive undertecknad var inställda på en 30 minuter lång och framför allt pinande och tärande förlängning.
Då kom målet som förde oss till Istanbul som en blixt från klar himmel. Kaká lyckades skapa sig lite utrymme på vänsterkanten och vände in i plan. Han lyfte in en perfekt boll till Ambrosini (!) som av någon outgrundlig anledning helt plötsligt fått för sig att följa med i anfallet.
Som den gode huvudspelare han är så skarvar han vackert in bollen i bortre stolpen. PSV-spelarna är minst sagt förkrossade och känner hur alla världens orättvisor hällts på dem på en och samma gång. Ambrosini som för övrigt bar lagkaptensbindeln efter Maldinis uttåg, visade verkligen vägen som en kapten bör.
Jag skrev i mina stödanteckningar till matchrapporten FINALEEEEEEE efter Ambrosinis mål. 14 sekunder senare strök jag det. Då hade Cocu gett PSV ett sista hopp med ett volleymål som rent estetiskt förtjänar höga betyg. Upprinnelsen var en vunnen nickduell av vennegoor mot Nesta.
Det återstod 1 minut och 46 sekunder av den aviserade tilläggstiden och Milan var långt ifrån den final jag aviserat.
Trots det pressade läget så spelade man med kortpassningar och ett tillslag utanför eget straffområde ända till slutet (mer eller mindre) och jag satt och undrade bara vem som skulle bli syndabock och tappa bollen.
Terje Hauges slutsignal ljöd till sist och Milan stod som segrare i detta osannolika dubbelmöte. Än en gång räddas vi av bortamålet, så som var fallet i semifinalen mot Inter 2003.
Matchen i sig var länge en hemsk upprepning av det som hände på Riazor. En kollektiv megakollaps och en nittio minuter lång journalfilm om hur man inte ska spela fotboll. Av någon outgrundlig anledning så går det vägen i alla fall.
Jag har ingen förklaring till hur Milan till slut lyckas krångla sig vidare, men kanske har ödet ämnat detta lag att vinna ännu en stor titel och därmed bestämt sig för att hjälpa oss på vägen. Minns hur vi slog Ajax i sista sekunden i CL 2003, hur Abbiati räddade ett stort läge i slutet av dubbelmötet med Inter och hur vi på straffsparkar kämpade ner Juve i finalen.
Återstår att se om Fru Fortuna reser med oss på den flygande mattan till Istanbul eller om vi tvingas ta saken i egna händer i jakten på vår sjunde titel i Europas finaste klubblagsturnering.
VERSO ISTANBUL!
markowarheart@bredband.net
