2 dagar kvar.
En fundering kring kärlekens kamp emot hatet och bitterheten.
Lite mer än två veckor har passerat sedan det AC Milan vi alla känner igen senast spelade en riktig och viktig match. En grymt sliten elva fick se sig besegrad av Juventus i en match där den sista spiken i kistan slogs in i ett lag som redan på förhand var dömt att misslyckas i ligaspelet. Matchen förlorades och returen borta mot PSV adderade tillsammans med förlusten i seriefinalen ihop till början på en svit av riktigt usla insatser.
Carlo Ancelottis hantering av trupp och startelva i mötet mot Palermo vittnade inte lite om vilka spelare han förväntar sig stordåd ifrån när matchen med stort M skall avverkas.
* * *
Med ligaspelet kasserat för året är nu all fokus riktad mot Istanbul och matchen som enligt planerna skall utgöra slutpunkten för en säsong där resultaten sett aptitligare ut för blotta ögat än vad de gjort för tunga och gom. Milan har, precis som kollega Alex Tare redan avhandlat, inte spelat vare sig bra eller underhållande i ligaspelet med vissa få undantag under årets lopp.
Notera dock att Champions League redan från dag ett utgjort prioritet nummer ett där man till skillnad från Juventus (som precis som Milan inför säsongen offentliggjorde sin ambition att erövra bucklan med de fula öronen) inte allt eftersom säsongen gått korrigerat sina årliga titelaspirationer.
Undertecknad minns att bland annat att Pavel Nedved gjorde det kristallklart varför han överhuvudtaget spelar vidare på elitnivå. Viljan att uppnå den dröm han ännu inte förverkligat, nämligen den att få lyfta CL-titeln till skyarna utgör den sista moroten i tjeckens karriär. Nu blev det inte så den här säsongen och utan att ta någon ära ifrån Juventus, som på ett imponerande sätt krigade sig till ligatiteln med en relativt talanglös trupp värdig de mesta mästarna, så vet nog alla juventini innerst inne vilken titel det är som verkligen räknas.
* * *
En bekant presenterade en omröstning på en italiensk hemsida för juventini för mig där en egendomlig fråga följt av två synnerligen lustiga alternativ fanns att välja på.
Omröstning: Vad föredrar du? Att Fiorentina åker ur Serie A eller att Liverpool vinner CL?
Omröstningen i sig visar inte bara på hur ointressant den ugnsfärska ligatiteln i sig är för dessa supportrar utan även vari säsongens viktigaste målsättning återfinns. Det handlar tydligen mer om att hata än att älska vilket i och för sig inte är svårt att förstå. Vem kan på fullt allvar påstå sig älska Blasi eller Emerson då deras fotbollskompetens inte direkt lockar en att vilja imitera och efterlikna nämnda herrar.
Under inga som helst omständigheter kan Milan tillåtas vinna CL, det skulle nämligen kasta en lång skugga över de regerande mästarna vars fans helt enkelt inte kan leva med att vara nummer två.
Behövs det sägas att mer än 89% av de röstande för en afton kommer att stödja The Reds? Lo stile di Juventus, en livsstil för riktigt bittra och missunnsamma människor.
* * *
Kollega Marko U har redan avhandlat spetskompetensen kring Liverpools spelare även om jag personligen inte riktigt anser att det var livsviktig information. Det finns nämligen, som jag ser det, inte någon spelare i laget som ur mängden sticker upp och gör skillnaden.
Visst fan är Steven Gerrard en strålande spelare och ledare som med hjälp utav sin trohet till klubben vunnit sympati ifrån sina egna och de neutrala fansen, mig själv inräknad. Jag vill dock mena att Gerrard ännu inte tagit det allra sista steget ifrån outstanding i The Premiership till erkänd och etablerad i den allra högsta toppen av klasspelare i världen. Talangen finns onekligen där men jag undrar om vi någonsin kommer att få se honom lyckas i ett EM eller VM.
Mina vänner, det jag fruktar är snarare kollektivet och den extrema offervilja som spelarna tillsammans kommer att presentera för finalåskådarna. Ett engelskt temperament kombinerat med spansk flärd, tysk disciplin och en hel radda av andra internationella tillsatser kommer att utgöra en kokande gryta av segervilja som Milan kommer få svårigheter att smälta.
Liverpool är kanske inte lika tekniskt briljanta som Arsenal eller stabila och pålitliga som Chelsea men klubben omges av en kärlek och aura totalt olik någonting annat jag upplevt. Klubben har måhända inga oändliga resurser av likvida medel men klass går inte att köpa hur många miljoner man än pumpar in i en förening. Som Liverpools kändaste söner en gång sjöng:
I don't care too much for money,
Money can't buy me love.
The Reds har också en av kontinentens allra mest sympatiska och främsta taktiker i Rafa Benitez, en man som enligt mig håller på att bygga någonting som med tiden kan bli riktigt intressant. De tillresta supportrarna kommer göra sitt för att i finalen bära fram laget till en riktigt stor framgång som i såna fall skulle utgöra startskottet för en ny storhetstid i klubbens historia.
Utan att på något vis vilja verka missunnsam (det har vi andra människor till) så hoppas jag att Liverpoolfansen har tålamod nog att vänta ytterligare en säsong innan nya troféer fyller ut prisskåpet, någonting som både deras fans och spelare förtjänar.
* * *
Seedorfs spända uppsyn från VIP-läktarplats under matchen mellan Milan och Palermo i helgen vittnar inte direkt om att han tillsammans med Pirlo, Dida, Gattuso och de övriga som slapp spela verkligen njöt av ledigheten.
För den som spelat fotboll under många år och tvingats till ett avbrott när ens lagkamrater får spela vet med sig att en viss nivå av längtan att få sparka boll infinner sig relativt snart. Hur mycket längtan och entusiasm finns det kvar i våra fotbollsdivors kroppar efter denna tunga slutfas av säsongen?
På onsdag får vi svaret.
