Dopopartita Milan-Barcelona 0-0: Remi
Milan fick efter en fenomenal defensiv insats hålla nollan på hemmaplan, men dessvärre lyckades Barcelona göra detsamma. En tuff match där Milanspelarna behöll fokus i 93 minuter innebär att ett litet hopp kanske trots allt finns inför returen.
Försvarsspelet
Smart av Allegri, kompakt runt straffområdet och stöt på yttrar och ytterbackar när de får bollen. Väl genomförd match av ytterbackarna som behöll lugn och kyla med bollen och gjorde inte alltför många dumma uppspel. Planen hjälpte Milan också, en ovattnad plan (enligt flera rapporter) som gjorde att Barcelonas passningstempo sänktes. Och Nesta. Wow. Kommentatorn inledde med att säga att han var slut. Att han är gammal. Att han inte hänger med. Samma person sa samma sak när Nesta gjorde en stormatch mot Barca förra gången. Räkna inte ut Alessandro. Inte förrän han lagt skorna på hyllan. Bonera var suverän i mittlås och på högerkanten. Han gjorde det enkelt för sig själv, höll sig på rätt sida och agerade stundtals extra mittback.
En enorm komplimang till Allegri för det höga presspelet som gick vägen ikväll, i varje fall defensivt. Det var längesedan jag såg Barcelona bli av med bollen så tidigt i uppbyggnadsfasen. Med det sagt ska vi inte hyckla och säga att Milan var det bättre laget. Barcelona dominerade, men Milan spelade smartare. Och jo, försvarsspel kan vara vackert. Det var inte fult. Det var elegant och smart. Som sagt, hade Milan gått in för att spela hårt hade vi inte avslutat matchen med elva man på plan. Och vi hade inte lyckats hålla nollan.
Anfallsspelet
Det dök upp ett par chanser. Robinho sumpade en jättechans. Ingen är chockad, men jag är trött på honom. Koncentration. Det är inte första gången Binho. Han hängde inte med så bra i omställningarna och som så många gånger förr var det inte sambafotboll vi var ute efter. Borde blivit utbytt i paus.
Sedan fick ju Zlatan ett jätteläge, och många trodde att det var mål. Med tanke på hans målform i varje fall. Men Zlatan verkade lite för lugn. Lite halvt loj i avslutningsfasen och chansen rann ut i sanden. Han är förlåten, för Zlatan hade ingen lätt match. Han fick stångas med Pique matchen igenom och höll sig lugn. Som sagt, kanske lite för lugn.
El Shaarawy var en injektion och han löper otroligt mycket för en nätt tekniker. Tänk om Robinho hade haft samma inställning. Boateng var beordrad att hålla sig på rätt sida om bollen, och han kom därmed inte till sin rätta i anfallsposition. Inga riktiga djupledslöpningar. Inga ruscher. Inga drömmål.
Emanuelson kom in och slarvade. Jag har inte mycket mer att säga om honom.
Hyllas de som hyllas bör
Jag har sagt att Seedorf är slut. Jag har sagt att Ambrosinis uppgift är att agera reserv. Jag har sagt att Bonera är seriens sämsta försvarare. Jag har sagt att Antonini är sämre än Bonera.
Men ikväll ska vissa hyllas.
Seedorf var fullständigt briljant. Han var lugnet på mittfältet. Bra teknik, bra tempo, gick in i alla dueller helhjärtat och fick till och med en halvchans. Seedorf är en ledare, på och av planen. Ikväll visade han alla, inklusive undertecknad, varför han bär tröja nummer tio.
Ambrosinis uppgift var enkel, men samtidigt omöjlig. Ligg precis framför mittbackarna och stöt på Xavi och Messi. Och som han gjorde det. Tuff, stundtals över gränsen, men allt som oftast klockren. Jag trodde aldrig att han skulle orka i en hel match, men han gjorde det. Ambrosini har grinta. Han har hjärta. Han har en Milansjäl. Ambrosini är ett lejon.
Antonini gjorde ett par livsviktiga brytningar och höll sig på rätt sida om anfallarna. Han är begränsad i man-mot-man-situationer, men han lyckades i tio fall av tio att styra ut motståndarna mot kortlinjen och bort från målet. Och han firade en brytning med en målgest.
Bonera var också en försvarsjätte. Lugn, stabil och resolut. Hans uppspel och passningsspel höll dessutom fin klass.
Och Mesbah? Han var ligans sämsta spelare (poängsnitt) innan han kom till Milan från Lecce. Milanversionen av Mesbah är inte bättre. Hans svagheter kanske sticker ut ännu mer i den rödsvarta tröjan...
Bonus
Att spela 0-0 på hemmaplan är inte direkt bra, men det innebär i varje fall att hoppet lever inför returen. Med den inställningen kan mirakel faktiskt ske. Även om 0-0 kanske inte var världens mest rättvisa resultat så går nog båda tränarna hem någorlunda nöjda. Det avgörs i Barcelona, missa inte det.
Domare Jonas Eriksson gjorde en mycket bra match, om man bortser från straffsituationen. Det såg ut som en filmning men det visade sig att Abbiati faktiskt fällde Sanchez. En straff var nog mer korrekt än ingen straff, men samtidigt får man också tänka på att Barcelonaspelaren trots allt förstärkte situationen något.
Och jag fick rätt om Busquets. Han hann med en filmning till slut. Och Xavi lyckades fixa ett kort till Ambrosini genom att påpeka för domaren att italienaren minsann slagit bort bollen tre gånger. Visst.
Jag fullständigt älskade Nestas reaktion på varningen. Nickade instämmande mot domaren och förklarade för Messi att han var tvungen att riva ner honom. Och Messi förstod, han hjälpte honom upp på benen igen.
Och tifot på San Siro. Herregud så bra. Lite skoj. Lite nördigt. Vackert. Roligt.
De här matcherna är jobbiga att titta på som supporter. Jag är helt slut.
Forza Milan!
