Rapport efter Trofeo TIM

En strafförlust och en vinst efter sommarens två första träningsmatcher.

AC Milan - Inter 0-0
4-5 efter straffar

Sammanfattning:
Milan visade under turneringens inledande match att det rappa passningsspelet ännu återfinns, om än med en något högre felmarginal än man kunnat önska. Inter ville inte vara sämre och bjöd på ett par fina passningskombinationer, om än med lägre tempo och längre ut i planens friare periferi.

Kampen om mittfältet kom mest att handla om känslan säkerheten i Pizarros och Pirlos fötter, en kamp som får anses ha slutat oavgjord. Pizarros läckra bollkontroll under pressade lägen var måhända mer spektakulär att skåda även om Pirlos enkla lösningar med ett tillslag även fångade ögat ett par gånger. Övriga mittfältare centralt fick mest rätta sig efter dessa herrars dikterande av spelet i en relativt underhållande match.

I anfallsväg skulle det mesta för Milans del handla om de två brassarna placerade på vardera flank; Cafu och Serginho. Inter hade ofta stora bekymmer att få tag i respektive bolltrollare men kunde ofta skära av de sista passningarna på grund av det korta antal Milanspelare (en ensam Vieri) som befann sig redo att förpassa bollen i nät. Närmast för Milan var just hotet på vänstersidan, Serginho, när han prövade Julio Cesar (ypperlig värvning!) med en lobb. Brassemålvakten lyckades dock avvärja i sista sekunden.

Vår backlinje sysselsattes mestadels när Inter genom sina två anfallare Cruz och Martins gav sig på kontringsanfall som inte vållade speciellt stora bekymmer. Enda gången (i den 31:a minuten) det blev riktigt farligt bakåt var när Oba Martins slet sig loss och lyckades få på ett skott. Tyvärr var riktningen inte av högsta märke, något som Milanbackarna ska vara glada för.

Stankovic provade vår nya grekiska bekantskap Eleftheropoulos med ett par distansskott, dock utan att kunna spräcka nollan. Den forne Messinamålvakten kommer att överraska många enligt undertecknad då han visade prov på ett stabilt målvaktsspel, annat än vad Abbiati mäktat med under sina sista år i Milan.

Matchen gick sedan till ett strafflotteri, ett skeende där oturen numera verkar fast bestämd att grina Milan i ansiktet. Inter vinner efter sudden death och tar hem årets första derby utan att på något sätt förtjäna det mer än sina lokalrivaler.

AC Milan - Juventus 2-1
Vieri str, Rui Costa, Trezeguet

Sammanfattning:
Om derbyt var en jämn match så kan mötet med den gamla damen sammanfattas som en relativt klar klasskillnad. Milanspelarna visade till skillnad ifrån Juventus upp betydligt mycket mer rörelse och speltempo än Juvespelarna. Kanhända att zebrorna är djupt nedtränade då Capello är välkänd för sina hårda nypor under somrarna. Någon annan ursäkt existerar nämligen inte...

På mittfältet var ledmotivet rödsvart uppfinningsrikedom mot tyngre och mer muskulös svartvit fotboll, en melodi som gick igenom matchens 45 minuter utan att avvika särdeles ofta. Milan valde att fortsätta på den inslagna vägen; broderande kortpassningsspel centralt för att nå snabba lösningar via kanterna och de brasilianska yttrarna. Cafu lyckades nästan ta sig hela vägen fram efter 5 minuters spel men passningen till den vid bortre stolpen ensam stående Serginho hamnade tyvärr för långt bakom honom. En notering i kolumnen missade jättelägen således.

Juventus sökte ofta längre uppspel och inspel via kanterna utan att lyckas nå de frustrerade anfallarna Zlatan och Trezeguet. Mer frustration skulle yppas ifrån svensken i minut 9 då han bryskt river ner Nesta i eget straffområde. Straffen är solklar och fram stiger Vieri. Centertanken gör inget misstag och tror sig ha gjort sitt första mål för sin nya klubb, domaren Morganti insisterar däremot att ett regelbrott begåtts och beordrar Vieri att slå om straffsparken. No problem, samma hörn ännu en gång och Chimenti är besegrad, 1-0 för Milan.

Den irriterade Ibrahimovic testar Fiori från distans med en av sina fruktade kanonskott, denna gång dock allt för centralt avlossat mot burväktaren som kan boxa undan. Nu kommer Juventus igen tänker ni? Inte alls.

Milan ökar tempot och gör livet svårt för Juventus mittfält där Vieira med kompanjonskap har svårt att få grepp om sina trätobröder. 24 minuter in i matchen kommer den logiska utökningen då Rui Costa helt ställer Chimenti och Juvebackarna med ett listigt skott som letar sig in vid den främre stolpens rot. 2-0 är signerat en av planens bättre spelare som tillsammans med Vieri visade upp god spelförståelse vid ett flertal andra tillfällen. Rui Costa mottog för övrigt utmärkelsen som turneringens bästa spelare. Vi gratulerar!

Ytterligare ett strålande målläge uppenbarar sig för Vieri som denna gång, framspelad av den glimrande Cafu, stryker ribbans överkant med sitt avslut. Vid nästa anfall i motsatt ände reducerar Trezeguet med en kylig avslutning. Emot all logik och spelets riktning kommer ett mål som ger Juventus råg i ryggen (nåja, det är trots allt bara en träningsturnering).

En slutforcering under de sista minuterna kommer men det hela omvandlas inte till några riktigt farliga lägen. Milan vinner rättvist med 2-1, en seger som kunde och borde ha varit större rent resultatmässigt.

Spelarkritik:
Det vore naturligtvis befängt att dra allt för stora växlar av en insats under en sådan här turnering. Därmed inte sagt att vi inte fick njuta av ett vårdat passningsspel och hastigt ocn konkret anfallsspel. Formen ser bra ut vilket är en positiv indikator för hela föreningen inför kommande uppgifter.

På det individuella planet så är Cafu och Serginhos kantspel genomgående de mest positiva insatserna efter kvällens turnering. Utöver dessa herrar som i suverän överlägsenhet gör bäst ifrån sig så bör Eleftheropoulos insats mot Inter framhävas precis som Fioris mot Juventus. När Dida är borta dansar reserverna på linjen skulle man kunna säga.

Vieri visade inte mycket mot kusinerna men i den andra matchen var han rejält varm i kläderna och skapade problem med sin tyngd och sitt kloka targetspel. En sådan bollmottagare har Milan saknat sedan Bierhoffs tid och vikten av att kunna avlasta och vila laget på en sådan är guld värd för vilket lag som helst.

I övrigt också ett stort plus till unge anfallaren Matteo Ardemagni (född 1987) som visade fräckhet och kvicka fötter de minuter han fick chansen att spela för representationslaget.

0 kommentarer