Nyförvärv 2005 – Alberto Gilardino
Redaktionen granskar.
Staden Biella, belägen väst-nordväst om Milano i regionen Piemonte, är mest känd för sin export av fina ylletextilier vilket utgör en av basnäringarna i trakten. Karaktäriserande är det bedårande vackra landskapet där en oförutsägbart kuperad terräng till stora delar bestående av höga bergstoppar och kraftfulla floder imponerar på det blotta ögat.
Staden belägen vid Alpernas fot är även samma plats där Alberto Gilardino en tidig julimorgon 1982 såg dagens ljus för första gången. Det skulle inte dröja länge innan den timide unge mannen fattade tycke för idrottsliga aktiviteter i och med familjens gemensamma friluftslivsintresse för bland annat fjällvandring och skidåkning. Fotbollen skulle dock så småningom utkristallisera sig till den unge mannens huvudsakliga intresse och vid 14 års ålder skulle Alberto ta det modiga beslutet att flytta till Piacenza för att i ungdomsakademin växa som både fotbollsspelare och människa.
När Alberto fyllt 17 år fick han chansen att debutera i samma klassiska vinröda dress som bland annat Pippo Inzaghi burit med stor framgång i sin karriärs linda. Precis efter millennieskiftet tog Piacenza emot AC Milan men tyvärr för den unge och oprövade Alberto Gilardino så fick han tillsammans med sina lagkamrater se sig besegrade efter att matchens enda målskytt, vem annars än just Pippo, skilt lagen åt.
Efter att ha avverkat sin första tid som professionell fotbollsspelare bar flyttlasset av till Hellas Verona och vad som då var stadens stora lag innan dess att Gigi Del Neris flygande Chievo-åsnor hade inlett sin hissnande turné runt om i landet. 3 mål i den föregående Piacenzatröjan var förvisso ett anständigt facit för en så pass ung anfallare men det var i Verona som det var tänkt att Gilardino skulle göra ett namn för sig själv.
En bilolycka 2001 skulle dock sätta stopp för utvecklingen då Alberto tillsammans med tre kamrater körde av vägen, lyckligtvis utan några större skador som följd. Chockupplevelsen satte dock onekligen sina spår, vilket man märker med tanke på att han inte spelade under säsongens sista två månader. Tiden i Verona blev som helhet inte heller någon större succé (5 mål på 39 matcher) och när Cesare Prandellis Parma erbjöd honom ett kontrakt sommaren 2002 sågs chansen att få fart på karriären i en klubb med större möjligheter än det modesta Verona.
Tiden i Parma kan egentligen beskrivas i två delar. Första tiden firade anfallskonkurrenterna (Mutu och Adriano in primis) sådana pass stora framgångar att Gilardino helt enkelt fick sitta och beundra deras fotbollskonst samt avlasta vid behov. Mutu och Adriano skulle sedermera vandra vidare mot nya klubbar (Chelsea respektive Inter) innan Albertos framgångssaga i blågult inleddes. Den andra eran lyder under nyckelordet explosionen.
När säsongen 2003-04 inleddes för i gialloblu hade supportrarna precis blivit av med sin klarast lysande stjärna Adrian Mutu som skrivit på för Chelsea. Brassen Adriano skulle under vinteruppehållet även han lämna Parma som i brist på annat fick förlita sig till sin orutinerade tredjeforward. Cesare Prandelli kan omöjligt ha anat vilket lyckodrag det skulle visa sig vara.
Gilardino dunkade efter nyår in 17 bollar på lika många matcher medan Parma säkrade en sensationell plats i UEFA Cupen. Den italienska fotbollsopinionen häpnade över ynglingens målfabrikation. Skytteligatiteln hamnade efter en hissnande kamp i den sista omgången hos Shevchenko efter att Gilardino med sina avslutande 4 mål (!) mot Udinese sånär plockat hem guldskon.
Maj 2004 innebär Milans 17:e scudetto men den starkaste vårvinden stavas onekligen Alberto Gilardino. Inför det stundande EM-slutspelet ställdes den dåvarande förbundskaptenen Giovanni Trapattoni kraftigt på pottkanten då han satte tvivel kring huruvida anfallaren skulle klara av att representera sitt land i sådana sammanhang. Ett mer rutinerat manskap i form av spelare som Totti och Del Piero föredrogs i slutändan av Il Trap och med tanke på hur skralt det gick för Italien så råder det nog föga tvivel kring vem som tog det felaktiga beslutet…
Under sensommaren började så de första ryktena kring Gilardino att ta fart. Roma och Juventus länkades samman med den unge anfallaren som dock emot alla odds blev kvar ytterligare en säsong. Elaka tungor ville mena att Gilardinos succésäsong hade varit en aning över hans kapacitet och att han nu i ett mediokert Parmalag skulle få bekänna färg på riktigt allvar. Sagt och gjort.
Tillsammans med den bisarre Domenico Morfeo bildade han under 2004/05 en fruktad duo som tillsammans utgjorde en lysande strimma av hopp i en i övrigt väldigt dålig Parmaårgång. Under vinteruppehållet talades det även om att Milan muntligen skulle ha kommit överens med Parmaledningen om en flytt redan till sommaren, rykten som varken bekräftades eller dementerades av någondera part.
Anfallstalangens kanonad räckte dock inte för Parmas del utan ett raffinerat kvalspel emot Bologna krävdes för att fastställa vilket lag som skulle degraderas. Parma förlorade första matchen utan sin kronjuvel men i returen återvände Gilardino med ett avgörande mål som höll Parma med nöd och näppe kvar i il calcios finrum. Målkvoten stannade för andra året i rad på 23 noteringar och de som för exakt ett år sedan tvivlade kring anfallarens förmåga stämde nu istället skamset in i de hyllningskörer som redan innan gjort gällande att Gilardino är den fallna fotbollsnationens framtid.
Att på mindre än två år gå ifrån att vara en normal anfallstalang till en av ligans mest fruktade avslutare är ingenting annat än enastående. Den mångfald och spännvidd av avslut som vi njutit av under de två senaste säsongerna häpnas man numera inte längre över, nej kära vänner den hör nämligen till hans imponerande repertoar och är här för att beundras.
Läckra bollmottagningar och kyligt utförda beslut om att vicka sig förbi sin back med finess och fart kombinerat med en strålande täckning och kontroll över bollen gör att liknelser med Marco van Basten inte alls är långt ifrån träffsäkra. Samtidigt har Gilardino andra dimensioner till sitt spel som förmågan att sätta upp lagkompisar i bra avslutningslägen med hjälp av intelligenta väggspelsvarianter vilket får mig att tänka på helt andra anfallstyper.
Med Inzaghi på väg emot en tragisk förtidspensionering verkar det som om att Galliani och Braida (inte minst tack vare Berlusconis ekonomiska hjälp) funnit en ny lekkamrat till Il Pallone d'Oro anno 2004 Andriy Shevchenko. Hur mycket man än uppskattar Superpippo så är det bara att konstatera faktum; det kunde ha varit värre...
Alberto Gilardino har alla förutsättningar att gå till historien som en av de allra främsta anfallarna Italien fått fram. Det gäller bara för Milan att vårda talangen ömt och fostra honom i det storlagstänkande som genomsyrar klubbens ambition.
- 'Jag vill vinna Champions League och ligan. Om jag måste välja en av titlarna skulle jag säga Champions League eftersom det alltid fascinerat mig trots att jag aldrig haft den äran att spela i turneringen.'
Alberto Gilardino. Välkommen till Milan.
