Den naiva supportern
Blir det här en säsong som blir ihågkommen för våra krossade förhoppningar eller för vår 18:e ligatitel?
Lecce hemma i ligapremiären kändes inte som den tuffaste nöten i världen att knäcka. Speciellt inte med den positiva och optimistiska känslan som omgav Milan efter att Zlatan plockats över från Barcelona. Och mycket riktigt fick tre leende herrar på läktaren i form av Berlusconi, Galliani och Zlatan se Milan fullkomligen demolera Lecce med 4-0. Laget visade prov på kreativitet, rörlighet och kyla. Dagarna efter plockades även Robinho in i truppen och ett hopp om att den här säsongen skulle bli Milans startskott på en ny storhetsperiod väcktes.
Jag upplevde ungefär samma känslor efter ligapremiären även förra säsongen. Mercaton hade visserligen varit nattsvart, men Leonardos snack om ett offensivt, rörligt och tekniskt spel verkade direkt ha fått effekt då Milan bortaslog Siena med 1-2 efter en lekfull uppvisning. Dock visade det sig ganska snabbt i kommande matcher att bristerna som funnits under Ancelottis ledning inte hade försvunnit bara för att vi nu hade en brasse vid rodret. Laget kändes återigen gammalt, lekfullheten och rörligheten, som man visade prov på mot Siena, var som bortblåst och poängtappen avlöste varandra.
Förra säsongen väcktes mitt hopp om att Milan på allvar skulle kunna utmana Inter om ligatiteln, bara för att krossas omedelbart. Men naiv som man är återfick jag hoppet varje gång Milan vann några matcher i följd. Självklart slutade det hela med att hoppet krossades var enda gång. Den här säsongen kan man tycka att jag borde lärt mig min läxa, men likväl spirade jag av optimism efter premiären. Som vanligt togs jag dock snabbt ner på jorden då vi i andra omgången åkte på en ordentlig käftsmäll borta mot Cesena.
Efter Cesena började dock poängen sakteliga trilla in och Allegris prägel på laget började synas. Då säsongsupptakten varit ruskigt jämn och Milan inte tappat mark mot konkurrenterna finns fortfarande chansen att knäppa den stora lillebrodern Inter på näsan. I alla fall var det så jag resonerade efter den överlag övertygande hemmasegern mot Chievo. Offensiven såg farlig ut, mittfältet var rörligt och pressade smart. Men precis som förra säsongen raderades alla positiva känslor och intryck om Milans nuvarande status i en enda match. Real Madrid gjorde i tisdags vad Inter och Manchester United lyckades med förra säsongen, nämligen att identifiera våra brister och använda dem för att krossa oss.
Real Madrid visade oss att det inte fungerar att spela med långsamma ytterbackar och ett statiskt mittfält på den här nivån. Men som den naiva supporter jag är tror jag att inte att vi kommer titta tillbaka på matchen mot Real Madrid som dagen då våra drömmar om ligatiteln krossades, utan som startskottet för det nya Milan. Allegri måste fått sig en ordentlig ögonöppnare och kan inte längre blunda för det faktum att det är spelarna som vill springa, som vill kämpa, som vill spela, som ska spela!
