Lagbanner

Milans vid ett vägskäl. Grande o no? 6 dagar kvar till avgörandet.

Det är så nära att det nästan börjar kännas fysiskt påtagligt. Milan spelar om 6 dagar årets match, och denna gång är det verkligen inte en överdrift. Istanbul preparerar sig för det fantastiska spektakel som skall äga rum om mindre än en vecka och där Milan är en av protagonisterna.

Faktumet att ligatiteln definitivt hamnar i Juventus händer är en realitet man den senaste veckan fått komma till tåls med. Nu i efterhand, efter att den tyngsta besvikelsen och argaste ilskan lagt sig, så känns det egentligen inte så överdrivet tungt och jag skall här försöka redogöra varför. Först av allt så har en eventuell CL buckla alltid varit Milans prioritet och kommer så att vara förutsatt att man inte råkar ut för samma missöde som t. ex Inter. Efter 16 Scudetto-lösa år känns vikten av en ligavinst förmodligen större än någonting annat. En annan av huvudanledningarna som gör att jag inte gräver ner mig under jorden och ber någon skjuta mig i skallen på grund av vår uteblivna ligatitel är att jag faktiskt anser att Milan inte förtjänat den.

Detta låter naturligtvis drastiskt i många milanistis öron men om vi lutar oss tillbaks och och försöker se sanningen i vitögat så tror jag vilken rödsvart själ som helst kan konstatera att Milan säsongen 2004/2005 (CL exkluderat) inte nådde upp till den standard man kan förvänta sig, speciellt om man har fjolåret i åtanke. Den bistra realiteten är faktiskt den att Milan, som enligt egen utsago skall representera "Il Bel Gioco" (det vackra spelet), allt som oftast sett ut som ett gammaldags och klassiskt Juventus, eller om ni hellre vill, som Juventus anno 2004/05.

Borta med vinden var den Rolex som med sådan vigör, exakthet och precision pulvriserade allt motstånd och som glänste med en sådan kraft och högtidlighet att ett helt fotbollseuropa var fulla av avund. Tittar vi tillbaks på det gångna året så lär få lag (återigen talar jag uteslutande om ligan) vara avundsjuka på det spel Milan presterat under året. Möjligen beundrar någon lagets cynism då det fantastiska kollektivet oräkneliga gånger lyckas fälla sina motståndare i slutminuterna på matcherna, eller till och med i slutsekunderna, som var fallet mot Lazio. Nej, Milan i år har mer sett ut som en Casio än en Rolex. Man gör det man skall göra allt som oftast (vinna matcherna), precis som Casion allt som oftast visar rätt tid, men mycket mer än så har man i ärlighetens namn inte gjort. Och till skillnad från hur saker och ting står i Juventuslägret och bland Juventusfansen så förväntas "Il Bel Gioco" infinnas när Milan spelar.

Därför vill jag mena att Juventus är värdiga ligamästare i år. Dom har gjort det dom förväntas göra och det dom traditionsenligt ofta har gjort, nämligen vinna. Och som deras numera 28 titlar tydligt vittnar om så finns det inget lag i Italien som är bättre på att vinna på inhemsk mark än vad de svartvita zebrorna är. De kanske inte har erövrat miljontals nya fans under säsongen, som Milan säkerligen gjorde i fjol, men de har åtminstone, och det är inte fy skam det heller, erövrat en Scudetto. Denna Scudetto har dom gjort sig välförtjänta av så jag vill ta tillfället i akt och gratulera denna utomordentliga vinstmaskin till ännu en ligatitel.

Grattis Juve! Ni kanske inte är världens bästa lag men ni är säkerligen världsbäst på att vara dåliga men ändå vinna.
Nu lägger vi denna ligasäsong till handlingarna, trots att den officiellt sett inte är slut än. En sak är säker, ur Milan perspektiv är den så slut som den kan vara.

Nu över till något betydligt roligare; CL-final. Japp, det är faktiskt bara 6 ynka dagar kvar tills allt avgörs, tills hela Milans säsong avgörs. Någon vill kanske mena att även en final förlust skulle kvalificera denna säsong som lyckad, Galliani vill ju åtminstone ge sken av detta. Låt mig ögonblickligen få förkasta ett sådant huvudlöst påstående. En titel-lös säsong kan aldrig vara lyckad om man heter AC Milan, framförallt inte när man har en trupp som den Ancelotti förfogar över idag.

Förra året hade vi århundradets chans att repetera framgången från 1994, att ta Dubbeln. Detta inträffade inte och jag måste tillstå att sedan jag blev tifoso så har jag sällan, om ens någonsin, varit med om ett lika smärtsamt nederlag som det vi fick erfara på den Iberiska halvön. I år har vi inte alls kommit upp i samma nivåer som fjolåret men från och till, kanske allra främst i dubbelmötet mot Man U, så har vi gjort fotbollseuropa påmint om vilket otroligt komplett lag vi är. Vi må inte ha spottat in mål i dessa två matcherna men om epitetet teknisk överlägsenhet någonsin borde nämnas i fotbollssammanhang så kommer dessa två lektioner bra nära.

Det är det Milan som är i princip oövervinnerligt och som inget annat lag kan mäta sig med. Mot Inter infann sig inte samma fantastiska överlägsenhet men den stabilitet och disciplin som kollektivet uppträdde med över de två matcherna måste verkligen beundras. Sen hände något. Säsongen började komma in i ett nyckelskede och laget spelade match i princip var tredje dag. Tyvärr så glömde Ancelotti sitt tidigare i positiv mening beryktade rotationssystem någonstans och vi såg samma spelare spela varenda match. Den intensiva matchning detta innebar och den maximala koncentration som fordras för att tävla i dessa två tävlingar (tveklöst de två tuffaste i Europa) tog musten ur oss och de senaste två månaderna har varit en enda stor pina att se Milan (icke)prestera på den gröna mattan.

Många kanske grämer sig över det i mångt och mycket snedvridna resultatet som Milan var tvunget att acceptera mot Juventus, men låt mig då ställa en fråga: Hur många anser innerst inne att Milan var värt att kvalificera sig till final i CL efter dubbelmötet mot PSV? Jag är den förste att inte räcka upp min hand. Så om avancemanget till Istanbul fick komma till priset av en "förlorad" ligatitel så är jag mer än glad att acceptera detta. Faktiskt är det så att om det ville sig riktigt illa så kunde vi faktiskt ha suttit här idag och tittat tillbaks på en säsong som garanterat lämnade oss tomhänta. Då hade förmodligen parallellerna och jämförelserna med tidigare historiska Milan upplagor som Sacchis "Gli Immortabili" (de odödliga) och Capellos Gli Invincibili (de oövervinnerliga) fått ett abrupt och mindre angenämt slut. Men nu är de inte slut; faktum är att de skall leva mer än någonsin om 6 dygn.

Läs Fortsättningen

Alex Tare2005-05-19 20:30:00

Fler artiklar om Milan