Edman: Svek
Löften som inte var inte vatten värda. Ord som var luftslott. Ett gigantiskt misslyckande.
Allt tycks vara klart med försäljningen av Milans två överlägset bästa spelare till PSG. Bilder på Zlatan och Thiago Silva iförda Milans nya matchställ är bortplockade från hemsidan, slutförhandlingar pågår i Paris, AIK har ställt in träningsmatchen mot Milan i augusti och Berlusconi har sagt att det är klart. Svenska medier har börjat haussa franska ligan i en förväntad massiv kampanj för att kunna locka läsare även då Zlatan spelar i PSG.
För en vecka sedan ansågs franska ligan vara en andra klassens liga, ljusår efter Serie A, men idag blir man kallad djupt okunnig om man inte inser hur otroligt bra ligan de facto är. Spanska ligan har fått utstå mycket kritik för att endast bestå av två lag men tydligen är det oerhört bra och inspirerande att en liga endast kommer att bestå av ett lag. Zlatan kommer att få vara med om en fantastisk utmaning i ett fantastiskt projekt heter det. Riktningen ändras snabbt för dem som alltid följer vinden. Undrar vem som vinner franska ligan nästa år…
Inför sommaren var jag rädd för att Berlusconis löften om att värva fler nyckelspelare till Milan för att konkurrera med Europas allra bästa klubbar var tomma ord, kulisser uppbyggda framför en verklig skådeplats som han inte ville visa upp, en Potemkinkuliss. Jag var rädd för att jag skulle tvingas att känna mig nöjd med att få behålla den del av stommen som ännu fanns kvar efter att de flesta av legenderna lämnade. Ett smärtsamt avsked men allt för den goda sakens skull hette det då.
Berlusconi har många gånger utmålats som en sann milanista som alltid vill klubbens bästa. Jag har många gånger (men inte alltid) varit skeptisk till Silvio eftersom han alltid låtit sitt ”sanna” Milanhjärta få störst utrymme då det råkat sammanfallande med händelser på den politiska arenan. Man säger att han spenderat en förmögenhet på klubben i sitt hjärta, vilket förvisso är sant. Mycket pengar har strömmat in i klubben under alla dessa år men det avsändaren avsett med betalningarna är att främja sin politiska situation mer än något annat.
Det är klart att det inte är hållbart att döma ut en ägare för att han endast arbetar för egna syften, för egen vinning. Så ser det antagligen ut i 99% av alla klubbar runtom i Europa. Men behöver man göra det genom att ständigt håna och svika sina egna?
När frågan om vem som är Mr X debatterades förra sommaren älskade både Galliani och Berlusconi att ständigt narras genom falska ledtrådar och direkta förlöjliganden av dem som verkligen var nyfikna på Mr X. Vilka var det som förlöjligades? Var det fans av lag från Manchester, München, Madrid eller ens från Rom eller Turin? Knappast. De hade andra frågor som intresserade dem och följde således inte slaviskt alla rapporter om vem den mystiska Mr X var. Naturligtvis var det främst fans från de egna leden som framstod som måltavlor för skrattsalvorna från B&G. Vart slog det slint? Vem i ett kollektivistiskt samhälle får energi av att ställa ut sina egna på en sorts parodierad Eriksgata?
Nej, Silvio Berlusconi är ingen spontan känslomänniska någonstans. Efter att Thiago Silva för första gången under sommaren ansågs vara klar för Leonardos Bunga Bunga-party i Paris gick den hedervärda ängeln Berlusconi in och ”räddade” Milans viktigaste framtidsspelare. ”Han hade inte hjärta att driva igenom en sådan affär” hette det från Galliani och PSG fick behålla sina 46 miljoner oljemarker ett tag till. Redan där och då hade dock Ängeln bestämt sig för att Thiago Silva skulle bort, men han gjorde det på ett klassiskt vis. Han visste att det skulle skapa enorma reaktioner från alla Milanfans om han offrade Thiago Silva och gjorde det istället i två steg, förvissad om att en andra våg av motreaktioner inte skulle orka uppbära samma kraft som den första. Slå till stenhårt, be om förlåtelse och gråt en skvätt för att till sist - när garden är nere - slå till igen. Cyniskt, smart och klassiskt, Berlusconi kan sin Machiavelli utantill.
Nu vill cynismens fader in i politiken igen för att leda ett helt land som måste på fötter. Han börjar med att uppvisa en ny sorts matematik där uteblivna affärer ses som intäkter. Kanske är det därför Italien som land hamnat i den ekonomiska knipa som är ett faktum idag? Inte vet jag, men jag kan för min värld inte förstå hur han ska få förtroende hos de italienska väljarna då han utan att blinka hånar och sviker allt som är klätt i rött och svart = sina egna. I politiken håller det inte att framhålla vilken klubb som är världens mest framgångsrika, en standardfras som Silvio uttrycker varje gång någon ifrågasätter honom.
Det har också sagts att han vill sälja en del av klubben för att finansiera verksamheten. Alla möjliga och omöjliga namn har nämnts men vilken respons får dessa ifall de skulle lockas av tanken?
Hur ska Berlusconi förklara sin affärsidé, sin framtidsvision för eventuella delägare då han ena dagen är beredd att komplettera truppen med Tevéz för att nästa dag istället sälja kärnan? Tänkte han säga att han gjorde det med de pengar han förväntade sig att få av dem vid ett delägarskap men att de tyvärr inte själva fick vara med och bestämma vad deras tillskott av pengar gick till?
Hur ska Berlusconi förklara för en investerare att han blivit fullständigt överrumplad av en förväntad dom som kostade honom miljarder? Att det blivit ett litet räknefel i en fondering?
Hur ska Berlusconi förklara för en investerare att han sist av alla insåg att vissa löner var långt över alla rimliga budgetar?
Varför skulle någon vilja köpa en minoritetspost i Milan för miljarder, direkt underställda en maktfullkomlig verklighetsförnekare när de kan köpa en hel klubb i stort sett var som helst och dessutom skriva ett stycke unik historia i klubben, vilket man inte kan i klubbar som redan genomgått flera storhetstider?
Berlusconi har stått för ett gigantiskt misslyckande på alla plan, ett misslyckande som kunnat undanhållas en tid men då snön töar bort kommer alla hundskitar fram. Jag är uppriktigt väldigt orolig för vidden av detta misslyckande, väldigt orolig att vi endast sett toppen på isberget hittills. Jag har inga som helst problem med att Milan får verka i periferin, det finns inte i min värld att lämna en lappad skuta inte ens om den skulle sjunka till botten av det djupaste hav. Jag kommer att tacka Silvio för en fantastisk historia den dag han träder tillbaka, även att hans syften inte primärt verkade på fotbollsarenan. Men jag förväntar mig samtidigt en ursäkt för alla lögner och förlöjligandet av alla oss rödsvarta.
Alla svikna löften gör mig besviken och sårad. Varför inte bara köra med öppna kort och förklara hur verkligheten ser ut? De som lämnar pga att deras drömmar inte snabbt kan köpas i Milan kommer ändå att lämna förr eller senare och saknas av ingen som står kvar. Det gäller både spelare som fans.
Många kommer att fly till Tyskland som med stor sannolikhet är världens bästa liga inom några år. Många kommer att följa med Zlatan till vilken klubb som helst, utlova evig trohet, för att sedan fly vidare till nästa klubb dit Zlatan går.
Milan har min accept på att sälja Zlatan, det är ett beslut som är svårt att fördöma även att försäljningssumman för honom knappt överstiger en dussinlirares, något som måste kännas en smula förnedrande för Zlatan själv. Han är en av världens bästa spelare som just genomgått sin bästa säsong, paradoxalt nog eftersom titlarna uteblev för en gångs skull. Men jag hade inga förväntningar på att Zlatans tid i Milan skulle bli särskilt långvarig med tanke på hur han resonerar kring fotbollen, och därför har jag inte anammat honom fullt ut till skillnad från de legendarer som slutat.
Jag fick frågan om Zlatan i en intervju här i början av sommaren och svarade: ” Det är livsfarligt att göra en spelare större än klubben, för precis så känns det. Spelare, ledare, vissa fans och ägaren står i givakt och är livrädda för att stöta sig med Zlatan. Man kan visa respekt och värdighet utan att frukta någon såsom jag tolkar att det är idag. En fruktan att han lämnar om inte allt sker på det sätt han vill. Man får aldrig sätta sig i en sådan situation, speciellt inte med Zlatan Ibrahimovic. Han kan få för sig att lämna ändå.., Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men OM Milan känner sig tvingade till att bygga hela sin verksamhet runt Zlatan, då är det dags att frigöra sig från bojorna. Då har sitsen blivit ohållbar.”
Jag tror att man från Milans sida resonerade likadant, och det är bättre att förekomma än att bli förekommen. Laget och klubben måste återta sin plats i hierarkin. Naturligtvis underlättades beslutet av Zlatans höga lön som Zlatan under inga omständigheter tullar på, men Zlatan lovade aldrig något annat än att respektera sitt kontrakt och förväntade sig att det var ömsesidigt.
Förmodligen jublar Pato tyst för sig själv när Zlatan försvinner, hans chans att blomma ut ökar markant utan Zlatan. Inte ens Cassano behöver känna någon sorg, han fungerade alldeles strålande under EM utan Zlatan.
Så nej, jag gråter inte över Zlatan. I framtiden kommer Milan inte att vara den klubb som först och främst förknippas med Zlatans karriär men självfallet är det oerhört negativt för Serie A:s plats i svenska medier och däri ligger det mest negativa. TV4 har bestämt sig för att sända den italienska fotbollen i en periferi-kanal som knappt någon har och någon annan kanalplats lär inte bli aktuell med Zlatans frånvaro.
Att Thiago Silva lämnar känns däremot som tusen knivar i ryggen. Det finns ingen som kan ersätta honom, ingen annan som kan blomma ut och ta hans plats, ingen annan som kan införskaffas utifrån för att mildra saknaden. Han hade allt som krävdes för att bli en riktig legendar och fullvärdig kapten och var på god väg dit. Han ville själv dit men hindrades. Av ett svek från Silvio. Thiago Silva hade kunskapen, ödmjukheten, pålitligheten. Han var den starkaste grundstenen i ett nytt bygge, den överlägset viktigaste spelaren och själva altaret för allt hopp...
